Min Place i Paris

posted from Bloggeroid

Annandag påsk

Grönska i Bois de Vincennes, fångar tillfället med veckans enda regnfria (förmid)dag. Inga 10 mil inlines denna vecka.

posted from Bloggeroid

Nattskiftet

posted from Bloggeroid

Ny telefon

Ja, jag sitter här och knapprar på min nya telefon, ersättaren av samma modell som min gamla (för andra gången! ) sedan den flippat ur. Lagom två månader innan garantin går ut och innan jag tänker byta operatör till den som halverar allas mobilräkningar och skapat en buzz och mediahausse nästan lika effektivt som DSK.

Men det är ju nu totalt ointressant. Något viktigare måste ju ha hänt sedan jag plitade här för två månader sedan. Annars, stackars flicka, vore det dags att skaffa ett liv! Jodå, det har varit jul och nyår, vi har varit på telemarksläger, jag har rest till USA och till Sverige, ska mot Genevetrakten nu i helgen och ser fram emot en lyxigt impulsartad helg i Norge med mor om ett par veckor. Nog rör det på sig!!

Inlinesåkningen pågår nästan som vanligt, vädret är förstås lite osäkert men det är bara regn, inte kyla, som stoppar. Mina kollegor brukar förundras över att jag som kommer från Sverige alltid kan vara så frusen av mig. Jag brukar svara att jag har ju nu lämnat mitt land av en anledning. Men det är inte riktigt sant. Det gäller bara att det är RÄTT kyla. Den där fuktiga, krypande kylan som smyger sig in i märgen är högst otrevlig men hög klar himmel och minus tio (extremt i det här landet), det är grejer. Framförallt när man får gå in:)

Inlines ja, en gång snöade det faktiskt när vi åkte. Det är, tro det eller ej, bättre än regn ty vägvaban blir inte lika blöt. Men nu är våren på gång, såpass att vi styr turerna utanför stans gränser. Som igår, en tur på 36km sydväst om stan. Jag befann mig ensam tjej med sex män i Boulognerskogen långt efter mörkrets inbrott igår. Den som känner trakten vet att där är icke rekommenderat att traska runt om natten men det var ju just de sex männen, och de åtta hjulen, som gjorde det hela till ett ganska ofarligt företag.

Förberedelser pågår inför det som blir historiens första orienteringstävling inom Paris stadsmurar, ett sprintmästerskap i den vackra parken Buttes-Chaumont i september. Jag är banläggare och det ska bli väldigt roligt men jag får erkänna att prioriteringar måste göras för att få tiden att räcka.

Imorgon ska jag för första gången i mitt liv hämta upp ortopediska sulor hos fotspecialisten. De senaste tio årens avsaknad av seriös stretching börjar sätta sina spår i knäna. Märkligt. Fotdoktorn menade dock på att för mig är det inte stretching utan ett mirakel som krävs. Kinesoterapeuten (eller vad det heter på svenska) var inte fullt så drastisk i sitt ordval men bekräftade att jag väl inte tillhörde eliten i böjlighet.

Och nu..är tåget franne, allt för idag!

posted from Bloggeroid

Déjà vu

Tog en cykeltur i morse, sådär vid kvart-i-fem-snåret. Från mig och mot Gare du Nord, en sträcka där man passerar ett ansenligt antal uteställen. Leden började tunnas ut men det var ofelaktigt så att bland dem som gick på cykelbanan så var det de som reagerade långsammast på min ringklocka som stank mest sprit när jag åkte förbi. Vad gammal jag kände mig som reagerade på det!

Det drog mig tillbaka till gamla minnen, i Lausanne, hur jag och F en eller ett par gånger gick till tåget för att åka skidor samtidigt som de sista ramlade hemåt. Det är faktiskt precis samma sak idag, jag är på väg till Geneve och ska åka skidor (om det nu inte är alltför mycket snökaos) . Skidkläderna ligger i handbagaget så att jag säkert kan byta om på flygplatsen och möta L för att åka upp till La Vattay. Det är en sådan glädje att ha kvar dessa goda vänner som är villiga ställa upp med skjuts, skidsällskap, sovplats eller vad det nu kan vara. En riktig liten glädjekick kom när gode vännen R hört ryktas att jag kom till stan och ville träffas. Trots att jag kan vara så dålig på att hålla kontakt så kommer folk ihåg och det värmer otroligt! Ser fram emot en kvalitetshelg.

Det tog lite tid att packa igår dock. Det gör det i och för sig ofta men jag insåg att även om jag alltid har med mina joggingskor vart jag än åker, så är jag numer mer van att packa ner klackskor och kjolar än supertröjor och vintertights. Nog för att jag trivs i kjol och klackar också men det kändes bra att återställa ordningen för en stund.

Återfärd är redan imorgon, jag får erkänna att det dom triggat den här resan är att få en status högre i Air Frances bonusprogram. Det kan låta fånigt men det är faktiskt värt en del att slippa att alltid oroa sig för övervikt på planet, eftersom jag får ha två bagage (jag behandlar ett symptom!). Sen var det väldigt bra att ha ett svepskäl för att komma iväg, även om jag varmt rekommenderar tåg, inte flyg, mellan Paris och Geneve.

Nu är mitt RER (som jag alltså var tvungen syr cykla till eftersom det inte går tog ända från mig i denna arla morgonstund) alldeles strax framme då håg avslutar. Den stundande julen, och med den Js hemkomst (ja!) får jag behandla en annan gång!

posted from Bloggeroid

Nostalgia

Det har varit lite av en nostalgisk helg. Första halvan tillbringades i gamla kända miljöer och jag fick chansen att träffa flera goda vänner. Jag går inte in i detalj på det här och nu, men det är en fantastisk känsla att återse kära ansikten och känna att de glömt lika lite som en själv har gjort! Kvalitetstid, helt klart!

Andra halvan var mindre nostalgisk i sin helhet men en rejäl flashback blev det under dagens joggingtur i Bois de Vincennes. Jag såg en grupp på tre bruna och vita ponnys med ryttare som stod och väntade. De tre hade just passerat en grund men bred bäck och nu var det dags för den sista, minstingen, att ta sig över. En svart shetlandsponny, lite mindre än"min" Hugo som väl var en gatukorsning av allehanda raser, men annars lik och jag tänkte att det kunde varit han och jag. Shettisen var högt motvillig till att traska ner i det kalla vattnet när det fanns en bro bara tjugo meter bort, men han manades på av både sin ryttare och en fotburen ledare. Till slut kom han ner i vattnet men då var det alls inte roligt längre, eller också var det just roligt det var, för ponnyn stannade och trampade runt på stället. Jag kunde så väl identifiera mig med den lilla ryttaren vars ben började gå som trumpinnar mot sidorna på ponnyn för att den skulle röra på sig. Till slut var det ledarens klatsch på länden som fick den att röra sig upp ur vattnet. Där slutade dock likheten med Hugo, som skulle tagit några raska skutt, eller möjligen krumsprång, uppför slänten för att sluta sig till de andra ponnyerna. Gärna med bieffekten att hans ryttare (i.e. jag ) som bäst slog näsan i hans nacke, som sämst i backen. Det här var väl en trött ridskoleponny som inte skuttade mer än nödvändigt, men i vilket fall vet jag en liten flicka som somnade ikväll med bilden av bäcken på näthinnan, och stoltheten över att de båda kom över detta hinder.

Packåsna

Min far brukar mer eller mindre diskret undra över hur jag alltid lyckas ha med mig så mycket packning när jag är ute och reser (inte helt sällan har han själv blivit utsatt för att transportera denna när jag själv tar nån annan, roligare, väg). Det kan inte förnekas att han har en poäng. Ofta har jag inte bara med en massa onödigheter, det plockar t ex på om det i väskan finns såväl inlines, hjälm, orienteringsskor och joggingskor. På det några flaskor vin till svältfödda svenskar och viktgränsen är snart nådd. Det är otroligt sällan jag åkt till en flygplats utan en gnagande oro att väskan inte ska passera incheckningen, samt en B-plan på hur jag ska packa om, alternativt byta om till tunga tjocka kläder. Det är märkligt att jag min relativa resvana till trots inte kan packa smart och litet... Ibland har jag en känsla av att släpa runt på mitt liv, till och med till jobbet när datorn ska med varje dag.

Jag brukar ha som ledstjärna att man aldrig ska packa mer än man orkar bära. Tja, det fanns ju alltså inget val för mig. Det är två och ett halvt år sedan jag började köra bodypump regelbundet, det gäller att stå sitt kast.

Måttet har nog rågats i med den nuvarande resan. Dels har jag min vana trogen en rejäl väska på 23 kg, modell klassisk och inte vandrarryggsäck denna gång, men med den fula egenskapen att välta så fort den kommer i obalans på sina två hjul. Dels har jag en stor svart hårdplatsväska med en PC inuti. Ordet bärbar dator har fått en helt ny innebörd; väskan väger 22 kg men jag bär ju med mig den. Lägg till det en datorväska, en ryggsäck samt en kasse med två flaskor vin till en professor här. Vin borde f ö förbjudas som present, vad är det för fel på spetsunderkläder? Det väger tusen gånger mindre och är minst lika franskt som vin. Kanske inte funkar riktigt lika bra till en manlig professor dock...en slips?

Japaner är kända för ett oerhört artigt folk och det kan inte förnekas. Jag känner mig som en stor ohyfsad klumpeduns gentemot de graciösa japanerna och -skorna, de senare som kollektivt har utvecklat en gångstil med tårna vinklades så långt inåt att de ser hjulbenta allihop. Det är nästan som att japanerna är lite bättre än andra, inte för att de på något vis förhäver sig själva (tvärtom!) men för de har en grace och elegans som kommer alldeles av sig självt. En sådan intelligens de måste ha dessutom med det språket, jag tänker att om man börjar tidigt med att lära sig något avancerat så borde det stimulara intelligensen positivt. Förmodligen tycker inte de att det är så komplicerat,  men oavsett vilket så vansinnigt vacker är det!

Denna grace till trots, de har ingen våldsam förståelse för folk med mycket packning. Att de inte hjälper till att bära är en sak - precis som jag skrev ovan så ska jag inte ha med mig mer än att jag orkar bära det själv. Men de verkar mest tycka att den med bagage är till besvär och flyttar sig därför inte gärna när jag kommer släpandes på mina väskor. Även solen har väl sina fläckar förstås. Idag var vi ett extra otympligt ekipage och det måste sett ganska roligt ut där jag struttade runt i smala klackar.

Förflyttandet blir inte lättare av att japanska järnvägs- och tunnelbanestationer är utrustade med långsgående räfflade plattor i golvklinkersen längs givna stråk. Jag kunde inte komma på vad dessa ska vara bra för, de är otroligt besvärliga eftersom jag måste korsa dem i närmast rät vinkel för att inte allt ska välta. Men så är det ju Japan och inte Frankrike som jag gärna jämför med, och därför finns det förmodligen en god, logisk tanke bakom konceptet. Framför trappor och i trappavsatser avlöses räfflorna av runda blobbar. Jag är nu så nyfiken på om detta i första hand är för blinda (otroligt praktiskt att bara köra ner den vita staven i en skåra i klinkersen och följa den till tåget) eller om det är i händelse av jordbävning (och dito strömavbrott, så att folk ändå ska komma ur tunnelbanan). Kanske finns det en tredje tillämpning jag inte tänkt på.

För övrigt funderar jag på om min Japanvistelse håller på att göra mig grovt kriminell. Jag har nämligen, ve och fasa, gått mot rött ljus på övergångsställen ibland. Och ännu värre, jag har dessutom korsat vägen där det inte var något övergångsställe alls efter att jag förvissat mig om att ingen bil kom från endera hållet. Om jag inte sitter på mitt plan hem på torsdag kan ni alltid kolla med de lokala polismyndigheterna ifall jag blivit inspärrad.

Det är roligare den här gången i Japan en förra gången i februari. Kanske för att nyhetens chock har lagt sig, och för att jag har upptäckt att jag inte måste gå på helspänn och vara livrädd att inte bocka och buga och säga Arigatou på rätt sätt. De må vara otroligt artiga och ha - för en utomstående - rätt så tränga sociala regler, men då är också medvetna om att västerlänningar inte har samma koder. Ett leende och en uppenbar vilja att försöka göra rätt räcker ganska långt...tror jag i alla fall :-)

Roligare också kanske därför att jag redan hunnit göra mer. En dryg timme efter att jag anlände till Nagoya träffade jag den lokala HHH-klubben och hade en riktigt rolig hash med dem. Hann inte vara med på down-downs efteråt men kunde i alla fall äntligen få mitt hash-name, ett japanskt sådant. Skönt, så slipper jag ha hashat på tre kontinenter utan att för den skull blivit "döpt". Dagen efter träffade jag A som läste Ii samtidigt som jag gick Yi, så vi hade franska ihop då. Jätteroligt att se henne igen och att bli runtguidad i staden, dessutom kom vi till en restaurang som jag aldrig vågat mig in i själv. Jag är inte rädd för at testa nytt men på japanska kan jag inte avgöra om saker är vegetariska eller ej. Efter middagen med A fick jag ett tydligt tecken på att jetlaggen nog hänger i. Jag har i det närmaste somnat i telefon så misstanken fanns, men jag lyckades skriva på facebook att "den restaurangen hade jag hellre hittat själv", istället för "aldrig hittat själv". Ibland kan man skriva sådant man tänker på utan att det är meningen, men det där var jag så långt ifrån att tänka att jag inte har någon aning om hur det kunde komma ur tangentbordet. Samma kväll höll jag på att skicka samma mail till min chef två gånger. Hjärnan är märklig ibland.

Apropå det borde jag kanske låta den där hjärnan sova nu, dags att jobba imorgon igen och många intryck från det här härliga landet att smälta!