Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

I'm ba(c)k!

Min mor påpekade lite försiktigt att det var närmare en månad sedan jag skrev på bloggen och det ville jag först inte riktigt tro på men insåg sedan att hon hade rätt. Suck ja, det är väl så, mammor har väldigt ofta rätt. Fast det får man ju inte säga högt förstås.

Här händer det att våren är på gång, för andra gången. För några veckor sedan kom ett par varmare dagar och lurade oss att tro att det skulle kunna gå att skala av ett lager under inlinesturerna men icke, strax efter Xynthia kom en ny köldnäpp. Minus två låter inte så märkvärdigt men moins deux är bra mycket kallare. Idag under en härlig söndagspromenad kunde man dock börja ana vårkänslor. Solen anades bara som tunna strimmor som sänkte sig över staden, från utsikten vid Parc de Belleville, men temperaturen steg något och krokusar och tussilago visade sig ha trotsat kylan. Apropå blommor stötte jag på en syn som jag förmodligen inte sett i Sverige: en blomsterhandel sålde en uppsättning med en hyacint och påskliljor i samma kruka. Denna transition från jul till påska fick mig genast att tänka på fasta så vid hemkomst blev det årets sista semlor. Tillsammans med återstoden av glöggen; mélangeons voyons.

Hembakade semmelbullar, såklart. Har jag nu lyckats få ugnen inkopplad ska det naturligtvis utnyttjas. Jag tycker dessutom mycket om att baka bröd, i Linköping var det en skön avkoppling efter studierna och brödet var övervägande hembakat sedan tiden i tvåan med F. I Frankrike är det annorlunda, här finns bagerier i vart och vartannat gathörn och folk bakar inte själva. Det leder till att det är tämligen besvärligt att få tag i annat mjöl än vetemjöl. Bakmixer finns i viss utsträckning och välsorterade mataffärer kan även ha fullkornsmjöl för minst 1.50€/kg. Vill man ha något så drastiskt som rågmjöl är det bäst gå till bio-affären (vad heter det i Sverige? eko? Whole Foods?), där ett kilo lätt går på 2€. Jag diskuterade detta med mina kollegor och fick frågan att va, finns det annat mjöl än vetemjöl? Mina kunskaper om olika sädesslag på franska är ytterst begränsad så det blev till att nicka dumt och säga att jorå, det gör det, inga referenser om jag får be. En annan kollega var till och med förundrad att man kunde baka bröd själv.

Jäst ska vi heller inte tala om, det finns såväl Levure Chimique som Levure Boulanger som jag tror kan översättas som bakpulver respektive torrjäst, men jag är inte helt säker. Jag brukar för säkerhets skull se till få torrjäst importerat från Sverige, har nu även hittat Dry Yeast i England så jag rer mig. Färskjäst är ytterst ovanligt, jag fick tipset att fråga på boulangeriet och mycket riktigt, de hade faktiskt. Cinquante centimes, kanonbra tyckte jag men kom snart fram till att 0.50€ är ganska dålig kurs för något som kostar 50 öre i Sverige... Å andra sidan, man får lära sig att ta sådant där, jag skulle knappast få för mig att jämföra priset på en flaska vin i Sverige med samma flaska i Frankrike, lika lite får jag jämföra jästpriset. Punkt.

Första gången jag bjöd en fransman på hembakt bröd fick jag kommentaren att "det här brödet var så gott att jag till och med skulle kunnat köpa det", jag var nyss anländ och van vid att man i Sverige berömmer ett bra köpebröd med att det är nästan lika gott som hembakat, så jag fick plocka fram ett gott stycke skandinavisk diplomati för att inte drämma baguetten i huvudet på honom, men ta komplimangen för det den faktiskt var. Nu har jag tagit upp det igen, förvisso anpassat till utbudet så det blir mest vita baguetter men det är gott och dessutom känner man sig trevligt nöjd med sig själv för minimal insats. J är glatt förundrad och reaktionen följer hans landsmän: "tänk, vi har vårt eget bröd". Matlagning är kul och extra så när det blir uppskattat:)

Det om detta, nu åter till andra läsningen av Millenium-serien (blev avundsjuk på J som började läsa) och kanske ett glas rött. Något ska ju göra upp för jästen.

Förresten, innan avslut, känner det här inlägget var väldigt opolitiskt för att vara valdag, det är ändå regionalval idag i Frankrike. Nu har jag i och för sig inte rösträtt i det valet men mitt inlägg rör inte heller regionalpolitik utan snarare nationell eller till och med internationell dito. Igår var ett av de viktigaste inslagen i nyhetssändningarna det om den marockanska gymnasietjejen Najler Lihmer som återvände till Frankrike med ett ettårigt visum efter att ha utvisats i februari. Hon hade då i februari gått till polisen för att anmäla sin egen bror för misshandel, men då hon befann sig i irreguljär situation - dvs papperslös, se tidigare inlägg - blev hon istället utvisad till Marocko, det land hon lämnat 2005 för att undkomma ett arrangerat äktenskap. Hennes utvisning lär varit föremål för stora protester från människorätts- och feministiska organisationer och Nicolas Sarkozy deklarerade att han var beredd att välkomna henne till Frankrike om hon så ville. Beslutet tillkännagavs lägligt på kvinnodagen den 8 mars…

Juldagslunch

Här i Frankrike är julafton just afton och den viktiga dagen är juldagen. Denna vilodag helgade jag genom att sova ohemult länge (julottebesökarna skulle hunnit med även mässan vid det laget) och sedan ut och skita ner både mig och cykeln ordentligt i Bois de Vincennes. Efter det kände jag mig värd en riktigt rejäl jullunch och om man bortser från avsaknaden av kött tycker jag att jag fick till en ganska traditionell sådan. I en husmorsskola hade jag nog inte ens kommit upp till ett stående streck i betyg, det hembakta vörtbrödet skulle möjligen dra upp snittet men annars är det rena köpevaror rakt över, mestadels IKEA (kan inte minnas att jag någonsin varit förtjust i rödkål men burken stod ju där så snällt på hyllan). Till och med rödbetorna var redan tärnade, så var det också de enda rödbetor jag fick tag i. Nu stör det mig dock inte det minsta att det inte är så helylle, jag känner nämligen att i år har jag verkligen julefrid med välbehövd vila efter en hektisk höst. Snart ska jag leka elektriker och installera en lampa, därefter vågrätt läge med eller utan bok inför kvällens inlines; vild tur blir det ikväll ty ingen organisation med polis och dyl vare sig idag eller nästa vecka :(.

En lyckad bjudning - ett oblygt självberöm

Om ett par dagar ska J fara till Afrika en längre period, en och halv månad är planen. Det där kommer ni säkert höra mer om, utifall jag känner mig ensam ibland. Egentligen är jag inte främmande för att tillbringa tid själv, jag brukar vara van att rå mig och ska dessutom passa på att jobba extra intensivt! Men det är ändå lite ovant när man lever tillsammans att plötsligt vakna och gå och lägga sig själv under en längre tid. Nåväl, det ska nog gå fint, och jag har inemellan lite resor och en konferens att ta itu med. Samt en herrans massa mätningar och en avhandling att ta tag i på riktigt. Det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Men det var nu inte det jag ville skriva om, utan den soirée vi arrangerade igår för att dra ihop vännerna innan J ska iväg. Jag tycker mycket om att bjuda in folk och arrangera och fixa och dona, men det har helt enkelt inte blivit av mer än någon mindre middag här hemma. Tiden går så fort, och det är ännu saker som inte är helt fixade i lägenheten (vilket hem har inte det?). Nu bestämde vi oss dock att strunta i de nakna glödlamporna på väggarna (det är åtminstone en enhetlig linje i alla rum - vi kan kalla det Zen eller Feng Shui eller nåt).

Vi bjöd in inlinesvänner, dels det gäng vi brukar köra med på måndagar och onsdagar, dels ett gäng staff från Pari Roller, snittet mellan dessa båda mängder är nu ganska stort. Inbjudningarna gjordes lite spontant och vi hade inte riktigt koll på hur många som skulle komma, typ nånstans mellan 10-30. Inte helt självklart att planera matåtgång men man gör vad man kan och får vara beredd på att äta rester ett tag.

Som sagt tycker jag det är nåt visst och förbereda och dona och hade under veckan gjort någon sorts planering och fördelat inköpsrundor för att slippa en storhandling. Det sägs vara bättre ekonomiskt att åka till stora supermarketen (grande surface som det kallas här) men jag vet inte jag. Man kommer alltid hem med så mycket som man faktiskt inte alls hade användning av, och med lite priskoll kan man faktiskt välja i de andra affärerna med. Dessutom blir jag bara totalt uppgiven när jag kommer in i supermarketen och inte hittar någonting. Så är det kanske alltid när man kommer till en ny affär, men i Sverige är det ändå lättare. Där har jag i alla fall en aning om hur saker klassificeras. Och en uppfattning om jag över huvud taget kan hitta det jag vill, här kan det visa sig att just min råvara (eftersom jag envisas med antingen svenska eller egenpåhittade recept) inte tillhör de vanliga ingredienserna i det franska köket.

Till slut fanns allt på plats och lördagen blev köksdag, såsom önskvärt huserandes själv. Hjälp i all ära men när man bara har idéerna i sitt huvud - eller recept på utrikiska - är det bara krångligare att se till att någon annan gör rätt, det räcker att hålla ordning på sig själv (min matlagning är inte ISO 9001!). Hjälpen kan få komma till disken sen, vilket den gjorde.

Detta är inte receptbloggen men det som förbereddes till buffén var hummus (homemade from scratch!), tortillarullar med soltorkade tomater och färskost, minitoasts med avokado- och räkröra, krackers med getostmousse, fetafyllda dadlar, chorizo, mozzarella- och tomatsallad, grissinis inlindade i skinka, tabbouleh med aprikoser, citronpasta med lax och sockerbönor, och sist men inte minst kavring med äggröra och sill. Det var en ganska blandad uppsättning smaker och jag var nästan lite nervös hur det skulle tas emot. Ibland kan jag uppfatta franska smaklökar som väldigt franska - med viss rätt med tanke på den franska gastronomins goda rykte - och varken hummus eller sill kan väl klassas som genuint franskt.

Men det blev riktigt bra! För det första själva tillställnigen som sådan, folk var så glada och särskilt de som är lite mer perifera i bekanstskapskretsen uppskattade verkligen att de blivit bjudna. Glad är en sak men en del verkade nästan hedrade, till på gränsen jag tyckte det var genant; jag tänkte att det är ju bara vi! Någon hade till och medhemkokt äpplemos som gå-bort-present, och en dubbelflaska Graves från 2004 (vilket plötsligt är ganska längesen - vart tar tiden vägen!). Blombuketten på vårt soffbord går inte av för hackor. Det var så jag tänkte att de måste ju bli besvikna, sådana förväntningar kan väl inte vår lilla bjudning leva upp till.

Men det verkar den faktist ha kunnat. Det är naturligtvis så, att det allra viktigaste på en bjudning är gästerna, om stämningen dem emellan är god spelar det ingen riktig roll vad som står på bordet - och stämningen var god. Det här är en grupp människor som träffas en till fyra gånger i veckan (hälften av alla dagar!) för att åka inlines men vi känner inte varandra utanför det. Det gick upp för mig extra klart när jag halvtid bytte från linser och glasögonen och fick beröm för dem - folk hade aldrig sett mig i glasögon förr trots att jag bär dem varje dag…

För egot tyckte jag ändå det var extra roligt att se hur uppskattad buffén var! Det allra bästa var nog hur kavringtoastarna, det enda genuint svenska inslaget, gick åt. Jag hade fegat och lämnade hälften av dem utan sill, med bara äggröra. Men se, snart var de rena äggrörebitarna kvar och sillburken fick åka fram igen. Någon undrade till och med var man kunde köpa sån fisk (IKEA, reds anm!). Det hade varit en intensiv dag i köket men värt varje sekund, så kände jag ända fram till klockan fem när jag ramlade i säng.

Ja även idag, även om disken var mindre rolig. Men nu är den klar och jag sitter och tittar på de rester som är kvar. Om jag skulle känns mig riktigt ensam under månaden som kommer kan jag nog nästan få mig en liten fylla till livs så gott som varje kväll, med allt som blev över och framförallt det som gästerna kom med. Sån tur att jag känner inte någon större lockelse att supa till ensam på kammaren;) Vad gäller matresterna får vi snabba på för jag kan knappast sätta i mig allt själv, framförallt inte salamin. Tur vi får små-förstärkning idag att hjälpa till. Några sista dagar med liv och rörelse här hemma.

Det blev ingen tid att gå till kyrkogården igår för att hedra minnet av de som gått bort under året, tanken finns ändå där. Kanske tar jag min egen Allhelgona-helg nästa helg, med några tända ljus i lugnare omständigheter.

Plockmat

Idag skulle jag vara duktig och jobba hade jag tänkt. Fixa fram vettiga kurvor till konferensen i Ryssland i början av juni. Alltså, jag menar inte att jag skulle gå på gymmet.

Men det är något så vansinnigt vad klockan kan gå fort ibland. Om dagen till att börja med kommer igång sent på grund av inlinesturen igår kväll (åh vad roligt det var, en månad sedan jag sist var med!) är utgångspunkten dålig. Att på det ge sig ut på stan och uträtta allehanda ärenden; fixa sjukhusräkning (jaha minsann, nu har de kommit på att de glömt fakturera allt och tji fick jag som tyckte det var billig sjukvård här i landet), handla presenter, och diverse annat. Som till exempel att byta mobiltelefon, någon glädje ska man ju ha av att vara trogen sin operatör. Äntligen en Sony-Ericsson igen! Jag insåg förresten att jag skulle kunna utnyttja systemet duktigt eftersom man har rätt att frias från sin långa bindningstid om man kan uppvisa goda skäl, som t ex arbete utomlands. Om man skulle ta och skaffa sig en iPhone och en Blackberry eller nåt, med ett saftigt abonnemang hos olika operatörer och sen komma på att hoppsan, skulle jag till Kent? Tack för telefonen! Nej men inte skulle väl jag…

Nu sitter jag i alla fall vid datorn och ska plotta kurvor i Matlab och...ja, just ja...blogga. Äntligen, klockan är ju bara sju...

Plockmat förresten, ja det är inte bara ett hopplock av ämnen. Det är också Eurovisions-festival ikväll och jag minns hur vi som små åt just plockmat framför TV:n denna dag. Antar att det är det som kalas meze, tapas, eller petit-fours nu för tiden. Men plockmat, det är ju dä dé ä. Mitt minne röjer mig dock inte vad vi faktiskt åt förr och jag skulle nog ändå bara hitta hälften är. Det som inte är franskt eller möjligen afrikanskt är svårt hitta på min gata. Genuint svenska varor såsom Mango Chutney är för exotiskt och okänt, och mangon i kylen hade sunkat ihop totalt. Det får bli Baba Ghanouj på burk istället, jag knopar ihop min egen plockmat. Druvjuice är inhandlad så att det ska lika ut i alla glas. Som liten såg jag aldrig mina föräldrar berusade och det är något jag är glad över, men jag vill ändå inte se mig själv som moraliskt förtappad med ett glas vin i minderårigt sällskap. Det finns ju trots allt grader på de flesta skalor. Möjligen inte Kelvins.

En annorlunda jul

Det blev en annorlunda men mycket fin jul därhemma. Modet på jobbet höll inte hela vägen ut och jag smet iväg lite tidigare, tröstandes mig själv med att jag var långt ifrån först. Ett snabbt stopp i simhallen på vägen hem och sen var det dags att röja fram julbordet på Fasters vita duk.

J tittade förundrat – och med viss tveksamhet – på hur pyttsar, skålar och byttor åkte fram en efter annan. Ett skämt på vårt interna inlines-forum om att det skulle ut och köras på kvällen utvecklades till att vi bjöd in två vänner, som inte bokat in något med sina familjer för kvällen. Lite spontant och med förevändingen att "kom bara för ett glas". Givet mängden av mat (hur tänkte jag?) var det inte fel att de dök upp. Synd att de inte tog med kusiner också....

Det blev i alla fall väldigt bra, vid tiotiden var vi till bords (ejoråsåatteh här vänds på dygnet) och trots viss fransk tveksamhet till svensk sill blev det över lag lyckat. Våra vänner var mycket glada och nöjda och verkar till slut ha hittat hem ordentligt i natten, efter att bl a ha tittat på pappas julfilm med mina första stapplande steg för 26 år sedan.

Juldagsmorgonen blev inte helt oväntat aningens sen; jag vaknade till relativt tidigt och kunde se SMS om att far min varit på julotta. Det finns faktist en sådan även i Svenska kyrkan här, den avlöpte säkert fint. Jag ringde hem till farfar där julmiddagen hölls (nästan) som vanligt, allt efter faster M:s försorg, hon lär ha gjort ett jättejobb.

För att juldagen skulle kännas lite som inte vanlig helgdag gav vi oss ut på långpromenad, i Skogen. J undrade om jag egentligen ansåg att Bois de Vincennes var en skog. En park är det ju inte, sådana brukar ha anlagda gräsmattor och ansade rabatter, men en parkskog tyckte jag. Eller skogspark? Två timmar tog det oss i alla fall att promenera igenom den och det får väl räknas som hyfsat. Hem till julbord, andra upplagan (more to come!) och paketöppning. Mammas bidrag stod för en övervägande majoritet av paketen, som kommer hålla oss varma i vinter (jag har inte tappat en enda av vantarna än - och då var de ändå två stycken!).

Vid åttatiden skulle jag lägga mig och vila lite. Åjo... Vid tiotiden vaknade jag till och stapplade upp för att se hur juldisken just avslutades, J förebrådde sig lite för att oljudet väckt mig. Det oljudet kunde jag väl stå ut med och efter varm mjölk och lite julgodis var det inte svårt att somna om igen.

Och nu på jobbet igen – kan lova att det inte var något problem med plats på RER idag. Måste bara försöka få gjort något vettigt också... Ja faktiskt, jag ska läsa I:s exjobbsrapport om aktuatortekniker, den tror jag kan komma till nytta.

God fortsättning alla!

Sånt som gör mig glad

Det finns mycket här i livet som kan göra en glad. En lyckad anställningsintervju, en klarad tenta, en prisbelönad poster. Ja, sånt där påtagligt och mätbart ni vet. Men det finns annat också, små små saker i vardagen som hänger kvar och sprider en känsla av vällust mitt i novembermörkret.

Som häromdagen på metron när en man pratade med den unge pojken i sitt sällskap (de sågt inte ut att ha något närmare släktskap), om vad homosexualitet är för något, på ett okonstlat och självklart sätt jag nästan aldrig hört förut. Ännu mindre i Frankrike. Han talade om att han tyckte om andra män och hade sex med dem, men att han kunde ha det med kvinnor också. Inte en omskrivning, inte en inlindning; inget tal om avvikelser och undantag. Jag gick av metron med ett leende på läpparna för denna lyckligt lottade gosse som själv kan få bilda sig en uppfattning.

Annat som gör en glad är Svenska Kyrkan i jultid. Det är faktiskt nåt visst att sjunga in julen på första advent; "Hos Johanna Davidsson, tre trappor upp från går'n..." (mina tankar dras till hur min bror lär ha sjungit Hjalmar för Algot&Vilgot på Liseberg i sina mycket unga år). Därtill julmarknaden där det säljs Liljeholmens ljus och Ballerinakex, och hemlängtan är mättad för ett bra tag framöver. Glad i hågen köpte jag två risgrötskorvar och tänkte det kunde vara smidigt; på vägen hem såg jag att det visst var risgröt att koka i 50 min. Nåväl, inget smolk i glädjebägaren för det.

Som om det inte vore nog med julståhej och mysstämning inomhus och -bords, så bakades det pepparkakshus med pepparkaksbarn igår. Själva tilldragelsen var lyckad, resultatet medelmåttigt. Jag skyller på den kombinerade ugnen/micron som gav väggdelar lika mjuka och lealösa som brända pannkakor... Det blev till slut ett hus med Smarties på taket, vag vågar dock inte visa någon bild på det färdiga resultatet. Min far skulle skämmas och till och med Newton skulle förundras över hur långt ett äpple kan falla från trädet.

Sånt som däremot gör mig lite mindre glad är att jag inte kom på att ringa farfar förrän det var för sent. Miff...

Springa!

Jag har sprungit idag, detta som så våldsamt förbjudet. Och detta skriker jag ut här i offentligheten? Jag tror dock inte läkaren kan svenska, om han eller hon nu skulle hitta hit. Dessutom har jag redan sprungit, till tåget (och missat). Nåväl, så illa var det inte, löpningen skedde i simbassängen; jag upptäckte att gymmet innehar WetVests att nyttja fritt. Detta kanske kan tyckas litet för ett blogginlägg men det var en härlig känsla att utföra löprörelsen, och utan att sitta fast i en maskin!

Vad annrs? Imorgon kommer Beaujoulais Nouveau, som brukligt är tredje torsdagen i november, det ska vi nog delta i firandet av. Inte är vinet känt för att det är särdeles gott, men en institution är det i alla fall.

I Arla morgonstund...

...närmare bestämt 05.30, samlades vi ett gäng i morse vid Porte Maillot för en inlinestur Paris-Dieppe, 180 km. Varje människa med visst matematiskt sinne inser att jag inte kört 180 km på förmiddagen och nu sitter hemma vid datorn klockan halv två och bloggar om det. Nej, pga yttre omständigheter var jag bara borta under morgonen och vände redan efter 30 km. Men även om jag inte kommer till havet som de andra fick jag se vatten - dimtäckt sådant - då vi körde längs Seines stränder vid sjutiden.

Att jag är hemma möjliggör Hashing, samling om 35 minuter vid Château de Vincennes; trots att jag vet jag kommer få stressa sitter jag här och skriver klart. Time optimizing.

Arla är annars ordet för dagen. Häromdagen låg en avi i brevlådan för ett skrymmande paket, oviss om vad det var gissade jag på en nygjord bokbeställning. Eftersom jag har lite svårt att hinna till posten under dagtid skickade jag mitt bud för uthämtning och på frågan om vad det var: "nåt rött luddigt, typ nåt för barn, det ligger i bilen". Inte blev jag klokare av det men idag blev jag éclaircie i detta spörsmål. En röd Arlakossa! Min önskan har hörsammats, hjälpsamma släktingar har ätit grädde och nämnda mejeri har imponerat genom att bekosta frakten till utriket. Av erfarenhet vet jag att de skickar sina receptbroschyrer vilket är en trevlig fläkt från hemlandet (ack så svårt att få tag i Skagenpanna på Franprix dock), men jag vågade inte ta kossan för givet. Nostalgiskt förklarade jag kossans innebörd, t ex de första stapplande försöken att läsa på mjölkpaketens baksida. LP-skivan med Arla farm som jag förärades på en tävling i Alingsås för en herrans massa år sedan lämnade jag därhän med risk för att verka alltför insnöad... I alla fall, tack alla inblandade!

Och nu..rusa rusa till Hashingen!

Kårmiddag - Alla talar svenska

På papperet var det så, den härliga middagen igår med vänner jag inte sett på ett och ett halvt år. Två ex-vice KO, en ex-KO, två ex-FUM-ordföranden, med övertag 4-1 för den teknologiska falangen relativt den filosofiska. Det var väl också ungefär dit kårigheten sträckte sig. I förbifarten nämndes som sig bör ett visst JAS-plan, annars rörde sig samtalsämnena om det mesta mellan himmel och jord, gärna med någon anknytning till Frankrike vs Sverige, Paris vs Stockholm.

Stort tack till J, E, L och O för en bra kväll!

PS. Idag är det onsdag och det regnar inte - en kombination som äntligen bäddar för inlines igen. Var förvisso åkning i fredags med paus framför ett EU-utsmyckat Eiffeltorn men jag vill Köra!:-)

Chez moi!

”Men Erika, du har faktiskt bara varit borta i tio dagar”, tyckte kocken Y på bistron på hörnet när jag undrade om allt stod väl till i Paris. Men det känns som en smärre evighet. Om inte annat så för vädret, det är nästan som att sommaren kommit till stan medan jag var borta. Turister poppar upp överallt och kommersen blommar. Uteserveringarna öppnar och restaurangerna slår upp fönster och dörrar man inte visste fanns (skulle sånt funka i Sverige, jag menar; om någon får den vilda idén att ta med sitt glas från bardisken till ett bord på trottoaren utan att passera entrédörren?).

Min första eftermiddag, när home väntade på att få ersättas med homme, hittade jag en ny favoritplats i fönstret med utsikt över kvarteret. Förvisso hade jag en bok men en parisisk gatukorsning kan erbjuda nog så mycket underhållning i sig själv och jag blev nästan lite kär i min stad. Eller det är jag ju redan.

Det blev en kort inlinestur i måndags kväll, inte hela svängen men väl till Louvren för att säga hej och hänga med en sväng i alla fall. Om en månad är det dags för min första inlinestävling, ett 2*6h-lopp i ett lag med sju andra tjejer ute på västkusten nånstans. Kul kul! Får hoppas att sviterna från Stockholm Maraton helgen innan inte sitter alltför hårt i kroppen, om de ens får en chans att infinna sig vill säga...

Tidsomställningen känns i kroppen men på ett märkligt sätt, i natt vaknade jag efter tre timmars sömn och tyckte minsann det var dags att stiga upp. Klockan 03.00 motsvarar 18.00 SF-tid så det verkar som att min hjärna missuppfattat tidsskillnaden på nåt vis. Det ska bli skönt med ett par dagar ledigt. Imorgon är helgdag för årsdagen av krigsslutet 1945, fredag blir klämdag och måndag är det annandag pingst . Här ransoneras minsann inte helgdagarna bort. Troligen stannar vi i stan, kanske blir en tur till havet men med en USA-resa i bagaget och en dito till Polen framåt är det helt ok vara hemma också. Jag ska för övrigt köpa en grill idag och kanske blir det en IKEA-tur för att utrusta balkongen. Sommar, sommar, sommar....

Andra ronden

...22? - Antal minuter jag letade efter en plats för att parkera min vélib efter att ha mött K&P-E igår.

...2? - Antal sekunder med vilka jag överskred de gratis 30 vélib-minuterna på denna färd. Överseende visades dock och jag slipper betala. Ha!

Jag placerade de besökande på restaurangen innan jag själv kunde rusa in sent omsider, det hela blev en mycket trevlig kväll och J anslöt till kaffet för att köra hem sällskapet.

Flytt

Jorå, nu är flytten överstökad och nya lägenheten överstökig. Men vetskapen om att det är parkettgolv därunder lådor och påsar är glädjande.

Det hela gick mycket smidigt men det är ju naturligtvis så att allt tar längre tid än man tror. Och flytt-fatiguen är internationell: "Tre och en halv timme på IKEA! Tur de har restaurangen..."

Min pendlingstid har ju blivit något förlängd men jag försöker börja läsa lite mer på tåget. Det som däremot går dåligt är att lära sig var på perrongen man ska gå på och av för att optimera. Längst fram på RER B på morgonen, det har jag vetat länge. Vilket verkar innebära längst fram även på RER A. Och längst fram innebär åt vänster efter trappan, inte höger som jag trodde i morse. Nians metro, den ska attackeras på mitten på morgonen mot Nation och längst bak på kvällen hem. Men snart får jag nog mitt Vélib-abonnemang och rationaliserar bort nian.

Varje morgon skänks en tacksamhetens tanke till broder N som donerade sin kaffemaskin med timer. Jag måste dock installera även sirener på den så att jag verkligen kommer upp på morgonen...

Köket är annars en stor glädje, för första gången i mitt liv gasspis och det känns lite lyxigt. För att inte tala om egen tvättmaskin - träningskläderso-vi-dören kan bekämpas:-)

Inte för att det tränas så hårt för tillfället, förkylt och ynkligt är det...

Utlandsjul

Den största skillnaden på utlands- och svenskjul måste förmodligen vara vilken dag man firar. Nästan alla andra länder har fått om bakfoten och tror att det är den tjugofemte men det måste vara en vaneföreställning. Nåväl, det är väl bara att bita i det sura äpplet och tvinga sig till att fira i två dagar istället om man nu råkar befinna sig i ett sådant land.

Det blev i alla fall en annorlunda julafton, som inleddes med att hålla liv i den gamla traditionen att lämna pepparkakshjärtan till nära sörjande. Denna gång till min bistro på gatuplan, det andra i ordningen efter bistron i XXe som fick sitt dan innan.

Tidigare har jag pratat om att arbeta med Resto du Cœur på julafton men så godhjärtad var jag till slut inte; i lördags (liksom nästa lördag) var det kl 19.30 på Place de la République men idag intet. Däremot stillade jag mitt lilla Karl-Bertil Jonsson-behov genom att förena inlinesturen med att ge tre överflödiga hjärtan till bättre behövande på gatan. Jag styrde mot Eiffeltornet och var förvånad - positivt dock - att jag inte stött på nog med avnämare på vägen dit. Att jag skulle hitta där var naturligtvis löjligt att tro; därifrån liksom från lika turistiga Champs-Elysées var de effektivt avlägsnade enligt principen syns inte, finns inte. Till syvende och sist är väl också en sådan handling från min sida enbart ett sätt att känna mig duktig och med något bättre samvete kunna njuta av överdådet på kvällens julbord…

Ty sådant blev det, med Svenska Kyrkan i Paris efter julbön i densamma. Det fungerar alldeles utmärkt även i Frankrike att bli stoppmätt och svära över sin odisciplin när Aladdin-asken (jajamen!) väl kommer fram. Om man hade allokerat lite utrymme från början skulle det där overflow-et kunnat förhindras men icke.

Planen var därefter midnattsmässa i Notre Dame men av någon anledning hade fler tänkt den planen. Strategiskt beläget på gångavstånd låg dock en annan kyrka och jag fick alltså in två kyrkbesök på mindre än åtta timmar. Ojoj, varthän ska detta leda?

Till sist en god jul till alla såklart, och tack till modern och fadern för telefonsamtal!

"Ska vi säga kvart över nio nästa vecka?"

Det ska vi kanske inte för då är det julafton och även vi som trotsade kylan igår kanske blir veklingar då. Men annars lockar det... När jag efter några veckors regnande äntligen kunde åka till pyramiden utanför Louvren igår kl 21 var platsen tom och öde, knappt en turist ens. Jag var förvisso i tid vilket hör till ovanligheterna, men det brukar alltid vara någon ur gänget där. J dök upp och var högst svag i anden när han såg den dåliga uppslutningen. Till slut anslöt L och M och efter viss övertalning -"vi har ju ändå bytt om" - kom den lilla skaran iväg. Kallt var det, men grymt. D-ar vad vi körde, om man får säga så. Vi var alla rörande överens om att "c'était génial de ne rouler que quatre" och idén om senarelagd träff till nästa vecka föddes. Nåväl, den som dyker upp vid den tiden de två nästkommande veckorna lär bli ganska ensam.

Åsså har det bakats skurna pepparkakor, och ikväll ska det socialiseras hemma hos O. Jag har med två flaskor rött eller som jag sade till O: "En flaska vin och en Beaujoulais Nouveau". Har de kommit till Systemet också?

Lördagsmys

Kaffet puttrar hemtrevligt på spisen, ute är det gråmulet, benen är skönt småtrötta efter inlines och morgonjogg, pestobullsdegen är satt på jäsning och snart ska jag ut på marknaden. Dagen kommer fortsätta i samma tempo med lite kodande, brevskrivning, kanske kombinerat med cafébesök och slutligen ett par timmar vid Place de la Republique med vännerna som inte har allt det jag tar för givet.

Mixer revival

Japp, jag har en ny stavmixer och nu är den invigd med en mangodrink som smakar lika fint i oktober som i juli när den uppfanns. Apropå asfalt.

Helgen har varit mycket bra, T kom på besök från Genève och i fredags var det middag med bror N, vännen O med sin kamrat D, kollegan B och så T och jag. Missade förvisso inlinesturen men den blev tvungen att avbrutas pga regn så det var på så vis en bra kväll att inte vara med. Det hade förstås varit roligt att visa upp målgången för mina vänner, men vi åkte i alla fall till Montparnasse och träffade J.

I lördags strosade vi runt på stan, T och jag, och det var riktigt roligt att prata Genèveminnen. Vi har ju vandrat åtskilliga kilometrar förut men då på betydligt högre höjd och inte med asfalt under fötterna. Jag insåg att livet är bra lyxigt; jag trivs kanonbra i Paris och har inte ångrat en sekund att jag flyttade hit. På framtiden ser jag med stor tillförsikt. Samtidigt händer det att jag saknar Genève och livet och vännerna där - la passée me manque, j'aime le présent et je me rejouis pour l'avenir. Apropå Genève var livet verkligen annorlunda där; faktumet att de allra flesta bor där under korta perioder gör det till en självklarhet att bjuda och bjudas in i nya sammanhang. Folk tvingas vara öppna på gränsen till påflugenhet för att inte förbli isolerade, ett förhållningssätt som inte helt går i linje med ett slutet storstadsklimat.

Hela lördagen laddade Paris för kvällens drabbning och man kan verkligen tala om slutet klimat när Frankrike förlorade semifinalen i rugby-VM med 9-14 mot England. Det var lite av en win-win-situation att se matchen med en engels- (T) och en fransman (J), men trots allt höll jag nog lite mer på Frankrike. Får se hur det blir om två år när Kent är basen.

Dagens frukost

Kaffe och bränd kokbok.

Meh...

Brottstycken

Ja, i morse när jag kom först till kontoret upptäckte jag att där varit inbrott (även om min första reaktion liknade den där mor min "eldade på spisen" för sisådär tjugo år sen; jag trodde helt enkelt nån behövt min dator till en presentation eller nåt). Vi som hade bärbara datorer blev av med dem och eftersom jag slarvat med backup mot nätverket tackade jag min lyckliga stjärna att gårdagseftermiddagen tillbringats vid en kollegas dator för genomläsning av kod, så att hela projektet fanns där i sin allra senaste version. Ibland ska man ha tur.

Gårdagskvällen, efter korrekturläsandet, träffade jag H som var i stan på möte och tog seden dit han kom och tog med inlines. Riktigt roligt att få visa upp "min vardag" som titt som tätt sker på hjul. På grund av ett fall kortade vi av inlinesturen men eftersom detta fall inte var så farligt kan jag med att säga att det faktiskt var rätt skönt, benen var aningens slitna..

Vilket kändes även idag när jag var med om en mycket exklusiv händelse; tjejkväll! Grannen M fick mitt prova-på-pass på gymmet och vi var där tillsammans innan vi gick hem och fortsatte på Bistro 7 i nedervåningen med mat och ett glas vin. Hemskt trevligt, synd att hon snart far åter till Guatemala när kockkursen är slut. Jag fick bl a lära mig att fransk matlagning mycket riktigt funkar så att om man vill ha mer smak så är det helt enkelt mer smör som gäller.

Sporttemat fortsätter och det är bara någon vecka kvar om man vill anmäla sig till Paris Marathon till det billigaste, förlåt minst dyra, priset. Anybody interested? S? Det är 6 april 2008...

Week-end

Den kommande helgen har haft många planer. Den ursprungliga var att åka till Schweiz och träffa vännerna där, men av flera olika skäl ställs in den resan och jag sällar mig till skaran som sponsrar Easyjet med oanvända biljetter. En annan idé var att tillsammans med J ta första tåget på lördag morgon.

Båda dessa krockade dock med Fête de la rue Campagne Première som hålls i helgen och som redan börjat förberedas med girlander över gatan. Framträdanden, musik och långbord (à la O-ringen??) står på agendan och det känns som helt rätt slutsats att stanna i stada. Ska också bli skönt med en lördag till att förutom marknadsbesök uträtta sedan länge mognande ärenden - min vana att göra sönder stavmixers har jag tagit med från Schweiz (två på en vecka!) till Paris (ännu bara en) och därför har det vare sig blivit avokadosoppa eller mangosmoothie på ett tag. Jag kanske skulle fråga kockgrannen M om hon har lust att laga mat tillsammans till festen; vi kan öppna våra dörrar och ha en tvåa med fönster åt båda håll där uppe på fjärde våningen.

Men först fredag, dags för tredje wannabe-omgången som staff och jag har kikat in kvällens runda. Vid halv tolv i natt återfinns jag vid La Villette för paus, en och en halv timme senare är förhoppningen att stamservitören N är på plats för att servera after-skate-öl; det var ett tag sedan sist.

Hösten fortsätter sedan sin gång; om två veckor kommer M&A på besök från Sverige och helgen därefter T från Genève. Då är för övrigt sushikväll inplanerad i Bistro 7 och jag har erbjudit min och min besökares tjänster i köket. Galenskaper då det redan är en japan med i organisationskommittéen...