Långfärdsskridskor

(Detta är dagens andra inlägg, för den som inte RSS:ar och ser "alla" nya uppdateringar)

Mor min har sedan flera år utövat långfärdsskridskor på vintrarna, jag har själv aldrig testat (även om jag varit lockad) men idag var det långfärdsinlines för vår del. En del av dem som vi brukar köra tvåtimmarsturer med på måndagar och onsdagar brukar göra längre utflykter på söndagarna. Av någon anledning har jag nästan aldrig varit med, det har alltid varit någon orsak; bortrest, upptagen, regn, eller helt enkelt i behov av vila (stavas det lättja?). Idag skulle det dock bli av och det får allt bli fler gånger!

Halv nio samlades vi - en grupp på åtta personer - vid Bastiljen, i tid så att de som kör söndags-randonnéen skulle hinna tillbaka efter vår långtur. Denna vecka var det Paris-Rambouillet som stod på schemat, för mig som "nybörjare" ett bra alternativ då det var relativt kort; 70-75 km. Tempot var lite lugnare än under våra veckoturer, å andra sidan var det betydligt färre stopp eftersom vi inte behövde stanna för rödljus och andra besvärligheter. Det var en riktigt fin tur, dels biten ut ur stan där jag upptäckte flera nya cykelbanor såsom längs Seine, eller varför inte den under inflygningen till Orly-flygplatsen? Dels när vi kommit ifrån även förorterna och körde på ringlande landsvägar över sädesfälten. Enda problemet där var möjligen värmen, för dagen var det annonserat runt 30 grader och jag var väldigt tacksam att vi gett oss av såpass tidigt - eftermiddagen måste varit olidlig.

Mängder av cyklister var det på vägen, det verkar vara ett populärt söndagsnöje för fransmännen. Så gott som alla klädda i full cykelmundering (team Credit Agricole minsann) och med racercyklar, för den skull var det inte bara taniga seniorer utan likaså rundlätta veteraner i glada gäng. Återigen en skillnad från Sverige, är jag helt ute och ...eh..ok..cyklar, eller är inte landsvägscykling en disciplin som mest utövas av tävlingsidrottare? Jag har hemskt gärna fel och blir tillräddavisad på den punkten.

Åter till vår tur, inlinesåkare var det färre av och vi förtjänade många bilisters uppmärksamhet, inte alltid positiv sådan. Ibland blir jag nästan trött...jag kan väl förstå om en bilist tutar en gång för att annonsera att hen tänker köra om kolonnen, men varför lägga sig konstant på tutan, gärna irriterat? Ungefär som att vi inte är medvetna om att vi befinner oss på trafikerad väg? Åh f.. kom det bilar här?? Men det där var ett sidospår, känslan från dagen är rakt igenom positiv - möjligen undantaget känslan i benen som ynkligt gnäller.

Målet för turen var alltså Rambouillet, av många mest igenkänt för sin skog eller för det att det är nära till den sista tullstationen på motorvägen innan man kommer in i huvudstadsregionen. En semesterfirarnas riktmärke och ett "nu är det inte långt kvar" till barnen. Det tog oss knappa 3,5 timmar att komma fram och härifrån tog vi tåget, inte ända till Paris men till Versailles då det bar ut på vägarna igen. Från Versailles till Paris är det nämligen nedförsbacke i princip hela vägen och en tämligen trevlig tur på ungefär en halvtimme (förmodligen snabbare än med RER-tåget...). När vi kom in till Paris bestämde oss J och jag för att inse vår nivå som debutanter. Av med inlines och upp på vélib-cyklarna för att i sakta turistmak ta oss hem genom stan, medan de andra skyndade till Bastiljen för att hoppa på den organiserade randonnéen. Ytterligare tre timmar inlines kändes lite väl häftigt, även om söndagsturen brukar ske i sakta mak.