La Journée des Femmes

Sedan jag kom hit till Frankrike har jag brottats ganska mycket med ordet "féministe" (märk väl ändelsen -e). Jag har förstått att det ligger lite av manshatare över ordet. Även i Sverige har jag hävdat att jag hellre skulle använda ordet "humanist" men det är dessvärre upptaget till ett annat gott ändamål. Jag tänkte det kanske gick att hitta ett annat ord - varför inte den manliga motsvarigheten? - för att visa att jag inte alls vill att kvinnorna ska ta över världen utan att målet är jämställdhet (här kan utvecklas hur långt som helst men jag stannar där). Med ordet "masculiniste" i tanken bad jag min franskspråkige concubain komma med ett förslag på ett sådant ord. Det intuitiva svaret blev istället "macho" och jag förstod mer vad feminist kan innebära i detta land, samt varför det inte är helt självklart att svara ja på frågan om jag är feminist.

Jag minns ett samtal för något år sedan med en annan - manlig - bekant som uppskattade mitt sätt att se på det hela som givande och tagande på alla fronter; att det inte handlar om att ge kvinnorna massor av förmåner och rättigheter. Han gillade inte att jämställdhetsarbetet i Frankrike ofta gick ut på att enbart öka förmånerna för kvinnor: "man ger t ex kvinnorna extra mammaledighet nu". Jag vågar inte uttala mig huruvida kvinnorna faktiskt fått mer mammaledighet eller inte, men jag ryser över att detta ansågs som ett steg för kvinnorna och ökad jämställdhet...

Idag på morgonen bläddrade jag i metro som hade några sidor vikta åt Internationella kvinnodagen imorgon. Bland annat intervjuades Fadela Amara som var med och grundade organisationen "Ni Putes Ni Soumises" (ung. "Varken horor eller undergivna") som kämpar för kvinnors rättigheter. Tågträngseln förhindrade uppmärksamt läsande men jag ögnade igenom artikeln och såg att Fadela fick frågan om hon var feminist, vilket hon utan omsvep sade sig vara. Än en gång förstod jag hur laddat ordet är; jag kommer från ett land där de flesta av mina manliga vänner kallar sig feminister (något som mötts av inte bara bestörtning utan även total oförståelse här), och ska finna mig tillrätta i ett där en mycket engagerad jämställdhetskämpe får frågan om hon är feminist. Jeijses... jag försökte finna min kvinnliga identitet genom att sätta på iPoden och lyssna på Röda Bönors Sången om sexualmyterna, Björn Rosenströms Raggarrock och Dolly Partons To Daddy.

Kanske ska ta mig tid att läsa DN:s ledare i ämnet senare idag.

Anm.: Detta inlägg är naturligtvis mycket väl underbyggt tacke vare en extensiv litteraturstudie i ämnet. Inga generaliseringar, fördomar eller förhastade slutsatser är tilltagna. Inte ironi heller...:-)