Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

Rekord

Uppdatering2: Nu har även DN uppmärksammat hoppet, de visar båda där det syns att han sätter sig även i det andra för precis som vi trodde - han var nog tvungen till det för att få stopp på sig. "Eländet" höll jag på att skriva...

Ja han satte rekord, Taïg Khris, när han hoppade från Eiffeltornet. Nu nuddade han förstås aldrig riktigt Eiffeltornet, men plattformen han hoppade från var i jämnhöjd med tornet. Jag tog lite bilder, såväl rörliga som stillbilder och visar nedan. Min skicklighet i kombination med en enkel hemmakamera gör att den intresserade säkert kan hitta mycket bättre bilder genom att söka på Taig Khris och Tour Eiffel på Youtube eller Google, men de är ju förstås inte lika genuint charmiga:).

Först en bild där han står och laddar på plattformen, så vet ni också var ni ska leta efter honom i filmen :)
Han hoppade två gånger, första gången satte han sig tydligen på ändan när rampen planade ut; vi var några som trodde det kanske var meningen för att han skulle ha en chans att bromsa in något (det ryktades om 100km/h) innan han dunsade in i air bag:en och skumkuddarna, men tydligen inte. Därför hoppades det alltså en andra gång, vilket när man tänker efter är ganska imponerande efter att ha satt sig i den hastigheten, och det är filmen från andra hoppet som ses nedan.

Jag upptäckte att man såg själva hoppet mycket dåligt på videon så jag slänger upp den från första hoppet också. Där tittade jag dock inte in i kameran utan på hoppet på riktigt och därför försvinner bilden ut i luften efter en stund...

Så en stillbild på rampen från närmre håll för att få en bättre uppfattning om dess storlek. De förberedde plast för att kunna täcka över om det hotande regnet satte i, men det höll sig till efter evenemanget var över.
När jag ändå hade kameran med passade jag på att filma lite under den knappt timslånga randonnéen som avslutades vid Eiffeltornet just innan hoppet. Blogger vill dock inte vara med om att ladda upp den filmen, kanske var den protest mot den skakiga bildkvalitén orsakad av Champs Elysées kullerstenar..
Sådär ja, dags att återgå till mitt skrivande, har haft en pausdag från det idag, inte riktigt tänkt så men motivationen vägrade infinna sig och jag kör hårt ikväll istället!

PS. Även jag har lärt mig något idag - trots att jag förmodligen aldrig skulle ge mig in i ens en tiondels så stor ramp - mängder av varianter av ordet galen på franska: cinglé, dingue, taré, givré, fou, délirant...

Uppdatering: en lite bättre video finns här på YouTube.

Public suicide or Mickey parade?

Så utformande någon bildtexten till ett foto på facebook, föreställandes den 30 meter höga ramp som just nu står under Eiffeltornet. Under Eiffeltornet? Jodå, här ska slås rekord. Aggressive-åkaren Taïg Khris ska imorgon dag hoppa från tornets första våning, 40 meter över marken, på inlines. Alltså tio meter fritt fall innan han landar på en ramp som jag aldrig skulle våga starta från ens sittandes.

Killen i fråga är världsmästare, flerfaldig om jag inte missminner mig, i extremåkning men är förmodligen mest känd för pöbeln genom sitt deltagande i Koh Lanta. Koh vad? Kahlua? Tydligen franska versionen av Robinson men det sade mig ungefär ingenting. Jag skyller på att jag inte bott så länge i Frankrike men erkänner - villigt - att jag förmodligen inte har bättre koll på de svenska Robinsondeltagarna (finns Robinson ännu?) sedan Loket var programledare. Vilket han förmodligen aldrig ens varit.

I alla fall, imorgon ska det hoppas! På den här sidan finns en liten film som visar ett montage av rampen tillsammans med en animerad snutt av hoppet. Taïg lär ha förberett sig i två år för det här så det ska nog gå vägen. I kväll får jag se rampen när vi har dagens första paus på inlinesturen vid Eiffeltornet. Den andra blir vid Trocadero, ty det är en helhelg på hjul med World Slalom Series. Sån tur att jag ska tjättra mig vid min stol och skriva, så jag slipper se det hela:( Men jag ska i alla fall vara med på specialrandonnéen imorgon, som passerar nedför Champs-Elysées innan vi ska tillbaka till järndamen och se Hoppet. Kanske kommer det någon bild efteråt.

Lite blabla, åsså sport

Igår blev jag sådär riktigt besviken på en människa, en stackare som jag inte alls känner. Inte så att jag lät det gå ut över mitt humör på riktigt, det var det inte värt, men tillräckligt för att jag skulle undra hur det står till egentligen. Fast frågan är nog snarare hur det står till med världen; hur besviken jag än var på honom, så var nog hans samlade besvikelse över världen betydligt större, att ofint döma av hans utseende (och doft).

Jag stod i kassan i mataffären, ett sånt där litet snabbt inköp som inte kostar nog mycket för beloppsgränsen för kort (ÄR verkligen kortavgifterna dyrare än kontanthanteringen?) så jag drog fram mynt och ett ramlade på golvet. Kling klong och det föll bakom mig, jag vände mig tillräckligt snabbt för att i ögonvrån se hur mannen bakom gjorde en snabb fotrörelse, över något mörkt, tittade rakt fram och såg oförskämt oskyldig ut. "Ursäkta, kan jag få titta här under?" undrade jag och mycket riktigt, där under hans fot låg min euro. Killen näst bakom i kön gjorde så tydliga grimaser att den skyldige måste känt dem i nacken... Jag blir så trött, en euro är kanske inte hela världen men vad har en del människor, fullvuxna, för skam i kroppen?

Om jag inte beklagade mig över små vardagssaker skulle jag kunna skriva om helgens sportaktiviteter som var ganska många. I lördags 6h inlines i Orléans ; jag och J var 27:a av 95 lag och tillryggalade tillsammans 144km under sex timmar. Man kunde vara upp till fem personer i laget, vissa körde solo men vi var alltså duo. Detta gav oss en andraplats bland fem lag i familjeklassen, låter kanske inte så bra men båda lagen före oss var fem personer så det får vara godkänt. Sist mina personliga tider, jag körde 47 varv med en genomsnittlig hastighet på 24.875km/h. J och jag prickade in samma bästatid på ett varv, 3min och 17 sekunder på den ca 1.5km långa banan. Summa summarum var det kul men jobbigt och det var nog tur vi inte hade tid att prata med varandra under loppet, då hade vi kanske kommit överens om att ge upp efter sisådär 3h. Om det kan klassas som gemensam aktivitet vet jag inte, det enda vi såg varann under de sex timmarna var en rejäl knuff i rumpan var 7:e minut...

I söndags var det orientering igen, det gick lite sämre än förra veckan men benen var ju trötta också. Dessutom var det få damseniorer så även om resultaten på bana C inte var så bra, fick jag faktiskt till en seger i D21! Sträcktider finns också och för den som vill se en inritad karta med små blobbar som avancerar fram finns det här (välj bana, klicka sen på de löparnamn som har en * vid sitt namn, max 10, ladda animationen och tryck på start). Har faktiskt aldrig använt den applikationen förut men det var kul!

Långfärdsskridskor

(Detta är dagens andra inlägg, för den som inte RSS:ar och ser "alla" nya uppdateringar)

Mor min har sedan flera år utövat långfärdsskridskor på vintrarna, jag har själv aldrig testat (även om jag varit lockad) men idag var det långfärdsinlines för vår del. En del av dem som vi brukar köra tvåtimmarsturer med på måndagar och onsdagar brukar göra längre utflykter på söndagarna. Av någon anledning har jag nästan aldrig varit med, det har alltid varit någon orsak; bortrest, upptagen, regn, eller helt enkelt i behov av vila (stavas det lättja?). Idag skulle det dock bli av och det får allt bli fler gånger!

Halv nio samlades vi - en grupp på åtta personer - vid Bastiljen, i tid så att de som kör söndags-randonnéen skulle hinna tillbaka efter vår långtur. Denna vecka var det Paris-Rambouillet som stod på schemat, för mig som "nybörjare" ett bra alternativ då det var relativt kort; 70-75 km. Tempot var lite lugnare än under våra veckoturer, å andra sidan var det betydligt färre stopp eftersom vi inte behövde stanna för rödljus och andra besvärligheter. Det var en riktigt fin tur, dels biten ut ur stan där jag upptäckte flera nya cykelbanor såsom längs Seine, eller varför inte den under inflygningen till Orly-flygplatsen? Dels när vi kommit ifrån även förorterna och körde på ringlande landsvägar över sädesfälten. Enda problemet där var möjligen värmen, för dagen var det annonserat runt 30 grader och jag var väldigt tacksam att vi gett oss av såpass tidigt - eftermiddagen måste varit olidlig.

Mängder av cyklister var det på vägen, det verkar vara ett populärt söndagsnöje för fransmännen. Så gott som alla klädda i full cykelmundering (team Credit Agricole minsann) och med racercyklar, för den skull var det inte bara taniga seniorer utan likaså rundlätta veteraner i glada gäng. Återigen en skillnad från Sverige, är jag helt ute och ...eh..ok..cyklar, eller är inte landsvägscykling en disciplin som mest utövas av tävlingsidrottare? Jag har hemskt gärna fel och blir tillräddavisad på den punkten.

Åter till vår tur, inlinesåkare var det färre av och vi förtjänade många bilisters uppmärksamhet, inte alltid positiv sådan. Ibland blir jag nästan trött...jag kan väl förstå om en bilist tutar en gång för att annonsera att hen tänker köra om kolonnen, men varför lägga sig konstant på tutan, gärna irriterat? Ungefär som att vi inte är medvetna om att vi befinner oss på trafikerad väg? Åh f.. kom det bilar här?? Men det där var ett sidospår, känslan från dagen är rakt igenom positiv - möjligen undantaget känslan i benen som ynkligt gnäller.

Målet för turen var alltså Rambouillet, av många mest igenkänt för sin skog eller för det att det är nära till den sista tullstationen på motorvägen innan man kommer in i huvudstadsregionen. En semesterfirarnas riktmärke och ett "nu är det inte långt kvar" till barnen. Det tog oss knappa 3,5 timmar att komma fram och härifrån tog vi tåget, inte ända till Paris men till Versailles då det bar ut på vägarna igen. Från Versailles till Paris är det nämligen nedförsbacke i princip hela vägen och en tämligen trevlig tur på ungefär en halvtimme (förmodligen snabbare än med RER-tåget...). När vi kom in till Paris bestämde oss J och jag för att inse vår nivå som debutanter. Av med inlines och upp på vélib-cyklarna för att i sakta turistmak ta oss hem genom stan, medan de andra skyndade till Bastiljen för att hoppa på den organiserade randonnéen. Ytterligare tre timmar inlines kändes lite väl häftigt, även om söndagsturen brukar ske i sakta mak. 

Urban training

I hopp om att skriva lite kortare sätter jag visst i och skriver lite oftare... Eller också är det bara inspiration efter en kreativ dag med bänkskivssågning (jag tittade hjälpsamt på vår händige inlineskamrat och kom med glada tillrop) och ett härligt löppass. Redan tidigt när jag började ägna mig åt mountainbike som alternativ träning insåg jag den stora fördelen i att faktiskt komma någon vart. På bara ett timslångt pass kom man bra långt hemifrån, jämfört med att tröska kända stigar till fots. Här har jag ingen mountainbike men fick idén att kombinera löpning med vélib och varvade "intervaller" om 20 minuter. Idag blev det bara drygt 1h20, dvs 2*(löpning+velib) och det gav förvisso inte lika mycket fysiskt som samma tid löpning, men roligt var det. Om jag har tid den dagen får det bli två timmar nästa gång.

Imorgon är det annan aktivitet; associationen Planet Roller som bl a organiserar inlinesresor lite varstans i världen, har fått i uppdrag att förse Le Carnaval de Paris med inlinesfunktionärer. Det kan säkert vara roligt, inget träningsmässigt hårt men enligt rykten ska varje inlinesåkare följa en ko från Place Gambetta till Hôtel de Ville. Ja, alltså inte en riktig ko utan konstgjord dito. Dessutom är årets tema monster. Menar de att kor är monster? Nej, jag förstår inte heller nånting...men jag lovar berätta efteråt.

Le Tour de F..Paris

Idag var det cykeldags! Min röda fara som inköptes för 15 € på landsbygden 100 meter ovan LHC lever än och rullar nu runt i Paris istället för att smyga in och ut ur EU ett par gånger om dagen. Idag fick den se sig om när vi bokstavligen tog oss runt huvudstaden; jag själv nyttjade flitigt vélibstationerna varvet runt. 33 km sägs det vara, en riktigt fin tur som erbjöd att se många av stadens färger. Högborgerliga västra delarna och mångkulturella norra. Uppförsbacke till Porte de Lilas och dito nedför till Bagnolet. Sisådär halvvägs var det biopaus, L'Empreinte de l'Ange som var en till en början märklig men allteftersom mycket fängslande historia.

I övrigt en relativt osportig långhelg. Den lediga fredagen till Jungfru Marias ära avslutades förvisso med en trevlig inlines-rando men annars lugnt. Pari Roller sökte folk bland oss i staff-gruppen att ställa upp som frivilliga funktionärer på 10km-loppet The Human Race den 31 augusti. Jag har länge velat göra något sådant på inlines så det är kul det blir av. Eller framförallt uppkom tanken inför Stockholm Marathon när jag desperat ställde mig frågan om de inte behövde inlinesåkare i täten av maran (funderar på hastigheten men tror det vore görligt). 

Resto du Cœur har startat för hösten igen och det är fint gå dit. Igår kväll pratade jag apropå ingenting svenska/norska, tyska, engelska och franska med en och samma person, som ändå inte var inne på sitt modersmål. Lika roligt tyckte vi båda.

Pur plaisir

Jag har många gånger undrat över hur det vore att introducera orientering för någon av mina mer urbana vänner. Urban har i någon mening implicerat Stockholm, som ändå är en stad där naturen tränger in i stadskärnan på sina håll (en nära vän har, helt utan min försorg, blivit någorlunda presenterad för sporten och det har så vitt jag vet gått bra och lett till en i alla fall milt överseende acceptans, men så är hon ganska öppensinnad). I vilket fall, inte kunde jag väl tro att den urbana vän för vilken jag skulle missionera skulle bo i en stad med lika många invånare som Sverige, där den största parken springs runt på tio minuter och dessutom stänger vid mörkrets inbrott, där allemansrätten snarast syftar till allas möjlighet att köpa alkohol efter detsamma, och där orientering är ett i det närmaste okänt fenomen. Det där sista kan i och för sig varit en förutsättning för att övervinna de första faktorerna.

Nåväl, det handlade alltså om att åka på den regionala orienteringstävlingen i Fontainebleau tillsammans med J. Inte förrän man presenterar det hemvana för någon annan och tvingas se det ur dennes ögon inser man vad som kan anses besynnerligt. "Men vad gör de? Vad har de på sig?". Eftersom det var urpremiär hängde J på när jag sprang, läsa karta får bli nästa steg. Riktigt roligt var det och för egots skull kändes det dessutom extra bra att kontrollerna nästan rakt igenom satt där de skulle; "hur gör du??". Uppskattat var det från båda håll, nybörjarens intryck var positivt och om det är möjligt att kalla det stolthet så var det nog lite vad jag kände för min sport. I bilen tillbaka mot stan, när höstgula träd byttes mot grå höghus och regntunga skyar kändes effekten av femtio minuter i skogen större än nästan någonsin förr (och ackompanjerade utmärkt den varma känslan av "hem" i magen när Tour Montparnasse avtecknade sig mot himlen).

Denna träningstävling blev också mitt första framträdande sedan sju år i OK Gipens färger, även om det var si och så med just färgerna, varken Eksjö O-gymnasietröja eller LOK-sockar har minsta rött stänk. Men men, det var ändå något.

Slutligen är jag nu familjens enda representant i landet, N for igår och familjen är numer utspridd i fyra olika länder, alla av hav åtskilda.

Goda grannar, röntgenfilm och 75€ mindre fattig

Det är resultatet av kvällen. Ty se inte lär jag mig av mina misstag utan låste idag in nyckeln igen. I låset. Kom hem lite för sent för att låssmeden skulle vara öppen men det hela avlöpte ändå bra. Jag blev lovad natthärbärge hos grannen M och vi inledde med middag nere i Bistro 7. Därifrån hade jag fått låna röntgenfilmen men vi lyckades inte, dock visade sig bartendern vara en hejare på inbrott så till slut får jag ändå sova i min egen säng. Me like.

Brottstycken

Ja, i morse när jag kom först till kontoret upptäckte jag att där varit inbrott (även om min första reaktion liknade den där mor min "eldade på spisen" för sisådär tjugo år sen; jag trodde helt enkelt nån behövt min dator till en presentation eller nåt). Vi som hade bärbara datorer blev av med dem och eftersom jag slarvat med backup mot nätverket tackade jag min lyckliga stjärna att gårdagseftermiddagen tillbringats vid en kollegas dator för genomläsning av kod, så att hela projektet fanns där i sin allra senaste version. Ibland ska man ha tur.

Gårdagskvällen, efter korrekturläsandet, träffade jag H som var i stan på möte och tog seden dit han kom och tog med inlines. Riktigt roligt att få visa upp "min vardag" som titt som tätt sker på hjul. På grund av ett fall kortade vi av inlinesturen men eftersom detta fall inte var så farligt kan jag med att säga att det faktiskt var rätt skönt, benen var aningens slitna..

Vilket kändes även idag när jag var med om en mycket exklusiv händelse; tjejkväll! Grannen M fick mitt prova-på-pass på gymmet och vi var där tillsammans innan vi gick hem och fortsatte på Bistro 7 i nedervåningen med mat och ett glas vin. Hemskt trevligt, synd att hon snart far åter till Guatemala när kockkursen är slut. Jag fick bl a lära mig att fransk matlagning mycket riktigt funkar så att om man vill ha mer smak så är det helt enkelt mer smör som gäller.

Sporttemat fortsätter och det är bara någon vecka kvar om man vill anmäla sig till Paris Marathon till det billigaste, förlåt minst dyra, priset. Anybody interested? S? Det är 6 april 2008...

Konsert

Igår var det dags för en upplevelse man faktiskt knappast kan vara med om i Sverige. Nåväl, det finns väl ganska många sådana - exempelvis klättrar man inte upp i Eiffel- utan i Kaknästornet i Stockholm. Men i det här fallet är det berättigat att jämföra med Sverige, för tämligen oplanerat satte jag på mig hatt, röda jeans och högklackat och gick på The Ark-konsert på Nouveau Casino. Något som liknade en källarlokal, 100-150 gäster i publiken, en Ola Salo som sprang över dansgolvet, upp på bardisken och klängde i fejk-kristallkronor och vi är ganska långt från tältturnéer. Likheterna uteblir dock inte för det var nog som de sade att alla svenska au-pairflickor i Paris hittat dit och det var ganska mycket blont hår. Mina kollegor suckade idag och tyckte de borde följt med.

Apropå kollegor pratar jag sällan jobb men nu kan jag meddela att jag igår tog tre steg bakåt från en doktorsavhandling. Jag frågade min handledare vad han gjort när han knappt kunde resa sig från stolen och om blickar kunnat mörda hade jag inte skrivit dessa rader. "Vadå, loppet i Luxembourg var ju i söndags...?"

Bilan (fast egentligen inte en sammanfattning utan bara väldigt långt om ganska lite)

Söndag kväll, Yogi-te (chokladvarianten!) och grannens nät funkar igen. Jag ska strax krypa till kojs, insåg att jag inte har något som "måste" göras och innan jag hinner komma på vad det skulle kunna vara (brukar sällan vara så svårt) ska jag inta vågrätt läge.

Hela helgen har annars varit av hämta-energi-art. Inlinesturen i fredags var som vanligt skoj, kantad av glada fransoser som firade 25-3-segern mot Irland i rugby-VM på hemmaplan. Jag testade på rollen som "tortue", dvs sköldpadda, vilket är de som åker längst bak och ser till att alla kommer med. Behöver jag påpeka att det inte är den roll jag strävar efter att ha senare? Det var förvisso mycket roande att höra på jargongen som gällde för att få dem som faktiskt inte hade i turen att göra att kliva av banan. Jag har inte beskrivit så mycket om hur inlinesturerna fungerar, men lovade för ett par månader sedan att gästblogga åt O om just detta. När den texten är klar kanske jag ber om lov att få publicera även på min egen blogg:-)

Efter en underbar morgonjogg längs Seines stränder som nu börjat tömmas på turister ägnas lördagen åt sedan länge uppskjutna småprojekt. Däribland att lydigt följa den per brev erhållna inbjudan till banken (det ska inte förnekas att jag var en smula orolig; vad vill de som är så viktigt?)som var skickad enbart för att de inte fått mitt mobilnummer (till mitt försvar: det har de visst!) och därmed inte kunnat ringa mig för att be om elräkningen som är bevis på att jag bor där jag bor. Franska banker slutar aldrig förvåna.

Smått till stort, på lördagkvällen när rue Campagne Première förberedde sig som bäst för fest följde jag med J och ställde upp som volontär åt "Les Restos du Cœur", en välgörenhetsorganisation som bl a distribuerar mat till hemlösa. På lördagkvällar är det distribution på Place de la Republique och jag ska fortsätta att gå dit så ofta jag kan. Det är en sådan sak jag ofta tänkt jag "borde" göra men som aldrig riktigt blivit av och nu presenterades möjligheten alltför lätt för att inte nappa på. Jag funderade på om jag verkligen skulle kunna just lördagar (jag kanske hittar någon annan dag som är bättre förvisso) men ett par timmar på tidig kväll innan utgång är ju inga problem alls de helger jag är i stan. Man kan göra som vi gjorde nu; anslöt senare till gatufesten med musikanter, restauranger som dukat upp på gatan och allt igenom god stämning.

Festen fortsatte idag men mitt deltagande inskränkte sig till att ha fönstren på vid gavel såsom vädret tillät och låta underhållningen komma in istället under de timmar jag uppehöll mig på hemmaplan. De övriga var det tid för inlines längs Seine och bio; "A Mighty heart" som varmt kan rekommenderas.

Gott&Blandat

Det finns visst ingen hejd på galenskaperna. När jag trodde jag sett det mesta av vad föräldrar kan hitta på kommer far min och lägger till mig som vän på facebook. Jag kunde ju inte gärna trycka på knappen ignore (det finns väl ändå ett visst arv att ta hänsyn till) och eftersom jag medvetet håller tämligen låg profil i nämnda forum för att inte förlora tid där har jag mig veterligen inga föräldraförbjudna bilder eller kommentarer att dölja. Men ändock, förvånad blev jag att farsgubben hittat dit.

Facebook är för övrigt ett intressant fenomen som tydligen var populärt i Norge innan det slog igenom i Sverige. Schweiz ligger ju som alla vet någonstans mitt emellan de två (alfabetiskt: ja, EU-vänligt: jo men kanske, neutralt: euh?) och CERN hör hemma i Schweiz så dit kom det alltså på vägen. Eftersom jag är tämligen dåligt med i svängen på vad som händer i Sverige hörde jag inte snacket men effekten var tydlig med en boom som gjorde att gruppen vänner från LiU snabbt växte större än den från NTNU. Det var ju betryggande dock när DN för några dagar sedan talade om att den som har många vänner i dylika communities inte nödvändigtvis har fler i verkliga livet. Chockartat.

DN ja, som åter skriver om studieskulder. Och jag som ska flytta till England snart...

Slutligen har jag dagen till ära trätt en pin på kavajslaget; ambassaden ska besökas och jag ville ha min LinTek-pin, då denna inte stod att finna fick det bli Reftec, men det matchar väl ändå O:s SFS-dito ganska bra.