Inte kortare intervall mellan inläggen, men jag ska försöka hålla detta lite kortare. Ännu en vecka har förflutit och förvånat med hur tiden kan gå så vansinnigt fort när man ser allt man inte hunnit med, men sakta när man räknar timmarna fram till 18.09-tåget. Eller 19.21 om man har mycket att göra...
I onsdags var det luciatåg med svenska kyrkans kör i Maison International des Étudiants och jag kan lova att jag inte var den enda med en tår i ögonvrån. Det blir lätt nostalgiskt, dessutom var de riktigt bra, O och co. Det tyckte även Nouvel Observateurs fotograf som jag fick guida dit. Han verkade ytterst misstänksam när han kom. "Alltså, ska de bara sjunga eller händer det nåt?". Efteråt var det annat ljud i skällan; "Génial, absolument gé-ni-al!".
I fredags gick det äntligen att åka inlines, för första gången på flera veckor för mig. Kallt men vackert, och när vi kom till Champs-Elysées såg jag för första gången (i år…) illuminationerna där och insåg att jul är faktiskt nära. Det var såpass längesedan jag började skriva julkort att jag hela tiden tänkt att det är långt kvar, nu börjar det istället bli bråttom att hinna skriva och få iväg. Sådant är väl farligt att säga eftersom jag oundvikligen glömt någon eller några som är väl värda en julhälsning, men även om det inte är rekord i antal kort är det i alla fall rekord i antal länder. Sverige, Frankrike, Schweiz, Polen, Irland, Belgien, Norge, USA…
Med all sån internationalism är det allt skönt att få komma ut till IKEA ibland, som idag. Nu är lagren påfyllda med värmeljus, ostkex, kuddar, örngott (hur vore det att standardisera kuddstorleken så att örngott blir internationellt gångbara!?) och glögg.
Det stora i veckan som kommer är förmodligen det tredje försöket med neuf. Jag hade en träff förra veckan, men eftersom samtalet bröts när de ville ringa och föreslå en ny tid så ställde de in träffen utan att meddela mig. Jag ska starta en kampanj mot neuf telecom...
Sunday, 16 December 2007
Monday, 10 December 2007
Långt om helg
12.02: Står utanför mitt hus, i regnet, väntar. Lätt nervös att jag var sen till träffen klockan 12.
12.07: "Jag väntar väl till kvart över"
12.15: Tröttnar, går in.
12.30: Ringer neuf telecom: "Ursäkta men det skulle komma en tekniker klockan 12 och ingen har kommit än...". "Ja, men tolv, då kan de komma fram till klockan två" "Men, jag fick ju välja mellan 12 och 12.30, och vi skulle mötas utanför huset...?"
Skillnaden låg alltså i huruvida min tvåtimmarsväntan i regnet skulle påbörjas klockan 12 eller 12.30. Åh, vad jag tycker om fransk administration. Men jag fick i alla fall öva på min franska och franskhet och kunde svära lite åt damen och förklara hur hela min dag minsann blivit rubbad (tidsschemat var mycket optimerat!). Om någon vill sympatidjävlas med nämnda internetleverantör (pff, leverantör..) är det bara att be om numret. Häromdagen försökte jag artigt meddela att jag nog kunde vänta tre dagar på en reparatör, har det funkat i fyra månader så... Nu blir det ytterligare några dagars väntan men sen så kanske!
Förutom den lilla fadäsen var det en mycket bra helg. Sent omsider kom mitt första abstract till en konferens in i fredags kväll (för att gnälla har sena jobbkvällar kombinerats med envis förkylning) och tummarna hålls nu hårt till i februari. Eftersom den senaste tidens regn höll i sig blev inlinesturen inställd (jag håller tummarna för ikväll, jag kommer ha glömt hur man gör när monsunregnen slutar - och så saknar jag gänget) men det gjorde inte så mycket för det möjliggjorde glöggkväll hos svenske D. Gott med glögg och lussekatter var det och trevligt sällskap! En blandning svenskar och fransmän, däribland orientereraren B som på förmiddagen meddelade att han hastigt kommer till stan för ett möte. Kärt återseende och som en slump är han nu LOK:are såsom jag en gång var.
Efter den icke-optimala lördagsförmiddagen sprangs ärenden och rusades hit och dit innan det var social kväll med jobbet tillsammans med pièce joints. Vi såg teatern "J'aime bien ce que vous faites", mycket dråplig komedi och även om alla ordvitsar inte gick hem kändes det att franskan gjort framsteg. En historia om hur en omedvetet påslagen mobiltelefon kan avslöja pinsamma detaljer. Därefter hade vi en restaurang helt för oss själva, tack vare att den drivs av en väninna till chefen. Det åts och dracks gott och jag myste (pyste...pöste?) osvenskt när J beskrev orientering för mina kollegor och hur kontrollerna dök upp från ingenstans. Ännu bättre att han talade om den kommande söndagens départementale i Fontainebleau...
...ty då var vi ju faktiskt tvungna att åka på söndagmorgonen - hur skulle jag annars kunna visa mig på jobbet efter helgen? Efter en regnig vecka lyckades vi pricka in några soliga timmar och det var en riktigt vacker dag i skogen! Eftersom det var en lokal tävling var det inga riktiga klasser men det var lika bra, resultatet var något sämre denna gång. Kan i och för sig bero på att vi tog en längre bana, nu var ju den första initiala chocken övervunnen. Vacker bokskog varvades med stenskravel med kontrollpunkt stenen-gömd-i-en-skreva; "Ingen parisare skulle tro det här! C'est la maladie". Själv är jag mycket nöjd, en gång är ingen gång och två gånger är tradition, talesätt med samma innebörd finns även på franska.
12.07: "Jag väntar väl till kvart över"
12.15: Tröttnar, går in.
12.30: Ringer neuf telecom: "Ursäkta men det skulle komma en tekniker klockan 12 och ingen har kommit än...". "Ja, men tolv, då kan de komma fram till klockan två" "Men, jag fick ju välja mellan 12 och 12.30, och vi skulle mötas utanför huset...?"
Skillnaden låg alltså i huruvida min tvåtimmarsväntan i regnet skulle påbörjas klockan 12 eller 12.30. Åh, vad jag tycker om fransk administration. Men jag fick i alla fall öva på min franska och franskhet och kunde svära lite åt damen och förklara hur hela min dag minsann blivit rubbad (tidsschemat var mycket optimerat!). Om någon vill sympatidjävlas med nämnda internetleverantör (pff, leverantör..) är det bara att be om numret. Häromdagen försökte jag artigt meddela att jag nog kunde vänta tre dagar på en reparatör, har det funkat i fyra månader så... Nu blir det ytterligare några dagars väntan men sen så kanske!
Förutom den lilla fadäsen var det en mycket bra helg. Sent omsider kom mitt första abstract till en konferens in i fredags kväll (för att gnälla har sena jobbkvällar kombinerats med envis förkylning) och tummarna hålls nu hårt till i februari. Eftersom den senaste tidens regn höll i sig blev inlinesturen inställd (jag håller tummarna för ikväll, jag kommer ha glömt hur man gör när monsunregnen slutar - och så saknar jag gänget) men det gjorde inte så mycket för det möjliggjorde glöggkväll hos svenske D. Gott med glögg och lussekatter var det och trevligt sällskap! En blandning svenskar och fransmän, däribland orientereraren B som på förmiddagen meddelade att han hastigt kommer till stan för ett möte. Kärt återseende och som en slump är han nu LOK:are såsom jag en gång var.
Efter den icke-optimala lördagsförmiddagen sprangs ärenden och rusades hit och dit innan det var social kväll med jobbet tillsammans med pièce joints. Vi såg teatern "J'aime bien ce que vous faites", mycket dråplig komedi och även om alla ordvitsar inte gick hem kändes det att franskan gjort framsteg. En historia om hur en omedvetet påslagen mobiltelefon kan avslöja pinsamma detaljer. Därefter hade vi en restaurang helt för oss själva, tack vare att den drivs av en väninna till chefen. Det åts och dracks gott och jag myste (pyste...pöste?) osvenskt när J beskrev orientering för mina kollegor och hur kontrollerna dök upp från ingenstans. Ännu bättre att han talade om den kommande söndagens départementale i Fontainebleau...
...ty då var vi ju faktiskt tvungna att åka på söndagmorgonen - hur skulle jag annars kunna visa mig på jobbet efter helgen? Efter en regnig vecka lyckades vi pricka in några soliga timmar och det var en riktigt vacker dag i skogen! Eftersom det var en lokal tävling var det inga riktiga klasser men det var lika bra, resultatet var något sämre denna gång. Kan i och för sig bero på att vi tog en längre bana, nu var ju den första initiala chocken övervunnen. Vacker bokskog varvades med stenskravel med kontrollpunkt stenen-gömd-i-en-skreva; "Ingen parisare skulle tro det här! C'est la maladie". Själv är jag mycket nöjd, en gång är ingen gång och två gånger är tradition, talesätt med samma innebörd finns även på franska.
Sunday, 2 December 2007
Mmmmmm.....
Massor av rubriker for genom huvudet men den här är nog den bästa för att illustrera sinnesstämningen efter en mycket bra helg. Utanför smattrar regnet mot rutan och inne är värmeljusen tända, "Eine kleine nachtmusik" i högtalarna och fy schalingens vad ont det gör i benen. Allt är med andra ord precis som det ska. Det vore förstås önskvärt om benen vore vältränade nog att inte behöva värka så dan't men innan gårdagens 18km var det inte sedan Genève halvmarathon som jag sprungit sådär länge på asfalt, så de må vara förlåtna. Igår var det alltså det traditionella löploppet Escalade i Genève och jag ställde upp i Course du Duc-klassen. En ambition var att klara 1:21 så med 1:20:59 får jag väl ge mig själv godkänt. Trots vansinnig svacka runt 11-15 dock; 44 minuter på milen lovade på en tid under 1:20 men sedan hände väl något. Jaja.
Det bästa med helgen var nog ändå…ja, själva helgen i sig. Lördagen startade tidigt för att ta tåget till Genève där jag blev mött av S och hans vän T; vi kastade oss på bussen till startplatsen där flera välbekanta CERN Running Club - ansikten hälsade glatt. Efter loppet (som var ytterligt regnigt - till att köpa löpartights!) förvånade den schweiziska organisationen med att inte vara ett väloljat maskineri och vi fick vänta länge och väl på våra väskor från startplatsen. Bland gympapåsar, sportbags och trekkingryggsäckar fanns en enda fyrkantig resväska som för att fullända karikatyren hade tydligt präntat på etiketten med startnumret; "Paris". Nåväl, med väskor i hand och varma kläder på firade vi välförrättat värv med vin chaud innan det bar hem till S. Efter tvagning byttes funktionskläder mot tighta jeans, och sportdryck och banan mot champagne och oliver innan vi var redo för staden igen där flera vänner anslöt för middag.
Under lördagkvällen smiddes stora planer på att springa upp för Jura nästa dag men jag är rädd jag måste erkänna att storstadslivet gjort vekling av mig. Från 1700möh-planer via tankar på tur runt stan slutade det med gentle jog tillsammans med S till CERN. Nä förresten, den var inte det minsta gentle utan pain in the...everywhere (lår, benhinnor, vader...) från början till slut. Nostalgitrippen fortsatte och vi var förbi i lägenheten i Meyrin där jag bodde med E och hämtade prylar som blivit kvar. Efter lunch på stan med flera vänner på en gammal favoritrestaurang var det sentimentala måttet nästan rågat och tågresan hem till Paris blandad med såväl vemod som glädje. Jag kunde inte upphöra att tänka på den stora lyckans lott det är att kunna resa tillbaka till det gamla Hemma, sätta på den gamla telefonen, låta den gå varm och så dyker vänner upp. Nästan värt en liten glädjetår. Det blir inte likadant igen för många av dem som är där nu är inte där nästa gång, på CERN kommer folk och går... Det får bli till att fara till England, Italien, USA eller Sverige i så fall.
So, to sum up a great week-end and I just can't express how happy I am having such friends!
(För en timme sedan svarade jag i telefon på den förvånade frågan att jag redan skulle sova; "nej, jag är inte förkyld, jag har bara inte internet". Tji blev det med det, signalstyrkan är alldeles ovanligt stark…)
Det bästa med helgen var nog ändå…ja, själva helgen i sig. Lördagen startade tidigt för att ta tåget till Genève där jag blev mött av S och hans vän T; vi kastade oss på bussen till startplatsen där flera välbekanta CERN Running Club - ansikten hälsade glatt. Efter loppet (som var ytterligt regnigt - till att köpa löpartights!) förvånade den schweiziska organisationen med att inte vara ett väloljat maskineri och vi fick vänta länge och väl på våra väskor från startplatsen. Bland gympapåsar, sportbags och trekkingryggsäckar fanns en enda fyrkantig resväska som för att fullända karikatyren hade tydligt präntat på etiketten med startnumret; "Paris". Nåväl, med väskor i hand och varma kläder på firade vi välförrättat värv med vin chaud innan det bar hem till S. Efter tvagning byttes funktionskläder mot tighta jeans, och sportdryck och banan mot champagne och oliver innan vi var redo för staden igen där flera vänner anslöt för middag.
Under lördagkvällen smiddes stora planer på att springa upp för Jura nästa dag men jag är rädd jag måste erkänna att storstadslivet gjort vekling av mig. Från 1700möh-planer via tankar på tur runt stan slutade det med gentle jog tillsammans med S till CERN. Nä förresten, den var inte det minsta gentle utan pain in the...everywhere (lår, benhinnor, vader...) från början till slut. Nostalgitrippen fortsatte och vi var förbi i lägenheten i Meyrin där jag bodde med E och hämtade prylar som blivit kvar. Efter lunch på stan med flera vänner på en gammal favoritrestaurang var det sentimentala måttet nästan rågat och tågresan hem till Paris blandad med såväl vemod som glädje. Jag kunde inte upphöra att tänka på den stora lyckans lott det är att kunna resa tillbaka till det gamla Hemma, sätta på den gamla telefonen, låta den gå varm och så dyker vänner upp. Nästan värt en liten glädjetår. Det blir inte likadant igen för många av dem som är där nu är inte där nästa gång, på CERN kommer folk och går... Det får bli till att fara till England, Italien, USA eller Sverige i så fall.
So, to sum up a great week-end and I just can't express how happy I am having such friends!
(För en timme sedan svarade jag i telefon på den förvånade frågan att jag redan skulle sova; "nej, jag är inte förkyld, jag har bara inte internet". Tji blev det med det, signalstyrkan är alldeles ovanligt stark…)
Thursday, 29 November 2007
I'm alive
Allt är bra, det jobbas och snart snart snart levererar vi.
Förutom det så är det kallt i Paris, hettar tydligen till här och var men det har förmodligen TV-innehavande svenskar märkt mer av än vad insnöade jag gjort (rekommenderar åter O:s blogg). Bortsett från lunchrumsdiskussioner angående att vissla Marseljäsen varvat med klassiska Sverigeskämt. Veckans chock var att mannen kunde ta kvinnans efternamn vid giftermål.
I helgen far jag till Genève och hälsar på S, T, R och de andra, samt springer l'Escalade för CERN running club.
Jag-mötte-Lassie: Igår var jag hemma hos fotbollsproffsfamiljen när sonen sparkade av i Champions League, lite skoj men jag lät bli påpeka mina nationalpatriotiska kontakter till motståndarlaget.
Åsså har grannen M flyttat, lite trist:/
Förutom det så är det kallt i Paris, hettar tydligen till här och var men det har förmodligen TV-innehavande svenskar märkt mer av än vad insnöade jag gjort (rekommenderar åter O:s blogg). Bortsett från lunchrumsdiskussioner angående att vissla Marseljäsen varvat med klassiska Sverigeskämt. Veckans chock var att mannen kunde ta kvinnans efternamn vid giftermål.
I helgen far jag till Genève och hälsar på S, T, R och de andra, samt springer l'Escalade för CERN running club.
Jag-mötte-Lassie: Igår var jag hemma hos fotbollsproffsfamiljen när sonen sparkade av i Champions League, lite skoj men jag lät bli påpeka mina nationalpatriotiska kontakter till motståndarlaget.
Åsså har grannen M flyttat, lite trist:/
Friday, 23 November 2007
Strejk
Jag tycker inte om strejk. Man blir totalt handikappad och isolerad från omvärlden eftersom internettrafiken tydligen också är kollektiv nog för att drabbas.
Dock dras lärdomar om trafiksituation i Paris cykelledes, tillgång till WiFi på diverse kaféer samt kaffepriset på centrala dito.
Till jobbs!
Dock dras lärdomar om trafiksituation i Paris cykelledes, tillgång till WiFi på diverse kaféer samt kaffepriset på centrala dito.
Till jobbs!
Sunday, 18 November 2007
Sentimental
"Lunsj imorrn høres bra ut". Jag blir nästan sentimental av norskan, den för tillbaka till CERN-tiden där vardagsspråken i någon sorts rangordning var franska, engelska, norska, svenska…
Det kan inte ses som annat än ett stort sammanträffande att jag helt impulsivt skickade ett mess till J i Oslo igår och fick en fikaförfrågan som svar. Eh? Jorå, han och K kom till stan idag och imorgon ska jag på grund av (tack vare?) strejken åter jobba i stan så en sån där lunsj höres alldeles utmärkt ut. Åh vad det är härligt att bo centralt i Europa ibland:-)
Thursday, 15 November 2007
"Dans Paris à vélo on dépasse les autos..."
Så går texten i den berömda sången vi sjöng på högstadiet och ack så sant. Igår skänkte jag en tacksamhetens tanke till S, som tack vare sina excellent negociating skills på franska säkrat för att jag slapp lita till det förvisso utmärkta men knappast för strejktider dimensionerade vélib-systemet och istället kunde fräsa runt på röda faran. Ja, det är alltså lokaltrafiken som strejkar igen och igår bredde jag och M ut oss på ett kafébord med våra datorer och skrev testplaner för det vilda. Mjukvaruutveckling inom medicinsk sektor ställer höga krav på testbarhet och dokumentation; en kombination av min programmeringsovana och något haltande formella franska gör att sånt kan ta lite tid. Men lär mig gör jag och c'est l'essentiel!
Subscribe to:
Posts (Atom)