För egen maskin genom Paris

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag en artikel på DNs sida om att turista i Paris till fots lite utanför de vanliga vägarna. God idé och inga större fel i den artikeln, ungefär de tips man kunde vänta sig för en artikel av den längden och i det sammanhanget. Vi var dock flera som kommenterade om att det var lite trist att nästan uteslutande tipsa om sevärdigheter och stråk på Rive Gauche. Även de som säger sig vilja leda turisterna utanför de kända stråken kommer aldrig så långt bort som till Nation, eller säg ännu mer vågat, Belleville och Buttes Chaumont. Lite road blev jag över att det fanns flera svenskar med kännedom om just kvarteren, vi är nog fler än jag tror som bor just här.

Jag är ganska dålig på att turista här i stan, det verkar gälla oavsett var man bor att det är inte förrän man får gäster som man verkligen ser sig om i sin hembygd och då upptäcker helt okända platser. Kanske har jag också blivit lite blasée, jag åker mycket inlines runt i stan och kommer till kända turistmål utan att riktigt höja på ögonbrynen längre. Varje måndag träffas vi vid Carrousel de Louvre, men inte reflekterar jag över att Mona Lisa hänger därinne. Onsdagarnas mötesplats är vid Bastille och lika lite föreställer jag mig revolutionens röda fanor vaja på barrikaderna. Men ibland tränger känslan igenom och det blir lite speciellt. Som den där gången under fredagens inlinestur när det inte fanns fler korsningar att blockera och jag hamnade först av oss ”staff:are” på väg in mot Eiffeltornet, ensam med bara polismotorcyklarna framför mig och den blanka asfalten som ett salsgolv, omgivet av förvånade men ivrigt påhejandes turister.

Det är alltså bra när det blir skäl att se stan med andra ögon. Häromveckan kom ett gäng spanska inlinesåkare hit och vi var några som arrangerade en specialtur för dem. Det var riktigt rörande att se deras glädje och fascination; när de vände sig glädjestrålande mot en med ett ”thank you” insåg jag att det är nog ganska speciellt, det vi håller på med. Vi tog omvägar som jag inte sett förut (visste inte att man kunde se ner i Louvrens källarplan alldeles nära där vi brukar samlas), och vi fick stöta på säkerhetspoliser när vi ville åka gatan framför premiärminister François Fillons bostad. Det fick vi inte, en samling människor av vår storlek ansågs som en manifestation och sådana är inte tillåtna på hans gårdsplan. Argumentet att det var kullersten på den alternativa omvägen bet inte på poliserna.

Men till det dagens inlägg egentligen skulle handla om. När min mor kommer hit och hälsar på vill hon gärna cykla Vélib och tycker, som jag, att det är ett av de allra bästa sätten att upptäcka Paris. Att man dessutom kan lämna av cykeln på relativt tätt belägna stationer som med Vélib, så att man slipper släpa med sig och oroa sig över den vart man än går, så har man också övervunnit de flesta av nackdelarna. En och annan skulle kanske tycka det känns otäckt att cykla i en såpass stor stad men cykelvägsnätet är riktigt bra; det växer kontinuerligt och med det (de flesta) bilisternas hänsyn och uppmärksamhet på cyklister. I boendekvarter inför de mer och mer ”sens cyclable” (ung. cykelbar riktning) där man får cykla åt båda håll även på enkelriktade gator. Kräver lite mer uppmärksamhet, framförallt med gångare som inte lärt sig att titta åt båda hållen, men annars ett mycket bra koncept. Det märks att de vill uppmuntra cyklande. Om man vill cykla med hjälm är det bara att ta med en hemifrån, alternativt om man är mer konsumtionistiskt lagd inhandla en för en tio-euro på Décathlon. Helt enkelt, det finns inte många skäl att inte cykla i stan.

Jag leker ibland med tanken på att anordna cykelturism för svenskar (och andra) i Paris, om det nu skulle finnas interessenter. Nu kan jag inte riktigt få in det i min agenda idag, såvida det inte blir fyradagarsvecka snart. Eller möjligen pensionsålder vid 35. Men ändå, spåna går ju. Det skulle vara riktigt roligt att cykla med folk genom stan, jag skulle ta dem upp till utsikten vid tidigare nämnda Belleville eller Buttes-Chaumont beroende på hur sportiga de är. Beundra de stenbelagda ”villas” (”smågator” ungefär) i nittonde med sina charmiga hus gömda bakom höghusen. Ta en tur till puces de Porte de Montreuil, eller kanske Clignancourt. Göra en kulinarisk upptäcktsfärd längs lämplig gata i 20e och inhandla såväl fransk ost som afrikansk Saka-Saka eller japansk inlagd ingefära. Cykla längs Canal St Martin, och visa såväl slussportarna där Amélie Poulin kastade sten i ett grönt skimmer, som tälten där de Algeriska flyktingarna bor sedan Frankrike behandlar deras ärenden långsammare än ett SJ-tåg i januari, om de behandlas överhuvudtaget (också som ett SJ-tåg i januari). Det finns mängder av intressanta kvarter att se, och Champs-Elysées står faktiskt inte högst på listan. Nu kanske jag låter kaxig men jag tycker den gatan är mycket överreklamerad. Vacker, visst, men inte mer än Konsistoriegatan i Linköping till exempel. Ibland undrar jag om inte C-E anses så vacker mest därför att den är känd, ungefär som med en överväldigande mängd andra kändisar...

Om jag skulle ta min turism-tanke längre skulle jag vilja ordna helger för de lite mer sportiga. Inlines på fredagkvällen, cykel på lördag eftermiddag och söndag morgon, och så inlines igen på söndag eftermiddag. De som rör på sig utanför stråken får se betydligt mer, i en vid bemärkelse, av staden. Paris är känt för att vara romantikens huvudstad, sant eller inte men det är i så fall bara en av väldigt många sidor staden har att erbjuda. Mångfalden, den som inte syns på samma sätt i guideböckerna eller som tyvärr ofta beskrivs i väldigt nedsättande ordalag (exempel finns i DN-artikelns kommentarer), är precis lika mycket Paris!

Flygpladder

Flera gånger på sistone har jag varit motiverad att blogga, en kväll i veckan till den punkt att jag loggade in för att skriva och då låg bloggers sidor nere. Blev inget av min text om turism i Paris, inspirerad av den artikel i DN jag läst om att promenera i stan.

Igår fanns samma motivation, men väskorna stod packade och klockan redan alltför sen efter att ha letat mig galen efter mitt transportkort. Till slut fann jag det och tre och en halv timme senare stapplade jag mig upp för att nu sitta på tåget ut mot flygplatsen för att ta mig till Köpenhamn och vidare mot kund. Det är några fler som ska med ett flyg, annars ser de flesta av mina medresenärer ut att vara på väg hem från lördagkvällens festligheter.

Jag har onekligen gjort ett antal flygplatser de senaste två och en halv veckorna, fler än önskat pga Air Frances strul. Paris, New York, Miami,Fort Lauderdale, San Francisco, Frankfurt, Köpenhamn. I juni väntar Murcia (ja,nära där jordbävningen var, helt enligt mina vanor..) och Rom,tur jag gillar att resa. Ja, det är ju ingen slump jag får åka, har allt uttryckt starkt intresse. Men nu stängs ögonen, en liten tupplur innan incheck och kaffe. Tes, gratis kaffe i Frankfurt,såvida inget ändrats sedan sist jag var där för sisådär fyra år sedan. Tiden går fort...

posted from Bloggeroid

Det kom ett brev...

18th April 2011

Dear Erika,

PhD in Physics

I am pleased to inform you that the examiners of your thesis have recommended that you be awarded the degree of Doctor of Philosophy in Physics.

This recommendation has been approved on behalf of the Faculty Board and the Senate, and the result will be published forthwith. ...//...

posted from Bloggeroid

Dofter

Nu verkar jag dessutom ha fått igång en applikation för att skriva inlägg. Faktum kvarstår att mina fingrar är för stora för ett taktilt tangentbord:) Men det är bra ändå, känner att tiden räcker dåligt tiill bloggen. Är hemifrån som regel minst 12 timmar per dag för jobbet och så träningen på det. Ett trettiotimmars dygn vore inte fel..

Nog om det. I helgen var det alltså O-tävling, det var år och dar sen jag var borta en hel helg på OL. Det som närmast var regel förr. Riktigt kul att komma från stan och se en annan del av landet. Det var två tävlingar, först en medel- och sen en långdistans. Första dan fanns bara D21 men andra dan var det elit dit ledaren anmält mig. Han tycker att det är bra jag får känna på vad det är. Själv tror jag mig veta ungefär vad elitklass innebär, men det stämmer ju att det är väldigt bra träning! Däremot är det möjligt att Simone Niggli Luder och resten av schweiziska landslaget aldrig kände sig hotade av min närvaro.

Något som slog mig (utöver schweiziskorna samt ett gäng fransyskor) var doften i skogen. Jag har hört sägas att luktsinnet är det sinne som starkast framkallar minnen och jag tror nog det stämmer. Plötsligt mitt under loppet slog doften av upptrampad jord och mjuk mossa så stark emot mig att jag alldeles glömde bort att förbanna den uteblivna löpträningen och istället flyttades femton, tjugo år tillbaka i tiden. Solvarmt hygge, fuktigt gräs på TC. Jag tänkte på alla de stadsbarn för vilka de dofterna inte betyder någonting alls. Vad tomt det måste vara, känna dofterna men utan minnen, utan känslor. Jomen jag vet, stan har sina dofter och minnen på precis samma sätt, och jag hoppas att stadsbarnen skattar sig lika lyckliga över dem som jag gör över att ha skogen som mitt hemma..

posted from Bloggeroid

posted from Bloggeroid

Ett førsta test

Jag hittade ett skandinaviskt tangentbord och en svensk ordlista så nu kan jag teoretiskt sett blotta på tåget, vilken tidsvinst. Tænk, æven jag har gått och blivit smartfånad. Men det får jag utveckla imorgon, nu sova efter 2,5h inlines. Satt fint med helgens två o-tævlingar i benen!

Bättre sent än aldrig

Det är inte utan att jag får lite prestationsångest, så länge sedan var det jag skrev och jag känner att jag borde komma med nåt extra bra för att kompensera. Ni får väl hålla till godo med ringrostigheten. 

Så vadän denna sena, men plötsliga återkomst? Någon gång, en natt sådär framåt halv två när jag satt och rättade min avhandling och slösurfade in på min blogg sade jag till mig själv att nej, jag ska inte lägga tid på bloggen innan avhandlingen är klar. Nu kan det kanske låta som att jag tillbringat varje ledig tid till att skriva och det är naturligtvis inte riktigt sant. Men jag vet med mig att om jag sitter vid datorn för att jobba och plötsligt börjar blogga så går en halvtimme. Men nu så, eftersom tiden började rinna ut för att lämna in den korrigerade versionen så ringde jag  igår, inför den sista helgen, min interna examinator som är den som bestämmer när min avhandling faktiskt är godkänd.

"Just so you know, I just signed it for you". Ungefär så sa han, so that should be it. Min professor kan möjligen fortfarande tycka att jag ska rätta till ditten eller datten, men det är mest detaljer och inget jag måste göra - men det är naturligtvis tacksamt med små kommentarer som kan snygga till det. Inget jag kommer lägga någon längre tid på dock, nu ska jag istället se till att hitta ett tryckeri som kan binda in det hela. Gäller att se upp, i Frankrike trycks boktrycks-texten på andra hållet jämfört med England (och Sverige)! 

Så nu sitter jag här i soffan och slöar och kollar på TV utan att veta att jag borde skriva, helt fantastiskt! Lite som Mark Levengoods mor som tyckte det var så skönt när barnen var utflugna och hon kunde unna sig att ligga på soffan och göra ingenting. Hennes barn tyckte att det gjorde hon tidigare också; "ja, men det svårare att unna sig det då". Det finns många visheter att uttömma ur Marks sommarprogram.

I övrigt, sedan sist har det varit jul och nyår, jag har haft chansen att få resa till Italien, Japan och Sverige, och ser fram emot resor till Danmark, USA och kanske Italien igen. Mina kollegor börjar tycka det är lite riskfyllt att skicka ut mig, samma dag jag var i Rom hittades en bomb i metron och det som händer i Japan nu är fruktansvärt. Jag var dock i en annan del av landet...

Det är helt ofattbart att det faktiskt är klart nu. Nåväl, inte helt klart, jag räknar väl med säg två kvällar för att snygga upp, ta bort kommentarer och sånt, men annars så. Jag kan börja sova ordentligt igen, träna ordentligt! Träningen kom igång lite bättre under de veckor som bollen låg hos professorn och inte hos mig, men annars har den blivit lidande. Säg max fyra pass i veckan in emellan förkylningar som bevis på den ringa sömnen, och då rätt softa joggpass eller bodypump istället för tvåtimmarslånga inlinespass. Ska bli härligt komma i form igen! Övermodig som jag alltid är skrev jag in mig i D21E i regionsmästerskapet  i långdistans om två veckor, tänkte att jag vann ju ligan i höstas så jag borde kanske. Ibland tror jag utmaningar är för mig som äpplet i paradiset var för Eva, jag kan helt enkelt inte låta bli även om jag kanske borde.

Jag får inte låta det här inlägget bli för långt men jag hoppas återkomma snart med inlägg om internationella kvinnodagen (som här generellt firas med att kvinnor får blommor vilket för mig är precis det syftet inte är med dagen), om cykling i Paris, om hur fem cm snö kan lamslå ett land (fast det är lite off season nu), eller vad helst annat jag känner för. Men räkna inte med en diskussion om icke-lineraiteten av RMS. 

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.

Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!