Vacances

Det är semestertider, ingen väckarklocka halv sju och ingen RER till jobbet. Det vore väl lögn att säga att själva avkopplandet kommer igång direkt när man har semester, vem känner inte igen fixa-allt-som-inte-hinner-fixas-när-man-jobbar-syndromet?

Men jag ska verkligen inte gnälla, ledighetskänslan börjar infinna sig. Den tillgängliga tiden har också resulterat i en tämligen sportinfluerad helg.

Till att börja med i lördags då det parisiska fotbollslaget* spelade vänskapsmatch mot ett belgiskt lag. Vi hade fått biljetter tack vare kontakter med den nye kaptenen och som följeslagare till dennes far fick vi inträde till VIP-läktare med drink innan match och i pausen. Jag är förvisso fotbollsintresserad men det blir ju inte sämre med en extraordinär inramning.

Söndagsmorgonen var planerad innebära en öppen träningssession med PUC Roller (Paris Université Club Roller) på planen framför Palais Royal. För den som känner Paris något står klart att detta är en tämligen liten plan, men så var det också teknikträning det handlade om. Riktigt roligt med olika övningar jag aldrig gjort på inlines; Va, ä dä int' bar' å åk? Nästa vecka ska jag se till att ha minst två väckarklockor för att kunna vara med på hela passet… För tillfället är den vanliga kajen längs Seine ockuperade av solbadande parisare och turister i och med Paris Plages, så vi avslutade teknikpasset med att sträcka ut några längder på kajen längs Rive Gauche. Klara déjà-vu:s från förra sommaren och det har verkligen gått ett år!

På eftermiddagen var det dags för målgång i Tour de France på Champs-Elysées. Sport gör sig många gånger bäst på TV om man vill hänga med i resultatet, men stämningen måste ju faktiskt upplevas på plats. Då mitt planerade åskådande regnade inne förra året tog jag denna gång tillfället i akt. Eftersom det handlade om en cykeltävling kunde jag ju inte vara sämre utan nyttjade vélib för att ta mig mot centrum. Denna idé var jag dock inte ensam om och jag är mycket tacksam om att jag strax innan blivit varse om extraminutrarna man kan få på sin hyrcykel om den tilltänkta avlämningsstationen är full (visste du det, Ola?). I vilket fall, jag fick skymta klungan flera gånger om. Fort fort. Till slut krånglade jag mig fram till nämnda aveny och väntade på klungan ännu en gång. Där kunde vi i publiken vänta och en liten australiensisk flicka var den första som fattade att de faktiskt redan gått i mål; "mum, I think it's over", och tydligen hade Sastre & co. krånglat sig i mål utan att vi uppfattat det. Nåväl, stämningen var det.

Vädret har varit olidligt varmt, för att inte säga tungt. Igår var det varning för höga halter av föroreningar och myndigheterna uppmanade alla att undvika bilåkande i mesta möjliga mån. Det blev mycket riktigt en svettig dag i tryckande hetta. Inte förrän sisådär tjugo över nio bröt åskvädret lös. Inte förrän vi kommit till sisådär Denfert-Rochereau på inlinesturen, och kunde leka "hur många inlinesåkare får det plats i en telefonkiosk?" i lönlös väntan på bättre tider. Borde rensa kullagren nu...borde.

Idag ska det bli turistande för min del; jag har köpt en guidebok för att upptäcka Paris på vélib och ska nu bli turiskt i min hemstad med denna i högsta hugg.

Som slutkläm vill jag flika in att artikeln i metro teknik blivit publicerad, för den eventuellt nyfikne.

*Utan att kunna underbygga mitt uttalande med något som helst bevis vill jag tro att PSG har ungefär samma roll i Frankrike som AIK i Sverige; enndast huvudstadsinnevånarna stödjer dem.

Idrottens träningslära

Så heter den bok, redigerad av Asbjørn Gjerset och Claes Annerstedt, som vi använde oss av i träningsläran på OL-gymnasiet i Eksjö. Jag läste den ganska flitigt; tyckte det var fascinerande med myoglobin och mitokondrier, att det gick att göra teori av det tidigare rent praktiska idrottsutövandet. Allt som gick att räkna på, skulle räknas på.

Idag ser det måhända något annorlunda ut vad gäller träning och det däromkring. Mer än en gång har jag påpekat här att min träning knappast skulle platsa i en fitnesstidning. Ta bara vårens långlopp som exempel. Det sägs* att maraton ska man göra max två per år och det har jag förvisso inte överskridit, men jag såg till att klämma in dem med mindre än två månaders mellanrum. Med en halvmara månaden innan det första. Nu behöver det kanske inte vara så dåligt om man är tränad för det, men min löpning låg verkligen på sparlåga under vintern.

För att hålla viss seriositet minns jag att vi åt pasta hela veckan innan Paris marathon, som för att kompensera för övriga brister. Vin blev det inte en droppe av i alla fall de två senaste kvällarna innan de 42 kilometrarna. Det gick faktiskt hyfsat och efter den negligerbara tiden av ett par veckor gjorde det inte det minsta ont att jogga. Löpmotivationen sjönk dock märkbart, och 75-minuterspasset tre dagar innan Stockholm maraton var det längsta jag sprang mellan de två loppen. Så gick det också som det gick i den svenska huvudstaden. Kanske hade han rätt ändå, idrottsläraren på högstadiet som spräckte det fina protokollet med att peta in en fyra i gympa**, strax innan studierna vid idrottsgymnasiet tog vid.

Men nu får jag se till att ta tag i löpträningen igen, på allvar! Det stundar nämligen ett nytt lopp, första söndagen i september avgörs La Parisienne, ett lopp på 6-7 km med start och mål vid Eiffeltornet. Det måste vara första gången sedan Vårruset vid Skräcklan i Vänersborg för en herrans massa år sen som jag springer ett äkta tjejlopp med ros till alla fullföljande, picnickorgar och förmodligen ett antal peruk- och lösbröstsbeprydda män på startlinjen. Men nu är det dags igen! Mor min har slutligen fått ledigt och vi ska ställa upp i klassen Mère-Filles där lagets placering baseras på den snabbaste dotterns resultat. Som enda dotter är det nu alltså mitt ansvar att få upp modern på prispallen i ett löplopp; hon nämnde själv att detta var hennes första chans till just det och inte kan jag väl svika? En viss oro infinner sig dock på grund av distansen. Särdeles snabb har jag aldrig varit och även om sex kilometer kanske inte klassas som som sprint är det definitivt inte en distans där uthållighet premieras. En glimta hopp är att de "riktiga" löperskorna håller sig undan tjejloppen. I vilket fall får jag nog se till att börja träna…med den glädjen!:-)

I Barcelona blev det annars mest löpning och när inlines kom på igår kändes det rejält i låren. Att knappa två veckors uppehåll kan göra sådan skillnad. Man kan inte beskylla mig för att vara begåvad med någon särdeles bra teknik, men även en hyfsad går att tappa av ett litet break. Därför gjorde det inte så mycket att vi missade avfärden för den gemensamma turen utan fick köra själva på slingan i Vincennes. På hemvägen stötte vi dessutom ihop med gänget, ett möte så glatt att vissa elementära trafikregler var nära att förträngas...

Vad gäller inlines fick jag faktiskt frågan efter Le Mans om jag inte var sugen på att börja träna seriöst och köra tävlingar. Detta var naturligtvis väldigt smickrande men ändå trivs jag rätt bra med den här idrottsnivån. Utan att dra jämförelsen till ens halva sin spets var min tränings- och livsfilosofi mer Gunde än Patrik den gången det begav sig, och jag har inte den ambitionen nu. Träning sisådär fem gånger i veckan får räcka, 24-timmarsidrottarens liv lockar inte längre. Ett par lopp ska jag väl försöka få in ändå, one-eleven har lagts på hyllan men i höst kommer det flera 6h-lopp som de andra tjejerna redan propsar på. Je suis partante!

*Nu är det ju väldigt mycket som just sägs inom idrotten, det finns lika många skolor som aktiva.

**Jaha, jag har minsann varit utomlands länge nog nu för att officiellt få nämna betyg. Kan i och för sig tycka att dryga tio år borde vara nog preskriptionstid även inom Sverige. Framförallt för högstadiebetyg för i sanningens namn; vad säger de??

Himåt

Sitter på konferenscentret och surfar de sista skälvande minuterna som nätverket är igång. Ska strax ge mig mot det lyxiga hotellet där O huserat för att tillsammans ta oss ut till flygplatsen varifrån han ska till Genève och jag till Paris.

Eftermiddagen tog jag mig ledigt från föreläsningar, det var inte så många på schemat, och åkte istället till vetenskapsmuséet CosmoCaixa. Ett nytt och väldigt välgjort museum med interaktiva montrar som åskådliggjorde Newtons lagar, olika typer av vågor och en hel massa annat skoj.

Men nu ska det faktiskt bli skönt komma hem och sova i sin egen säng igen...

Igår kväll blev det lite turistande ändå, igår blev jag lite förälskad i Parc Güell som visserligen var fylld av turister men också var härligt skogig på sina ställen. Så till den grad att jag började längta efter orientering; härlig storskog, femminuters-salsgolv i Dalarna… kanske är det vetskapen att O-ringen avgörs just nu som omedvetet gjorde sig hörd? Eller så var det den mycket uppskattade gåvan, CERN O-Club-tröjan, från L som satte igång tankarna.

Allez, c'est l'heure de partir!

Tapas, tapas, tapas

Ett spanskt smörgåsbord. Ungefär så kan ESOF-konferensen jag just besöker beskrivas. Dagarna är fullspäckade med föreläsningar i allehanda ämnen; det generella temat för konferensen är "Science For A Better Life" med underämnen såsom Communicating Science, Engineering The Body, The Very Big And The Very Small, och Science And Art för att nämna några. Ett av de allra bästa inslagen var igår när en sammanslutning av ett antal svenska forskningsinstitutioner och -råd (Vinnova, Vetenskapsrådet, FAS och Formas) arrangerade en diskussion angående hur vi kan överbrygga klyftan mellan vetenskap och politik. Jag hamnade (i orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!) vid samma bord som en icke namngiven svensk f d försvarsminister tillika riksdagstalman. Det är verkligen gott om celebriteter här; nobelpristagare såsom ministrar.

Omgivningen gör sitt till att göra konferensen lyckad, Barcelona är en mycket trevlig stad dit jag gärna skulle vilja återvända för semester någon gång. Jag tar mig inte riktigt den tiden nu när jag är här av anledningen jobb, men på kvällarna har det varit middagar med CERN-vänner och HIRESOMI-kollegor. Français och English i härlig blandning.

Lite turistande blir det dock, gärna kombinerat med löpning. Igår tidsoptimerade jag joggingtur och kul- dito genom att springa till La Sagrada Familia.

ESOF-konferensen föregicks av en Marie Curie-konferens med 300 deltagare från olika discipliner. Alla presenterade posters som alltså fick läggas på en "dummies"-nivå. Det är onekligen nyttigt att beskriva sitt jobb för noviser på området, och samtidigt stärkande då det faktiskt kommer fram att man lärt sig något.

Marie Curie-konferensen var generellt en härlig tillställning; då ett av kriterierna för MC-stipendierna är att man inte kan arbeta i sitt hemland har alla fellows anknytning till åtminstone två länder. PhD från Kina som jobbar i England, svensk PostDoc i Tyskland, rysk ekonom i Frankrike, och så vidare… En bra upplevelse!

Sådana här konferenser bidrar kanske inte direkt till en bättre karakterisering av min deformerbara spegel, men ger mängder av inspiration, karriärtips och complementary training.

And...I am seriously considering to start write in English. However, the constant strive towards perfectionism would get a serious blow:-) That doesn't necessarily have to be a disadvantage though...

PS. Angående titeln: det har ätits ganska mycket tapas. T ex två luncher i form av "Tapas With A Prof", ena dagen som deltagare med en CERN-professor, andra dagen som "moderator" för generaldirektören för Euratom (bl a....).

Kårmiddag - Alla talar svenska

På papperet var det så, den härliga middagen igår med vänner jag inte sett på ett och ett halvt år. Två ex-vice KO, en ex-KO, två ex-FUM-ordföranden, med övertag 4-1 för den teknologiska falangen relativt den filosofiska. Det var väl också ungefär dit kårigheten sträckte sig. I förbifarten nämndes som sig bör ett visst JAS-plan, annars rörde sig samtalsämnena om det mesta mellan himmel och jord, gärna med någon anknytning till Frankrike vs Sverige, Paris vs Stockholm.

Stort tack till J, E, L och O för en bra kväll!

PS. Idag är det onsdag och det regnar inte - en kombination som äntligen bäddar för inlines igen. Var förvisso åkning i fredags med paus framför ett EU-utsmyckat Eiffeltorn men jag vill Köra!:-)

Elle est libre!

Ingrid Betancourts frigivande är enormt stort här just nu. Jag överlåter åt andra bättre lämpade (DN, Le Figaro, Le Parisien) att analysera orsaker och konsekvenser, men kan inte låta det gå förbi obemärkt.

Det känns banalt att säga "Grattis, Ingrid!" men något i den stilen är vad jag skulle vilja förmedla. Likaså till familjen, särskilt till de två ungdomar runt de tjugo som får återse sin mor för första gången på sex år... Nej, det gör nog inget att ett grattis låter banalt för jag lär ändå inte hitta ord som kan ge situationen och känslorna rättvisa.

Bonne anniversaire!

Idag är det exakt ett år sedan jag för första gången tog RER B från Port Royal till Le Guichet för att kliva in på Imagine Eyes. Ett år! En tredjedel av doktorerandet är alltså över. Om någon av en händelse undrar innebär detta inte att en tredjedel av avhandlingen är klar...

Och imorgon är det två år sedan jag beträdde CERNs område för första gången (ja, jag gick vilse det första jag gjorde). Då var det för att påbörja min sexmånaders utlandsvistelse. Det blev sex långa månader; hittills har de fyrdubblats och inte är de slut än.

Behöver jag ens tillägga att det varit en följd riktigt riktigt bra månader? Så många vänner, så många platser, så många rader kod, så många kilometer, så mycket nya erfarenheter, så... äh, ni vet.

För övrigt är det hemskt skönt att det inte är 32 grader idag också. Synd att det ska behöva annonseras åska och regn dock; luktar löpning och inte inlines.