En ikon

Hoppsan, det ligger en ikon vid namn Bloggeroid på min telefons startsida,det var ju den jag skulle använda för att blogga när och var som helst. Joråsåatteh...

När och var som helst är just nu och på en buss ut till flygplatsen. Enligt lagen om alltings djävlighet går det inga tåg till flygplatsen idag så jag testar den där bussen jag sneglat på många gånger men aldrig kommit mig för att testa fast den är direkt. Direkt och direkt, utan byten... Taxi säger många och det är helt ok kalla mig överdrivet idealistisk, men jag tycker väl att när jag nu är både frisk och relativt starkt samt har ett busskort så kan jag faktiskt spara in på de utsläppen. Och..då hade jag ju inte kommit förbi Quebec! Det är nästan lika märkligt som namn på en busshållplats här, som Abisko är i Linköping.

Quebec i all ära - Kanada vore himla roligt - nu idag ska jag åt andra hållet. Till Japan närmare bestämt, ska resa runt till tre olika kunder.

"Japan, är det inte radioaktivt där?" säger många. Det kanske det är, jag har inga siffror. Men jag kollade UDs rekommendationer i alla fall och de sade inget om den del jag ska till. Vi får väl se vad framtiden utvisar. Jag tänker att jag lika gärna kan bli påkörd av en bil eller nåt här i Paris. Usch vad krass jag blev nu då....

Snart dags hoppa av bussen och förmodligen sedan länge dags sluta det här inlägget, hur skulle det se ut om det verkligen börjar handla om något?

posted from Bloggeroid

Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Tema inlines

(ja verkligen tema inlines, så den som inte gillar sport göre sig icke besvär :-) )

Sommaren är nästan över, det känns lite märkligt eftersom jag knappt sett den passera. Visst händer det varje år?? I mitt fall kan det i och för sig bero på att jag inte haft min semester än utan har en Sverigevecka framför mig - nu är det er tur att bli avundsjuka säger hon som dreglat över andras semesterbilder på facebook :-) Helt sant är det i och för sig inte, idag har jag faktiskt ledigt efter en förlängd långhelg, 15 augusti är helgdag här i landet. Dessutom blev det några härliga dagar då i England, med turistande och allt!

Sanningen att säga tycker jag ganska mycket om Paris under sommaren. Särskilt augusti, då stan nästan stänger igen, åtminstone när man lämnar Notre Dame och Champs Elysées. Gatorna är overkligt lugna och den vanliga ljudnivån sjunker många decibel. En fransman, framförallt en parisare, frågar inte "ska du åka iväg på semestern i år?" utan "vart åker du på semestern?". Det är underförstått att man lämnar stan, och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som av olika skäl inte har möjlighet att åka iväg någonstans, omgivningens oförståels för detta är total.

Något som dock hör sommaren till är inlinesturerna. En vanlig vecka när vädret tillåtit oss att köra både måndag, onsdag och fredag brukar det bli ungefär 10 mil. Nu på sommaren gör vi utflykter på runt 10 mil under en dag. För ett par år sedan tyckte jag det lät overkligt långt, men jag gjorde min första långtur förra året och i år har det blivit tre veckor i rad. Vi samlas på morgonen, någon har laddat sin gps och sedan bär det av. Ibland, som när vi åkte till Disneyland, kör vi tur och retur, och ibland är det enkel väg med tåg hem.

Det bästa är nog att komma ut från stan och se lite landsbygd. Det går faktiskt rätt fort att lämna stadsbullret bakom sig. Här nedan en liten film som visar hur vi åker längs la Marne (biflöde till Seine), endast 15-20 minuter från centrala Paris. Det ser ut som jag ramlar någonstans i mitten, men det är bara lite hafsigt handlag med kameran...

Denna tur var alltså ut mot Disneyland (97 km t o r), så nu kan jag säga att jag varit där... Nästa vecka åkte vi till Chartres, via Rambouillet (98 km). Jag har upptäckt att det förvånar många men vi åker på bilvägar, noga utvalda för att vara svagt trafikerade.

Agrandir le plan

Senaste turen bar av norrut till staden Soissons (123 km). Den turen var något av en pina i och med det riktigt ojämna underlaget. Vi insåg att vi är rätt bortskämda i Parisregionen med väl underhållna vägar. Kanske inte så konstigt, som jag just nämnde söker vi ju lugna stråk men det här var benmassage kilometer efter kilometer. Jag tackade mitt val förra året, när jag inte köpte rena hastighetssinlines utan ett par med en viss grad av komfort. Dessutom är de lite stora så jag har en sula som dämpar de värsta stötarna. Jag led med några av de andra i sina kolfiberinlines som blev blekare och blekare av smärta ju längre dagen led. Någon ville avbryta efter 50 km, nästa trafikerade järnvägsstation låg vid 92 km... Tempot blev därefter för att alla skulle kunna hänga med, så denna tur var jag betydligt mindre trött än veckan innan.

Trots det dåliga väglaget var det otroligt vackert, nedan ett foto från vad jag tyckte såg ut som bokskog. Det kanske det inte alls var men jag är nu inte känd för att ha så bra koll på det där med skog och växter. Kom nu inte och tyck att bilden är suddig, det är naturligtvis en kombination av trolskt skimmer och hisnande hastighet som ger en sådan effekt ;)

Jag är riktigt glad att ha kunnat vara med på de här turerna i sommar, hoppas det blir i alla fall en till innan säsongen är över. Eller rättare sagt, innan OL-säsongen tar vid med sina tävlingar på söndagarna! Annars finns det egentligen ingenting som hindrar att åka inlines året runt här, vilket vi också gör. Vägarna sandas ytterst sällan så man kan åka igen så fort eventuell snö töat (vilket sällan brukar ta så mycket tid i anspråk...). Men faktum kvarstår att långturerna är trevligare i sommarvärme, framförallt när nämnda värme är tämligen måttlig som i år.

Det känns fint att få kvitto på att formen är ok. Jag är inte särskilt snabb men däremot uthållig och hittills har jag inte haft något problem att hänga med. Med det inte sagt att jag skulle hänga på ifall någon skulle få idén att accelerera den sista milen... Får se vad det kan räcka till på Tidaholmsloppet i Sverige, utan att vara tävlingsåkare är det skoj att köra något lopp då och då. Efter det får jag nog trappa ner åkningen och börja springa mer, annars kommer jag inte orka släpa runt mina lår på OL-banorna i höst :-)

Jag har också blivit tvungen att pyssla lite med mina inlines för att öka komforten, jag som har en tendens att glömma den tekniska biten utan kommer på fem minuter innan jag ska ut att jag borde bytt plats på hjulen...min nya symaskin har kommit väl till pass!

Det var långt och mycket om inlines. Jag drömmer lite om att göra liknande turer i Sverige. Bohuskusten skulle vara otroligt fint, undrar just hur vägarna är där. I Sverige är ju inte inlines så vanligt, däremot finns det ju mycket rullskidåkare. Om någon känner till en hemsida som tipsar om åkvägar vore jag ytterst tacksam! Sedan är det aspekten med trafiken, bilförarna är knappast vana vid inlinesåkare. Å andra sidan är cykelturismen stor och får de plats borde väl vi också få det. En annan drömtur vore att köra i midnattssol i Norrland. Ett framtidsprojekt...

Som avslutning en helt annan inlinesfilm, ett smakprov på hur det kan se ut under söndagens officiella inlinestur (som vi inte brukar hinna hem till efter våra långturer). Detta avsnitt från Boulevard St Michel, i nedförsbacken från Jardin Luxembourg mot Place St Michel.

Hemåt

Sitter på eurostar hem från Canterbury, just nu i tunneln under Engelska kanalen, fast när jag postar det här inlägget lär vi ha kommit ut på andra sidan. "Sudan" föreslog min telefon, den hänger alltså med i svängarna. Nåväl, åter till rätt spår.

Det var ett par riktigt fina dar i England, och jag är mycket glad över att ha varit med på ceremonin. En mer utförlig beskrivning av den kommer säkert på min fars blogg, själv såg jag faktiskt inte så mycket eftersom jag satt bakom en pelare. Men jag kände stämningen, jag fick några ord med the chancellor, eller om det var vice chancellor, och jag fick ha min utstyrsel i form av "slängkappa", röd krage och rund hatt. Just färgen på kragen och formen på hatten gladde familjen mycket. Det är tio ceremonier under veckan och fakulteterna sprids ut, så vid detta tillfälle var vi bara sex doktorander som gick in i katedralen - och sex doktorer som gick ut - bland flera hundra med bachelor- eller masterexamen. Ja, jag kan väl erkänna att även jag var glad över min röda krage. Nedan en bild på denna, inte min vackraste min under dagen men man tager vad man haver på minneskortet.

Ceremonin var på torsdagen, dagen innan var jag med mamma och J på campus, det var roligt att se det igen och veta att jag inte behövde åstadkomma det minsta lilla. Ja det är nu inte riktigt sant, det blev faktiskt lite kundsupport till en kille. Alltid roligt kunna hjälpa.

På fredagen åkte jag med far och A till (en av?) världens mest smalspåriga järnväg. Vi hann med en tur med ångtåg och det var riktigt trevligt, även för en icke tågnörd som jag. Nedan en bild på det pyttelilla loket.

Stort tack till mor, far, A och J för att ni kom och för de här dagarna.

Nu har vi kommit ut ur tunneln, då ska jag posta det här och sedan läsa om vansinnesdåden i Oslo. Det vore naivt att tro att Norden skulle vara försonat... känner med och tänker på Norge!

posted from Bloggeroid

Den blomstertid nu kommer... eller: vad jag har gemensamt med Orlando Bloom

Om jag inte är helt ute och cyklar får skolavslutningar i Sverige inte längre hållas i kyrkan, i alla fall inte i alla kommuner. Den debatten har många sidor som jag inte tänker gå in på, men hur kristlig eller okristlig jag än må vara så ser jag faktiskt fram emot att ha min sista skolavslutning i en kyrka. Inte vilken kyrka som helst heller; Canterbury Cathedral tillhör ändå de mest kända av engelska katedralerna och är dessutom klassad som världsarv. Det går nog in ganska många hundratals besökare där. Riktigt så många kommer kanske inte dit för min skull på torsdag, men däremot är jag väldigt över att såväl mor och far som J och A gör resan dit - det betyder mycket!

Ja, nu är det äntligen dags att sätta punkt. Ett riktigt avslut, som sagt det sista. Jag har bett folk i min omgivning att tala mig till rätta om jag skulle börja mumla om en ny doktorsavhandling någon gång. Jag har varit på några doktorspromomveringar arrangerade av LiU men det blir något helt annat när det är mig själv det handlar om. För detta tillfälle har jag hyrt klädsel ; cape, rock och hatt som sig bör. Självkännedomen är såpass god att jag inser att jag kommer stå där och titta på de andra och beundra dem som förärats en doktorstitel, men tycka att jag själv mest ramlat in på ett bananskal. Någonstans i bakhuvudet vet jag ju att det inte riktigt är så det förhåller sig, men i alla fall. Till min glädje ska två av mina doktorandkollegor diplomeras samtidigt, det känns fint att känna några andra. Professorn skrev dessutom ett rart mail till oss och menade på att det var smått unikt för en akademiker att ha tre doktorer som promoveras samtidigt. Vilken tur jag speedade på processen då för att få vara med denna gång och inte i november!

Men nu borde jag väl börja packa ihop mig för det här, det "vanliga" tåget går redan vid åtta imorgon. Tror aldrig jag sett så mycket fram emot att resa till Canterbury som jag gör denna gång, det är väl förståeligt. Det enda lilla smolket - jag är ju svensk och måste hitta ett sånt - med att få ett definitivt slut på det hela är att jag inte längre kan skjuta upp allt det där jag skulle göra "after the PhD"...som att sköta bloggen till exempel!

Orlando Bloom, vad hade han med saken att göra då? Jag förstår om någon av er trodde att jag syftade på de gracefulla rörelserna i silvertrikå och den spejande falkblicken, men icke. Som Canterburyson kan han sedan ett år tillbaka titulera sig hedersdoktor vid University of Kent.

Till jobbs, dags att packa!

För egen maskin genom Paris

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag en artikel på DNs sida om att turista i Paris till fots lite utanför de vanliga vägarna. God idé och inga större fel i den artikeln, ungefär de tips man kunde vänta sig för en artikel av den längden och i det sammanhanget. Vi var dock flera som kommenterade om att det var lite trist att nästan uteslutande tipsa om sevärdigheter och stråk på Rive Gauche. Även de som säger sig vilja leda turisterna utanför de kända stråken kommer aldrig så långt bort som till Nation, eller säg ännu mer vågat, Belleville och Buttes Chaumont. Lite road blev jag över att det fanns flera svenskar med kännedom om just kvarteren, vi är nog fler än jag tror som bor just här.

Jag är ganska dålig på att turista här i stan, det verkar gälla oavsett var man bor att det är inte förrän man får gäster som man verkligen ser sig om i sin hembygd och då upptäcker helt okända platser. Kanske har jag också blivit lite blasée, jag åker mycket inlines runt i stan och kommer till kända turistmål utan att riktigt höja på ögonbrynen längre. Varje måndag träffas vi vid Carrousel de Louvre, men inte reflekterar jag över att Mona Lisa hänger därinne. Onsdagarnas mötesplats är vid Bastille och lika lite föreställer jag mig revolutionens röda fanor vaja på barrikaderna. Men ibland tränger känslan igenom och det blir lite speciellt. Som den där gången under fredagens inlinestur när det inte fanns fler korsningar att blockera och jag hamnade först av oss ”staff:are” på väg in mot Eiffeltornet, ensam med bara polismotorcyklarna framför mig och den blanka asfalten som ett salsgolv, omgivet av förvånade men ivrigt påhejandes turister.

Det är alltså bra när det blir skäl att se stan med andra ögon. Häromveckan kom ett gäng spanska inlinesåkare hit och vi var några som arrangerade en specialtur för dem. Det var riktigt rörande att se deras glädje och fascination; när de vände sig glädjestrålande mot en med ett ”thank you” insåg jag att det är nog ganska speciellt, det vi håller på med. Vi tog omvägar som jag inte sett förut (visste inte att man kunde se ner i Louvrens källarplan alldeles nära där vi brukar samlas), och vi fick stöta på säkerhetspoliser när vi ville åka gatan framför premiärminister François Fillons bostad. Det fick vi inte, en samling människor av vår storlek ansågs som en manifestation och sådana är inte tillåtna på hans gårdsplan. Argumentet att det var kullersten på den alternativa omvägen bet inte på poliserna.

Men till det dagens inlägg egentligen skulle handla om. När min mor kommer hit och hälsar på vill hon gärna cykla Vélib och tycker, som jag, att det är ett av de allra bästa sätten att upptäcka Paris. Att man dessutom kan lämna av cykeln på relativt tätt belägna stationer som med Vélib, så att man slipper släpa med sig och oroa sig över den vart man än går, så har man också övervunnit de flesta av nackdelarna. En och annan skulle kanske tycka det känns otäckt att cykla i en såpass stor stad men cykelvägsnätet är riktigt bra; det växer kontinuerligt och med det (de flesta) bilisternas hänsyn och uppmärksamhet på cyklister. I boendekvarter inför de mer och mer ”sens cyclable” (ung. cykelbar riktning) där man får cykla åt båda håll även på enkelriktade gator. Kräver lite mer uppmärksamhet, framförallt med gångare som inte lärt sig att titta åt båda hållen, men annars ett mycket bra koncept. Det märks att de vill uppmuntra cyklande. Om man vill cykla med hjälm är det bara att ta med en hemifrån, alternativt om man är mer konsumtionistiskt lagd inhandla en för en tio-euro på Décathlon. Helt enkelt, det finns inte många skäl att inte cykla i stan.

Jag leker ibland med tanken på att anordna cykelturism för svenskar (och andra) i Paris, om det nu skulle finnas interessenter. Nu kan jag inte riktigt få in det i min agenda idag, såvida det inte blir fyradagarsvecka snart. Eller möjligen pensionsålder vid 35. Men ändå, spåna går ju. Det skulle vara riktigt roligt att cykla med folk genom stan, jag skulle ta dem upp till utsikten vid tidigare nämnda Belleville eller Buttes-Chaumont beroende på hur sportiga de är. Beundra de stenbelagda ”villas” (”smågator” ungefär) i nittonde med sina charmiga hus gömda bakom höghusen. Ta en tur till puces de Porte de Montreuil, eller kanske Clignancourt. Göra en kulinarisk upptäcktsfärd längs lämplig gata i 20e och inhandla såväl fransk ost som afrikansk Saka-Saka eller japansk inlagd ingefära. Cykla längs Canal St Martin, och visa såväl slussportarna där Amélie Poulin kastade sten i ett grönt skimmer, som tälten där de Algeriska flyktingarna bor sedan Frankrike behandlar deras ärenden långsammare än ett SJ-tåg i januari, om de behandlas överhuvudtaget (också som ett SJ-tåg i januari). Det finns mängder av intressanta kvarter att se, och Champs-Elysées står faktiskt inte högst på listan. Nu kanske jag låter kaxig men jag tycker den gatan är mycket överreklamerad. Vacker, visst, men inte mer än Konsistoriegatan i Linköping till exempel. Ibland undrar jag om inte C-E anses så vacker mest därför att den är känd, ungefär som med en överväldigande mängd andra kändisar...

Om jag skulle ta min turism-tanke längre skulle jag vilja ordna helger för de lite mer sportiga. Inlines på fredagkvällen, cykel på lördag eftermiddag och söndag morgon, och så inlines igen på söndag eftermiddag. De som rör på sig utanför stråken får se betydligt mer, i en vid bemärkelse, av staden. Paris är känt för att vara romantikens huvudstad, sant eller inte men det är i så fall bara en av väldigt många sidor staden har att erbjuda. Mångfalden, den som inte syns på samma sätt i guideböckerna eller som tyvärr ofta beskrivs i väldigt nedsättande ordalag (exempel finns i DN-artikelns kommentarer), är precis lika mycket Paris!

Flygpladder

Flera gånger på sistone har jag varit motiverad att blogga, en kväll i veckan till den punkt att jag loggade in för att skriva och då låg bloggers sidor nere. Blev inget av min text om turism i Paris, inspirerad av den artikel i DN jag läst om att promenera i stan.

Igår fanns samma motivation, men väskorna stod packade och klockan redan alltför sen efter att ha letat mig galen efter mitt transportkort. Till slut fann jag det och tre och en halv timme senare stapplade jag mig upp för att nu sitta på tåget ut mot flygplatsen för att ta mig till Köpenhamn och vidare mot kund. Det är några fler som ska med ett flyg, annars ser de flesta av mina medresenärer ut att vara på väg hem från lördagkvällens festligheter.

Jag har onekligen gjort ett antal flygplatser de senaste två och en halv veckorna, fler än önskat pga Air Frances strul. Paris, New York, Miami,Fort Lauderdale, San Francisco, Frankfurt, Köpenhamn. I juni väntar Murcia (ja,nära där jordbävningen var, helt enligt mina vanor..) och Rom,tur jag gillar att resa. Ja, det är ju ingen slump jag får åka, har allt uttryckt starkt intresse. Men nu stängs ögonen, en liten tupplur innan incheck och kaffe. Tes, gratis kaffe i Frankfurt,såvida inget ändrats sedan sist jag var där för sisådär fyra år sedan. Tiden går fort...

posted from Bloggeroid