Confession, eller ODE till Matlab

Jag har försummat min blogg å det grövsta den senaste tiden. Det märks inte att jag väldigt ofta funderar ut texter och formuleringar i huvudet, och tänker att jag skulle vilja skriva på bloggen. Om jag bara hade lite mer tid. Det finns ju mobile blogging, har ingen kommit på telepathic blogging? Å andra sidan är det förmodligen bra. Det skrivs så mycket skit ändå att själva tangentbordstryckandet är ett utmärkt och lättimplenterat brusfilter, så att inte allt som traverserar folks huvuden hamnar i pränt i internetern. Men, med tanke på denna min blogglusta är det ända lite märkligt att när jag väl sätter mig här, då skriver jag om något totalt off-topic.

Jag minns en kväll i Ryd för en herrans massa år sedan. Närmare bestämt åtta, det måste varit våren 2001 för jag gick första året på Yi och jag minns hur vi satt i min påbyggnadsetta nära [hg], samma hus som mor min bott i trettio år tidigare. Vi, det var ett kompisgäng där några för dagen var nödsatta, andra hjälpsamma. Det var dags för tenta-p, salsskrivningarna var över och den sista skulle avklaras; en datorbaserad hemtenta. Introduktionskurs i Matlab, 1 poäng (1.5 ECTS för dem som tillhör den nya världen). Denna enda lilla poäng hade skapat mig ganska mycket ångest redan innan slutspurten, men nu var den närmast ett oöverstigligt berg. Hemtentan innebar programmering (vaffönått?) och en klasskompis hade lovat mig och en annan, tillika nödsatt, vän att ledsaga oss. Detta ledsagande blev till rent omhändertagande.

Men åter till den där kvällen. Det var ännu början av mina högskolestudier och oron och ångesten om jag alls skulle klara mig igenom alla tentor och labbar var ännu högst närvarande. Denna kväll var moralen lägre än någonsin; jag stirrade på min hjälpande klasskamrat och förfasades; "förväntas jag kunna sånt här ?? Det är lika bra jag hoppar av Y på en gång".  Jag minns inte hemtentan i detalj, men tror såhär i efterhand att den inte ansågs så komplicerad. Men då... Kompisen skrev något i stil med

for i=1:nbPersons

totalAge = totalAge + personalAge(i)

end

averageAge = totalAge/nbPersons

och jag var helt borta; for? Hur vet han det? På föreläsningarna sade de hur man definierade en matris…men for? if? Men det är ju programmering, sånt kan inte jag! Min bror försökte lära mig nån gång när jag var liten men jag vägrade förstå, tyckte datorn var dum och lät min irritation gå ut över stackars bror. Jag tror dock inte jag bet honom i magen. Den gången. Däremot gav jag upp tanken på att försöka lära mig programmera - man var ju tvungen att lära sig ett helt nytt språk!?

Jag är just nu i stånd med att erkänna fusk, hur jag på oärligt sätt förvärvat en högskolepoäng i LADOK. Personligen känns det lite lindrande att tänka på att jag inte var den enda; icq:n gick varm den kvällen med lösningstips och .m-filer mellan studentrummen. Förmodligen svärtas min handling bara än mer genom att jag försöker gömma mig bakom kollektiv dumhet. Nåväl, utbildningsnämndens ordförande har min e-mail och jag är beredd att stå till svars, säg till och med komplettera  denna poäng, om så krävs. Jag tror att jag bemästrar såväl for-, while-, och if-satser vid det här laget. Den där paniken jag kände, den åtgärdades ganska snart under utbildningen.

Tiderna förändras, Matlab som sådant orsakar mig inte längre gråt och tandagnisslan. Häromdagen kunde jag hjälpa en kollega med lite plottar, en kille som är vansinnigt skarp i fysik men uppenbarligen ingen hacker. Det kändes fint att kunna bidra, det händer att jag kommer till korta i optiken men det är ju faktiskt så att vi alla har våra specialiteter. Plötsligt är det jag som är nästan barnsligt lycklig över att ha fått en ny version installerad, med massor av spännande toolbox:ar som ska spotta ut svar på frågor jag aldrig trodde jag skulle ställa mig. IT-killen på University of Kent som installerade åt mig och såg min glädje påpekade att dessvärre skulle de nog vara tvungna att avinstallera den dagen jag inte längre är student där. Jag bedyrade att det fanns gränser även för min Matlab-glädje. Om jag har behov av det i min profession kan jag nog räkna med att min framtida arbetsgivare kan ordna det åt mig och om inte; nja, då kan det faktiskt vara. Det må vara en kraftfull programvara men så road att jag hackar Matlab-kod på fritiden, det är jag faktiskt inte. 

Och med denna omväg har jag alltså fått fram att jag numera är student i Canterbury. Tekniskt sett har jag varit det hela tiden som doktorand, men nu är jag alltså på plats. Någotsånär, för tillfället sitter jag hemma vid köksbordet i Paris. Min mätutrustning finns kvar i Paris och i fredags hade jag dessutom ett möte så jag var tvungen att åka tillbaka för det. Imorgon bitti blir det morgontåget under kanalen; tack vare en timmes tidsskillnad behöver jag inte åka ogudaktigt tidigt från Paris men är ändå framme i kristlig tid. Det är en väldigt smidigt resa, en halvtimme innan London ligger stationen Ashford och därifrån är det 25 minuter med tåg till Canterbury. Summa summarum tar det dryga tre timmar från dörr till dörr. Utom i torsdags kväll, det fanns inga biljetter från Ashford och jag fick åka via London där jag hann se…tunnelbanan :)

Jag har haft turen på min sida, jag hyr ett rum av en tjej som jobbar på Eurostar och kan fixa vänpris på biljetter. Vi är alltså skiftesbos, jag kommer vara där i veckorna och hon på helgerna. Inget strul för mig med telefon, internet, elräkning, husgeråd och sånt. Alla är glada och nöjda.

Det känns på det hela taget lite märkligt. När jag första gången hörde talas om kanaltunnel och att man kunde åka tåg från Paris till London kändes det mycket exotiskt. Inte trodde jag då att jag skulle i det närmaste veckopendla… Den där internationella prägeln som jag ville ha på min utbildning, den har överträffats med råge. Matlab-kunskapen kom på köpet. 

Jag kanske skulle skapa ett blog-macro som kan hantera ett antal nyckelord som parameterar, slänga in lite "nåväl" och "dock" med lagom mellanrum och spotta ut en text. Då skulle jag dessutom kunna lägga in ett maxantal tecken och ni skulle slippa maratontexter. Förståelsen får komma i andra hand, innehållet kan alltid approximeras.