Lunch i Trollhättan

Finns det någon läsare kvar av denna stackars blogg, eller har de liksom författaren övergivit den? Men jag vill å det starkaste förneka just ett övergivande. Möjligen har det varit en längre frånvaro men tankarna har ofta funnits här. För allas vårt bästa (mitt, ert, bloggers lagringsutrymme), ska jag inte sätta dem alla på pränt.

Men jag är alltså i Sverige, dit jag anlände för en vecka sedan med armen i vinkel och... blicken i skyn. Eller nåt. Jag har börjat vänja mig och den första dagens instinktiva reaktion att vända mig och säga "jaså du är svensk?" så fort jag hörde modersmålet har försvunnit.

Förra helgen var en familjelg i Stockholm, något annorlunda än tänkt men mycket lyckad. Lunch på Kaknästornet med tre generationer kvinnor och två dito män, innan den äldste av de senare - fadern - tog med oss alla ut till hans fina stuga där han gjort ett imponerande jobb. Det blev en lugn eftermiddag, jag och bror min hann träffa vänner på varsitt håll innan tidig sänggång, i sympati med brodern skyllde jag också på jetlag (det vet väl alla att det rär på krafterna att flyga två timmar i nordlig riktning?!).

Helgen fortsatte i samma familjära och vänskapliga anda med flera kära återseenden; älskade ni vänner som alltid finns där; C, I, O*2, M*2, ...! C och jag kände oss mycket hippa som uttryckte vår fascination över assemblerkod under shoppingrundan.

På lördagkvällen hade fadern middag för att fira sin sextioårsdag, en mycket god meny där vi överraskades över att inälvsmat kunde vara så gott; han hade gjort en finfin laxpaté.

Söndagen var kulturell med Prins Eugens Waldemarsudde tillsammans med mor och mormor; A och jag letade febrilt efter blodröda skedtavlor men fann intet. Lars Lerins och Helmer Osslunds verk gick dock inte av för hackor.

Efter två nätter på hotell stod O för login och det var högst förnämligt det med. Tillsammans med inbjudna gäster fick jag mig lite svensk politik till livs, mycket trevligt. Min övertalningskampanj att få O tillbaka till Paris är bara i startblocken och man får inte skvallra för honom, men jag ska nog upprepa att där finns de där tiotalet tunnelbanelinjerna han saknar. Och det går att gå på teater en måndagkväll. Nu blev det i och för sig mycket lyckat med bio, vi valde en film som A och jag knappast skulle kunna se i vare sig San Francisco eller Paris och gick nöjda hem efter att ha sett Rallybrudar.

Mer än filmiskt Värmland blev det genom besöket hos morföräldrarna, det var så roligt att möta dem båda igen och härligt att dricka bryggkaffe med kanellängd efter skogspromenaden.

På onsdagen for jag till Trollhättan; när vi passerade Karlstad funderade jag på att skicka ett sms till K och liksom vinka virtuellt, men det kändes nästan dumt eftersom vi inte skulle hinna träffas. Och vem hoppar fram på perrongen i Trollhättan om inte just denna underbara vän? Hon skulle med tåget norrut tio minuter senare och vi hann utbyta några ord innan våra vägar skildes igen. Hennes stackars moder blev vittne till hur jag gick in på förarsidan i bilen; jag och mamma bytte dock snart plats när vi insåg att med den vinkeln på armbågen skulle jag omöjligen komma åt blinkers och högst näppeligen styra.

Så nu är jag alltså här och ska strax ut på en promenad efter att ha njutit av trådlöst nätverk hela morgonen. Djungeltelegrafen (alias mobiltelefonen) gör gällande att internet även kommit hem till mig nu. Det innebär också fast telefon, samma nummer som förr och som vanligt gäller att jag ringer tillbaka om ni ringer upp från fast telefon, kostar ju gratis. Hör nu Televerket, lyssna och lär!

Annars är det fint, armen gör sällan ont och idag på morgonen passade jag på att plocka bort skenan och sätta nytt fint plåster. Det är läskigt vad armen känns liten och lealös, musklerna i armvecket måste halvt ha förtvinat bort. Den vetenskapliga ådran ville naturligtvis ta kort på armen så mor; om du läser det här innan du kommer hem ikväll vet du vad du kommer få se, stanna nu inte borta för länge bara för det! Den avtagbara skenan fick jag förresten för en dryg vecka sedaan, jag var rädd att jag brutit armen igen och åkte in för röntgen. Ingen fara på taket, men jag blev av med gipset och fick en formgjuten, lätt sak. Stackars J som hellre sett att de gipsat ihop fingrarna så jag inte kunde använda handen blev lätt uppgiven över läkarnas till(miss-)tag.

På måndag blir jag av med även denna och då ska jag börja gå på gymmet på riktigt. Jag har försökt en gång med gipsad arm men sedan (obereonde av gymmet, I swear!) kom ju det onda och sen for jag hit. Men träningsabstinensen känns! En viss tröst att vi håller på att skapa samma tjejlag som i år inför LeMans 2009!

Jag skjuter upp det svåraste till sist. Anledningen att jag blev kvar i Sverige en vecka är ju farmors begravning imorgon. Det blir den närmaste begravning jag någonsin varit med och jag ser med bävan fram emot det. Jag tror att det är då jag kommer inse att hon är borta; hon var navet och många av de som är där imorgon har jag knappt träffat utan hennes närvaro. Det kommer att kännas, men jag är ändå glad att jag är här…