På efterkälken

Det händer inte sällan att jag ler lite överseende åt Frankrike när det gäller den tekniska utvecklingen av saker och ting, sådär i största allmänhet. Om man ska tala i synnerhet gäller det framförallt banker, där checker fortfarande är högsta mode även om internetbank börjar komma alltmer. Körkorten är små papperslappar att jämföra med våra i kreditkortsformat. Det kan väcka viss avund, för att inte tala om mitt ID-kort med chip i (även om jag brukar lägga till att chipet ännu bara är där i preventivt syfte och kommer aktiveras i framtiden). Rent generellt kan man alltså se på saker lite milt överseende. På vissa områden är det förstås tvärom, såvitt jag förstått ska SL just till att byta ut stenålders-bussremsan medan RATP gjorde sin definitiva övergång till plastkort för ett år sedan. Man kan naturligtvis blunda för detta undantag och låta bli att skapa någon sorts alltäckande, rättvisande statistik.

Men nu har jag funnit ett område där Sverige är en bit efter, och för denna upptäckt vände jag mig till Storbritannien. På grund av allmän försummelse har jag ännu inte fått iväg moderns födelsedagspresent, och då inföll hennes stora dag på samma dag som min namnsdag. Nu är det så dags och jag skulle gå till posten. Så kom jag på att jag kan ju faktiskt kosta vad Royalmail tar för samma försändelse, jag ska ju ändå till England imorgon. Inte nog med att det var billigare (förvisso ganska marginellt) men jag kunde här hemifrån ange vikt på paketet, skapa adresslapp, betala på nätet och skriva ut det hela med matriskod för frimärket. Att skickas senast imorgon. Jamen dåså, då får hon väl få sitt paket skickat från Canterbury istället. Och rätta mig nu gärna om jag har fel, men inte kan man göra så på Posten (för lat kolla efter)?

Nordisk kultur - Mumin, Nobel och Röda Bönor!

Tack vare DN upptäckte jag Tove Jansson-utställningen på Finska kulturhuset dess sista skälvande dag (utställningens alltså, inte kulturhusets). Den var förvisso inte så stor, men kvaliteten god och det var med en igenkännandets glädje jag gick runt och tittade på planscherna längs väggarna. Såsom den röd-orangea bilden med Muminmamman och hennes handväska i ett blomsterhav till exempel, visst var den bokomslag en gång i tiden?

Jag fick också lära mig de franska namnen på figurerna, till exempel le Tibou i "Qui va rassurer le Tibou?". Wikipedia säger att han heter Tounet men det låter inte lika gulligt. Knyttet är en Tibou.

Det var dagens kulturkvart, som följdes av sport och ja, i och för sig lite mer kultur i form av Albert Camus "L'été" som jag snart ska återgå till. Det har varit en Nobelpris-period nu på senaste; först Hertha Müllers "Kungen bugar och dödar" och därefter Doris Lessings "Gräset sjunger", där speciellt den senare var helt fantastisk. Jag brukar varje år få en bok av årets Nobelpristagare i julklapp av mormor, det är en mycket kär julklapp även om jag får erkänna att jag inte alltid läser dem direkt utan de blir liggande ett tag...vilket i och för sig händer ganska ofta med böcker. När jag läser dem kan jag förstå att de är värda Nobelpris, även om jag förmodligen aldrig skulle kunna avgöra det om jag blev presenterad ett antal kandidater. Tur jag inte är i Akademin! Sedan är det nog så, att Nobelpriset är nog inte det pris man först ska vända sig till för att avgöra om man kommer tycka om en bok eller inte; Aftonbladets läsarpris (om ett sånt nu finns) är förmodligen en mer lättanvänd indikator. Och med den kommentaren har jag nu bannlyst mig själv från all framtida medverkan i nämnda akademi, skulle jag så lyckas få upp prästen i predikstolen en gång till.

Angående något helt annat var jag vardagspolitisk i går. Jag tog bussen och hamnade ståendes jämte två lätt alkoholiserade män i övre medelåldern, som just påbörjat sin fredagkväll och ännu enbart var lätt påverkade. När vi närmade oss hållplatsen vände jag mig mot dörren, likaså gjorde en tredje man som också tog ett steg framåt. Mina två reskamrater bad honom backa, han såg oförstående ut men de nickade mot den ålskinnsinklädda tjejrumpa som han just skymt och mannen backade genast. Tjejen i fråga hade väl passerat åldern byxmyndig men knappast myndig. Hon var förmodligen fullt medveten om att hennes klädsel - de tighta svarta byxorna och höga klackarna - skulle dra blickar till sig, ja det var antagligen också meningen och det tänker jag då inte moralisera över (jag hade gärna haft en sådan kropp att visa upp själv, men tröstade mig med att hon förmodligen inte skulle lägga på 30kg på skivstången vid knäböj om hon kom in i en bodypump-sal). Jag tvivlar däremot på att hennes avsikt var att bli dreglad över av ölstinkande män, 20-30 år äldre än henne. Oavsett vilket, jag kunde inte låta bli att känna mig äcklad och ställde mig demonstrativt mitt framför männen och skymde all utsikt. Som sagt, min rumpa kanske är mer vältränad men jeansen med lätt hängröv, regnjackan och ryggsäcken hade förmodligen ett lägre marknadsvärde, jag hoppas det i alla fall.

Den här händelsen var ju egentligen ingenting, folk har sin fulla rätt att titta och om någon uttryckligt ber att bli tittad på är det kanske inte så konstigt heller. Men mina tankar blörjade snurra och den gamla Sången om Sexualmyterna ringa i huvudet

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad

att en stackars man kan bli vådligt frustrerad

...

och det kan inte vara brottsligt att ta för sig

när nån så skamlöst bjuder ut sig.

Jag måste få förtydliga, jag tycker inte att det var minsta lilla brottsligt i händelsen på bussen. Jag har heller ingen aning om hur sexualbrottsmålen ser ut i det här landet, rent gissningsvis är det ungefär som i Sverige (där jag heller inte har någon enorm koll...), så det tänker jag inte gå in på. Men jag förvånades ändå över själva inställningen, att det ska vara så ok att stå och dregla och kommentera att man kan be andra flytta på sig för det, och att den som blir ombedd genast är med på noterna. Det gav en illustration till sådant jag ibland får höra, att man ska tänka på att inte klä sig si eller så ute bland folk. Jag vill hålla mänskligheten högre än så; jag må slåss för kvinnors rättigheter att få vara som de vill och klä sig som de känner för, men lika mycket för männens rätt att inte behöva sätta skräck i oroliga tonårsföräldrar bara genom sin existens, eller något så enkelt som att slippa förväntas tända på flickrumpor på stan.

Nej, nu ska jag åter till min bok, krypa ner under täcket inför morgondagens löptur med en av mina kollegor som också ska springa maraton om två månader. Också?? Ska jag?! Herre je....

Merci! Pardon?

De två orden kan nog de allra flesta, med enbart rostig gymnasiefranska om ens det, sälla till sitt franska ordförråd. Tur är väl det, att kunna tacka och be om ursäkt för sig är tämligen praktiskt i vardagen. Men se, det är inte så lätt som man kan tro alla gånger. För när ska man egentligen använda vad?

Fransoser är artiga och belevade, de Niar varandra, håller upp dörrar och säger Goddag när de går in i en affär. I samma anda ber de ständigt om ursäkt för sig. Om du blir trampad på foten av någon till exempel, då är det inte bara den som försåg din tå med en blånagel som ska be om ursäkt utan även du själv. Du hade ju trots allt fräckheten att utsätta den andre för olägenheten att begå en fadäs, ja, att behöva be om ursäkt helt enkelt. Pardon, pardon.

Metron är en annan historia. För inte så länge sedan började jag ifrågasätta mitt eget beteende, som dittills tett mig alldeles naturligt. Om jag sitter på en fönsterplats och behöver tränga mig ut för att kunna gå av (i Paris metro tränger man sig alltid, sätena är konstruerade för pygméer), då säger jag "merci" ifall personen utanför självmant flyttar på sina ben. Om hen däremot sitter försjunken sin bok, eller i sin musik, och inte självmant ger plats, ja då blir det "pardon". När jag erinrat mig detta började jag observera hur andra gjorde och jag är ytterst ensam i min distinktion, det är "pardon" rakt över som gäller. Såhär när jag försöker analysera det hela tänker jag att mitt beteende kan framstå som ganska burdust, istället för att be om ursäkt tar jag för givet att andra tänker maka på sig för mig, men tackar förvisso för artighets skull. Är det några svaga hemoglobinrester från vikingatiden som gör sig tillkänna?

Fast, kanske har ingen infödd någonsin ens lagt märke till mitt ohyfs. När trängseln i tunnelbanevagnen blir tillräckligt stor byts det väna pardon ändå ut mot det skrivtekniskt snarlika putain. Så var det med den artigheten och galanteriet...

\title{Soon deadline}

\begin{abstract}

Jag är alltid konkret!

\end{abstract}

\section{explanation}

Ja det är snart deadline på den där artikeln som jag ska försöka få in, det allra första riktiga försöket, och den mesta tiden går åt där... En liten joggtur här och \ac{bp} där och dammsugning inemellan och ja, men ändå nej, inte riktigt som tenta-p när lägenheten var ren som aldrig förr.

På återseende, vore så himla skönt om jag kunde få iväg den i tid...åter till Matlab$\textsuperscript\textregistered$!!

\acrodef{bp}[\textsc{bp}]{bodypump}

Juldagslunch

Här i Frankrike är julafton just afton och den viktiga dagen är juldagen. Denna vilodag helgade jag genom att sova ohemult länge (julottebesökarna skulle hunnit med även mässan vid det laget) och sedan ut och skita ner både mig och cykeln ordentligt i Bois de Vincennes. Efter det kände jag mig värd en riktigt rejäl jullunch och om man bortser från avsaknaden av kött tycker jag att jag fick till en ganska traditionell sådan. I en husmorsskola hade jag nog inte ens kommit upp till ett stående streck i betyg, det hembakta vörtbrödet skulle möjligen dra upp snittet men annars är det rena köpevaror rakt över, mestadels IKEA (kan inte minnas att jag någonsin varit förtjust i rödkål men burken stod ju där så snällt på hyllan). Till och med rödbetorna var redan tärnade, så var det också de enda rödbetor jag fick tag i. Nu stör det mig dock inte det minsta att det inte är så helylle, jag känner nämligen att i år har jag verkligen julefrid med välbehövd vila efter en hektisk höst. Snart ska jag leka elektriker och installera en lampa, därefter vågrätt läge med eller utan bok inför kvällens inlines; vild tur blir det ikväll ty ingen organisation med polis och dyl vare sig idag eller nästa vecka :(.

God Jul!

Nej men alltså, jag har inte glömt bloggen. Det har bara varit full rusch senaste dagarna/veckorna. Jag har kanske inte sprungit runt i stans alla affärer och jagat julklappar, inte heller har jag lutat fisk och rullat köttbullar (men jag har varit på IKEA och köpt sill!). Jag har däremot lagat marknadskarameller, knäck, vörtbröd på öl och coca cola, pepparkakshus och lite annat. Nu skulle jag alltså behöva någon som kommer hit och gömmer julgodiset precis som vi brukade gömma det för mamma när vi var små. Gäller även Mozarkulorna, knäcken, kolan, kakorna och allt det andra som kom från mor och far i samband med luciahelgen.

Men som sagt är det nu inte julförberedelser som varit den värsta hetsen utan snarare mätningar som faktiskt går framåt. Jag börjar få fram riktigt fina kurvor och den ordvitsen fungerar precis lika bra på franska som på svenska. I vilket fall känns det väldigt roligt och även om jag i vissa stunder känner mig ovetenskaplig så insåg jag idag att det nog brinner en liten tekniknörd där inne, när jag ömt tittade på graferna och konstaterade att det var en fin julklapp till mig själv.

Resultaten är inte perfekta ännu men kanske nog för att kunna få till en artikel av det. Nu tänker jag packa ihop mig från jobbet (ja, jag bloggar på jobbtid men det är ju julafton!!) och pallra mig hemåt inför julfirande på Svenska kyrkan. Sedan långhelg när jag tänker jobba på de andra kurvorna, dels ska julgodiset kvalitetssäkras ännu en aning (hur är det med hållbarheten?), dels ska träningen återupptas efter fyra småsnuviga dagar. Ett långpass på cykel i Bois de Vincennes imorgon när gymmet är stängt, och sen bodypump på lördag. Kanske inlines på söndag om vädret tillåter, men det är nog regn i luften är jag rädd. Vilket förmodligen är bra eftersom jag får springa istället, vilket behövs inför maran i april.

En riktigt God Jul önskar jag till alla som tittar in här, njut av ledigheten och allting och på snart återseende! Jag styr kosan hemåt mot mitt julpyntade hem, stort tack till föräldrarna som bistår med pynt och annat för att påminna om barndomens jular!

Om att få tummen ur

Det har gått drygt ett år sedan vi flyttade in vår lägenhet, som jag tycker mycket om med sin öppna planlösning och med hörnfönster. Sådant som är rent typiskt franskt, såsom att man måste gå igenom halva lägenheten för att tvätta händerna efter man varit på toa, det har jag lärt mig att leva med (för den skull inte uppskatta).

När den första tidens konvalescens med armen i gips var över efter inflyttningen, tog vi allt tag i vissa saker. Det dröjde inte så länge innan bäddsoffan ersattes av en riktig säng, och stoltheten var stor när vi skruvat ihop vår egen kökshalvö. Måhända dröjde det till februari någon gång innan vi fick hjälp att såga till bänkskivan, men vi rör oss ännu inom ett halvår.

Det finns dock saker som haltar. Ta belysningen t ex. Käre bror var förvisso snäll när han menade på att det är i alla fall enhetligt i alla rum, men enhetligt eller inte; glödlampor i nakna trådar är verkligen inte snyggt. Det blir liksom så när man inte har de verktyg som behövs och man måste be om hjälp med en mer kraftfull borr för att kunna få hål i väggarna. Efter ett tag vänjer man sig också och ser inte eländet (vilken husbyggare har inte haft en detalj som till slut får vänta i 20 år??). Men nyligen fick vi faktiskt för oss att köpa lampor på IKEA, tre stycken enkla till att börja med i vardagsrummet. Jag städade lite våldsamt en gång (eller vad jag nu gjorde men städa låter bra) och en brakade i golvet så glaset sprack. Men två av tre överlevare, det är ändå ett ganska gott facit och igår - änteligen - kunde de sättas upp! Efter lite rannsakning insåg jag att vardagsrummet förmodligen inte är mest akut utan de båda kupolerna hamnade i extrarummet för att skydda ovetande små barnfingrar. Wow - two down, five to go!! Även en gardinstång kom upp och förhoppningsvis kan jag och mor få upp gardinerna i helgen. Hoppas innerligt det inte behöver sys för just som jag fick ordning på elektroniken i symaskinen började mekaniken krångla:/

Denna montering skedde med hjälp från inlinesvännen F som i allra första hand kom för ugnens skull. Jodå, tillsammans med allt annat på IKEA köpte vi en ugn i fjoll, nöjda och glada för fem års garanti. Det första året har den klarat alldeles utmärkt, det verkar inte ha slitit så hårt på den att tjänstgöra som förvaring. Här får man nämligen inte koppla in sin ugn i första bästa uttag och den ska kopplas direkt i 32A-uttaget. Signade F, han ordnade till det, limmade sladden längs väggen och ugnen puttrade glatt igång!

Vilket jag firade igår med lussekattsbak. De ser fina ut i alla fall, lite bleka då jag fick använda saffransflingor, den enda malda saffran som stod att få tag i kostade i runda slag 45 kr för 0,4gram. Ok att saffran är dyrt men 54kr/påse har nog inte Sverige kommit till riktigt än. Pepparkaksdeg satte jag också, tanken var att göra de skurna pepparkakorna mamma hittade recept på i en inredningstidning för några år sedan. Inredningstidning var det, jag försökt förtvivlat komma ihåg titeln för att kunna googla rätt på receptet. "Sköna hem"?, "Vårt hus"? Vad heter svenska hemtidningar? När mina namnförslag till slut landade på "Hus i Helvete" insåg jag att jag förmodligen inte skulle hitta rätt men chansade på att konsultera receptboken. Mycket riktigt, där hade jag faktiskt klistrat in receptet (från "Vår Bostad") och i morse blev det nygräddade pepparkakor. Lade även in en degrulle i frysen, de är så otroligt snabba att göra att man faktiskt kan kostade på sig nygräddade - om inte annat för doftens skull - på julaftons morgon. Förlåt, juldagen är det ju som räknas här.

Ugnen då, höll den måttet? Jodå, den gräddade duktigt. Lite extra duktigt på ena sidan men med fläkten på ordnade det upp sig. Några pepparkakor blev dock så brända att jag inte ens ville slänga ut dem till kråkorna. Undrar om vi har kråkor här. Paaapppaaa!! Vad är det för fågel som bor utanför vårt köksfönster ibland? Tänkatänka...det är misstänkt likt en duva. För litet för att vara en pingvin och för grått för att vara papegoja.

Sådär, nu kan inte andra advents-städningen skjutas upp mer, dags ta tag i det, hejandes på skidskytteherrarna i bakgrunden.