Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Inspiration

På planet till Stockholm idag såg jag framför mig hur hotellrummet skulle ingjuta inspiration, hur jag skulle låta fingrarna bara springa över tangentbordet och analysera, fundera, kåsera över det ständigt återkommande ämnet att vara på besök i Sverige och se det utifrån. Jag såg framför mig hur inlägget skulle bli alldeles odrägligt långt men att det egentligen inte gör så mycket eftersom alla formuleringar skulle falla av sig själv och språket flyta som lera på en åker i Hallsberg, ungefär.

Riktigt den där inspirationen ville inte infinna sig, eller också övertogs den av att det känns himla fint att vara i Stockholm, att snart kunna få krypa ner i hotellsängen, att ut och jogga en sväng i morgon bitti innan frukost och så konferens på KTH. Jag ser fram emot de tre dagarna här, fika med M. inplanerad, sedan till mormor och därefter söderut till Trollhättan för både inlines- och orienteringstävling. I den förra tävlar jag för Pari Roller, i den senare har jag noga förhört mig med orienteringsförbundet att jag har rätt att tävla för CO CERN på Götaälvdalsträffen (i Torskog har jag definitivt ingen terrängkännedom och det skulle förmodligen inte ens hjälpa mot min ringrostighet), och för OK Gipen på 25-manna i höst. Ska bli en bra vecka det här!

Vad tyst och lugnt det är i Stockholm förresten... kanske för att rummet vetter mot en bakgård :)

Skriva

Jag skriver så sällan här, och därför blir det så långt när jag skriver. Jag tycker det är tråkigt när andra uppdaterar sällan, och jag hoppar ibland över att läsa om det blir för långt (även om en del är så bra att det inte går att stå emot).


Så idag blir det bara kort, men om skrivande. Eller i mitt fall, läsande. Har just läst ut boken "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano (kritik på DN och SvD). Den är prisbelönt i Italien och kanske färgade den min inställning från början, men faktum kvarstår att jag blev rejält uppslukad. Sådär som jag längtade efter att bli efter några veckors lästorka. Men allra mest fascinerande i det hela är nog att Giordano, som är i min ålder, håller (höll) på med en doktorsavhandling i teoretisk fysik. Och skriver romaner samtidigt. Hallå där? Jag gjorde en avhandling i tillämpad fysik och hade knappt tid att uppdatera min blogg! Imponerande... Men allt är prioiriteringar. Partikelfysik tydligen, han härstammar från Turin och jag kan inte låta bli att tänka på alla de Turinare jag träffade på CERN - tror bestämt Turin är en av de största (italienska) upptagningsstäderna till CERN. Kanske inte så konstigt, trots allt, om de pysslar med partikelfysik… 


Partikelfysik eller ej, preteniöst - som DN säger - eller ej, jag gillade boken och kan varmt rekommendera den!

Utlandssvensk

Smakar på ordet. Utlandssvensk, det låter lite främmande. Tänker efter. Det är tre år sedan jag officiellt flyttade ut ur Sverige. Jag får brev från CSN, Valmyndigheten, LiU och andra myndigheter och institutioner hit till Paris. I höst är det tredje gången jag ska rösta i ett riksdagsval, men jag har hittills aldrig lyckats göra det i Sverige. Jag fick inte skaffa SJ Prio-kort för det fanns ingen svensk adress associerad till mitt personnummer. 

Det är nog så, jag är utlandssvensk även om jag aldrig tänkt på det så. Möjligen har ordet ex-pat traverserat huvudet, det är trots allt nästan samma sak. Jag lyssnar just på Andres Lokkos Sommarprogram, han sätter huvudet på spiken många gånger och det är klart lyssnansvärt. Ett annat exempel är den här ledaren från DN som käre bror tipsade om.

Andres Lokko talade om att svenskar många gånger tyckte utlandssvenskar ville vara märkvärdiga. Försöker jag göra mig märkvärdig? Låta häftig? Varför skulle jag det? Det är mitt liv. Måhända har jag alltid närt en dröm om att leva utomlands utan att verkligen kunna motivera det med annat än att vilja vidga vyerna och träna mina språkkunskaper, men att drivkraften på något sätt skulle vara att det är förmer, det kan jag inte erinrera mig. Ibland kan folk säga att det måste vara häftigt att bo i Paris och visst, det är i mångt och mycket en väldigt trevlig stad. Men man måste tvätta, diska och betala räkningar där också, precis som var som helst i världen. Det kanske känns märkvärdigt ett tag, men det minns jag att det gjorde också när jag flyttade till Eksjö och senare till Linköping. Sedan finns det såklart ögonblick, som den där gången när jag hamnade först bakom polismotorcyklarna på inlines-randonnéen och kunde glida in som på ett öppet salsgolv mot Eiffeltornet. Sådana ögonblick, de gäller det att ta vara på.

Om jag är stolt över att vara är utlandssvensk? Det finns mycket i mitt liv som jag är stolt över, det finns förmodligen lika mycket som jag mindre gärna skulle sätta upp på ett privatlivs-CV. Det finns framförallt många lyckosamma förutsättningar som inte skett under min direkta kontroll och de kan jag bara vara glad och tacksam över. Att bo på ett visst ställe, nej, det är inte i sig något att skryta över. Redan Karin Boye hade ord på det: "visst finns det mål och mening...". Jag får i och för sig erkänna att det är med viss tillfredsställelse jag nämner att mina bröder också flyttat från Sverige. Det känns fint vi har gått våra egna vägar alla tre, men det är nog ändå mest som kuriosa. I mångt och mycket är jag nog mest stolt över att vara svensk för allt fint vi har, även om det kanske inte är det Eldorado många andra länder verkar tro. Och det är nog också något som bör klassas in i kategorin lyckosam förutsättning, jag kan inte minnas att jag gjorde något aktivt val angående födelseland :)

Det är inget glamoröst i sig att vara utlandssvensk. Precis som Andres Lokko säger kan det kännas ganska märkligt att komma till sin hemstad och vara gäst, att bo på någons soffa eller på hotell. Det behöver man i och för sig inte vara utlandssvensk för, det räcker att lämna stan. Då råkar man dock inte ut för att säga saker som att "bränna de röda eldarna" (köra mot rött ljus), "lämna bilen till garaget" (verkstan) eller som jag just skrev, "traversera". Det är ganska frustrerande att inte hitta ord på sitt modersmål, och definitivt inget man gör medvetet för att göra sig till.

Uppdatering: man vet för övrigt att man verkligen är utlandssvensk när man kan bli barnsligt lycklig över att komma ut från spontanbesöket på Émmaus med en Sverige-fotbollströja i stl 128 inköpt för 2€. Jag kan inte låta bli att undra över hur den hamnade där...

Onsdag

Det är onsdag kväll och då brukar jag åka inlines men idag fick det faktiskt vara. Jag bestämde mig för att nu ska min artikel verkligen bli klar ikväll, deadline börjar närma sig och efter allt slit vill jag inte sitta med skägget i brevlådan eller vad det nu kallas när man är sent ute. Två månader hade jag på mig sedan "major revisions required" kom tillbaka och nu känns det som att artikeln vänts ut och in till leda. Avhandlingen snabbade i och för sig inte upp artikelkorrigeringen.

Det gjorde i och för sig inte så mycket att det inte blir någon inlines, istället gav jag mig ut på en kort joggingtur. Alldeles otroligt kort och jag hade garanterat fått mer träning - välbehövlig sådan - om jag kört inlines men nu fick jag istället ett stilla sommarregn. Alldeles perfekt att springa i, och eftersom det varit så tryckande varmt så länge torkade gatorna snabbt så de som faktiskt vill åka kan.

Angående sport passerar Tour de France precis vid jobbet på söndag och gatorna är fullklottrade med anslag om att man inte får parkera mellan de och de tiderna. Faktiskt lite synd att det är på söndag, om än inte så konstigt då det är sista dagen och nära till stan. Men annars hade jag gärna gått ut i en jobbpaus och kollat. Perfekt om man kunnat följa klungan på nätet och sen bara kika ut vid lämplig tidpunkt. Annars lockar det mig inte så mycket att kolla på cykellopp live, visst är det kul med stämningen men det säger swoosh och på en halvminut är klungan förbi. På upploppet vid Champs-Elysées kan man i och för sig se dem flera gånger men nej, TV är faktiskt bättre om man vill följa loppet. Mobil-TV på plats kanske.

Ja, jobbmässigt så signerade jag kontraktet igår. Det känns nästan lite märkligt... får drygt fyra år sedan fick jag ett ja-svar från CERN och hyrde ut min etta i andrahand i sex månader. Nu har det alltså gått fyra år och jag har just skrivit på ett fast kontrakt. Som det kan bli... Tre månaders prövotid är det men jag får väl hoppas att jag inte lyckas klanta till mig totalt under den tiden. De har ju trots allt stått ut med mig i tre år under doktorerandet.

Sådär ja, till Matlab och LaTeX igen, jag får fortfarande lätt obehagskänsla av för lite sömn bara av tanken på det;) Men det är rätt ok när det bara är en artikel, även om jag kan tänka mig mer konstruktiva uppgifter än att ändra storlek på all text i figurerna så att det faller inom ramen för tidingens regelverk.

Främling

...vad döljer du för mig, i dina mörka ögon? Den där Carola-raden får mig att tänka på M&A:s bröllop. Det var en helt fantastisk dag och kväll, och de var så fina båda två. Ja, även om de båda var väldigt vackra där såväl brudklänningen som brudgummens stass var underbara, så var det allra finaste hur lyckliga de var och hur mycket de tycker om varandra. Festen höll på till sent på natten och det var så härligt att träffa de kära vännerna, såsom S, efter en lång period av hårt jobb. För övrigt har jag ännu aldrig varit på bröllop i samma land jag för tillfället bor i... Denna gång flög dessutom jag och J från olika länder, en lite annorlunda resa där jag stötte ihop med F&P vid gaten i Stansted, och där J efter lite om och men överraskade oss med att dyka upp vid Trollhättans resecentrum.

Efter bröllopet hann jag och J med en tur till underbara Delsbo och Gipenäs, de kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det vi hade turen att vädret visade sig på sin allra bästa sida. Det kändes fint att få dela med sig av detta till J, innan han dessvärre var tvungen att fara hem av familjeskäl. Han hann dessutom träffa fina K, trots att vi ses så sällan så vet vi har vi varann och det är alltid samma glädje och värme när det väl blir av!

Det var naturligtvis väldigt synd att J inte kunde komma med till farfar och mormor, men jag och mor åkte istället och hade några riktigt fina dagar. Först till farfar där vi fick äta lunch med honom i hans restaurang, sedan vidare till mormor. Kanske sista gången i villan innan hon flyttar till sin lägenhet inne i stan. Livet har sin gång, men det är ändå härligt att se hur de båda är pigga. Det blev verkligen generationsöverskridande när jag inledde släktturnén med att hälsa på K&P-E med en månad gamle A i Göteborg. Så alldeles fantastiskt liten och fantastiskt söt!

Efter västkusten bar det så vidare till östkusten där far tog emot på Centralen. Alltid lika roligt att komma dit och dessutom att få se stugan som de gjort så fin. O och K kom ut på middag på kvällen, jag låter far beskriva det hela på sin blogg, varför ge sig på att göra något som någon annan gör så mycket bättre?

Idag tillbringade jag dagen i Stockholm, gick i affärer och allmänt runt på stan. Affärerna hinner jag i och för sig tröttna på relativt snart men det är ett litet äventyr i sig att strosa runt faktiskt. Jag hade naturligtvis önskat att få visa runt J i stan, men det där med att vara främling börjar jag fixa bra själv. I var och varannan affär gjorde jag fel när jag skulle betala. Chip, magnetremsa, id-kort, det var mycket på en gång. Eller när jag skulle betala med kontanter och det dök upp ett konstigt mynt med ränder på. Expediten var tvungen att bekräfta att det faktiskt var en enkrona. Sedan kom jag på mig själv med att börja tänka på engelska, det brukar jag i och för sig inte reagera över men det fick mig att haja till på att folk talade svenska runt omkring mig, vilket väl ändå får ses som ganska rimligt på Stockholms gator.

Vännen O reagerade faktiskt på att jag tappade ord på svenska och det har han kanske rätt i. Uttrycket "jag har runnit ut på krediter" behöver till exempel inte tolkas som att man inte har några pengar kvar och behöver ladda upp sitt kontantkort till mobilen. Likaså kan det där med att ta bilen till garaget tyckas ganska dumt om man behöver proffshjälp med att byta fläktrem.

Ja, det märks att jag inte bor i Sverige längre. Men små missöden till trots, när jag sitter där och tittar på Stockholms ström eller blickar ut över Store Vektor, ja då känner jag verkligen att svensk, det är jag.

Imorgon bär det åter till Paris och på måndag börjar jag jobba. Faktiskt var jag arbetslös idag som enda dag, mitt PhD-kontrakt gick ut igår och min fasta tjänst börjar på måndag. Som jag skrev till en kompis i ett SMS: "jag är arbetslös iddag".

PS. Det finns många fler bilder från den här resan men jag har inte lagt in dem i datorn än.