La prochaine étape!!

Live från CERN och kollisioner vid 3.5 + 3.5 = 7TeV

http://lci.tf1.fr/science/nouvelles-technologies/big-bang/

La gym suédoise

Två inlägg på mindre än ett par timmar! Jag kan inte låta bli, jag fick ett mail från en vän tidigare i veckan med en länk till ett TV-inslag om La Gym Suédoise, där hon är instruktör. För att tala ren svenska, det är alltså cirkelgympa det handlar om. Eller discogympa som man säger om man är uppvuxen med fredagsträningar i Strömshallen med OK Gipen. En del säger kanske Friskisgympa, efter Friskis&Svettis som också finns i Paris. Jag tror att Friskis var först av de två organisationerna här i stan, men det är inte så väldigt viktigt - konceptet är detsamma.

I alla fall, ikväll tog jag mig äntligen tid att kolla på inlägget och det var så roligt att se att jag vill dela med mig här. Det börjar runt ca 1min och är först en del snack (på franska...) innan vi får se ett riktigt pass - med min vän som ledare! - och därefter en demonstration i TV-studion. Med väl vald svensk musik, en riktig högoddsare...

Länk till programmet är denna:
http://programmes.france2.fr/comment-ca-va-bien/?page=article&id_article=674

Eller här en direktlänk till en mer lågupplöst version om den första länken bråkar.

3*hjärtinfarkt på en vecka

Tolkningsrätten är fri och vad kan (miss-)tolkas lika mycket som statistik? Om man vänder ordentligt på den här artikeln i DN angående övergången till sommartid ska jag närmast skatta mig lycklig som överlevt inte mindre än tre tidsomställningar denna vecka, utan minsta antydan till hjärtinfarkt. Till Canterbury i måndags morse, tillbaka torsdag kväll och sedan skifte till sommartid natten mellan lördag och söndag. Näe, jag måste nog begära ledigt imorgon. Till på köpet firas inte långfredagen i det här landet (kan någon mer religionskunnig än jag förklara om protestanter och katoliker ser olika på denna dag, eller om det helt enkelt är en arbetsmarknadspolitisk fråga med ett maxantal helgdagar per år?). Jag undrar hur det ska gå i slutet på april när jag ska till Miami (-6h) en vecka, San Francisco (-3h) fyra dagar, Paris (+9h) två dagar och till sist London (-1h)? Ska risken för hjärtinfarkt multipliceras med antal timmars tidsförskjutning, och finns det någon superpositionsprincip för tätt på varandra följande omställningar?

Nej men usch på mig, jag ska inte fåniggöra mig över artiklar bara för att jag inte håller med. Dessutom löper jag förmodligen mina alldeles egna hjärtinfarktsrisker, de där 42 kilometrarna jag anmält mig till att springa om två veckor känns väldigt många. Undrar om jag kan hävda att jag trodde det var anmälan till 2011 års maraton? Förmodligen inte... Jag har funderat på att klä ut mig - det är inte ovanligt, t ex brukar Eiffeltornet springa - till inlinesåkare men risken finns att det inte ses som en utklädnad utan snarare fusk. Jag kan i alla fall ta med vélib-kortet för att pallra mig till målet om jag måste avbryta...

Men jag var ute och sprang idag och det kändes nästan bra, om jag ska köra samma upplägg om två veckor är det alltså pizza och två glas vin som gäller på lördagkvällen. Möjligen ska jag däremot skippa bodypump-passet. De senaste veckorna har jag av olika anledningar bara kört ett istället för två pass bodypump per vecka, jag är för envis (dumstolt?) för att ta bort vikter för den skull och det känns i benen. Dagens löppass för mig åter till sommar- och vintertid, eller rättare sagt normaltid. Jag har börjat att allt mer undvika ordet normal eftersom jag tycker att det ofta har en förminskande effekt (vems norm gäller?). Så jag tänkte man kunde kalla det normtid istället men insåg snart att jag inte riktigt kunde redogöra för skillnaden mellan norm och normal (efter teologen behövs nu språkvetaren!), utom möjligen att normalt är det som följer normen och då är vi tillbaka på ruta ett, att definiera normen. Men hur länge måste sommartiden finnas för att vintertiden ska få ha kvar statusen som normaltid?

Sådana där små bryderier kan underhålla de små grå en stund, i alla fall lika länge som kyrkogården Père Lachaise östra sida. Canal St Martin är tillräckligt lång för att grubbla över om det inte borde finnas ett Matlab-verktyg för att göra det jag vill göra, utan att behöva klippa-klistra data mellan Matlab, NotePad och Excel. Närmast terapiarbete. En närmare koll såhär på kvällskvisten visar att det gör det visst och mitt kvällsarbete känns genast mer stimulerande. Tänk, det finns en Matlab-applikation för nästan allt...

I'm ba(c)k!

Min mor påpekade lite försiktigt att det var närmare en månad sedan jag skrev på bloggen och det ville jag först inte riktigt tro på men insåg sedan att hon hade rätt. Suck ja, det är väl så, mammor har väldigt ofta rätt. Fast det får man ju inte säga högt förstås.

Här händer det att våren är på gång, för andra gången. För några veckor sedan kom ett par varmare dagar och lurade oss att tro att det skulle kunna gå att skala av ett lager under inlinesturerna men icke, strax efter Xynthia kom en ny köldnäpp. Minus två låter inte så märkvärdigt men moins deux är bra mycket kallare. Idag under en härlig söndagspromenad kunde man dock börja ana vårkänslor. Solen anades bara som tunna strimmor som sänkte sig över staden, från utsikten vid Parc de Belleville, men temperaturen steg något och krokusar och tussilago visade sig ha trotsat kylan. Apropå blommor stötte jag på en syn som jag förmodligen inte sett i Sverige: en blomsterhandel sålde en uppsättning med en hyacint och påskliljor i samma kruka. Denna transition från jul till påska fick mig genast att tänka på fasta så vid hemkomst blev det årets sista semlor. Tillsammans med återstoden av glöggen; mélangeons voyons.

Hembakade semmelbullar, såklart. Har jag nu lyckats få ugnen inkopplad ska det naturligtvis utnyttjas. Jag tycker dessutom mycket om att baka bröd, i Linköping var det en skön avkoppling efter studierna och brödet var övervägande hembakat sedan tiden i tvåan med F. I Frankrike är det annorlunda, här finns bagerier i vart och vartannat gathörn och folk bakar inte själva. Det leder till att det är tämligen besvärligt att få tag i annat mjöl än vetemjöl. Bakmixer finns i viss utsträckning och välsorterade mataffärer kan även ha fullkornsmjöl för minst 1.50€/kg. Vill man ha något så drastiskt som rågmjöl är det bäst gå till bio-affären (vad heter det i Sverige? eko? Whole Foods?), där ett kilo lätt går på 2€. Jag diskuterade detta med mina kollegor och fick frågan att va, finns det annat mjöl än vetemjöl? Mina kunskaper om olika sädesslag på franska är ytterst begränsad så det blev till att nicka dumt och säga att jorå, det gör det, inga referenser om jag får be. En annan kollega var till och med förundrad att man kunde baka bröd själv.

Jäst ska vi heller inte tala om, det finns såväl Levure Chimique som Levure Boulanger som jag tror kan översättas som bakpulver respektive torrjäst, men jag är inte helt säker. Jag brukar för säkerhets skull se till få torrjäst importerat från Sverige, har nu även hittat Dry Yeast i England så jag rer mig. Färskjäst är ytterst ovanligt, jag fick tipset att fråga på boulangeriet och mycket riktigt, de hade faktiskt. Cinquante centimes, kanonbra tyckte jag men kom snart fram till att 0.50€ är ganska dålig kurs för något som kostar 50 öre i Sverige... Å andra sidan, man får lära sig att ta sådant där, jag skulle knappast få för mig att jämföra priset på en flaska vin i Sverige med samma flaska i Frankrike, lika lite får jag jämföra jästpriset. Punkt.

Första gången jag bjöd en fransman på hembakt bröd fick jag kommentaren att "det här brödet var så gott att jag till och med skulle kunnat köpa det", jag var nyss anländ och van vid att man i Sverige berömmer ett bra köpebröd med att det är nästan lika gott som hembakat, så jag fick plocka fram ett gott stycke skandinavisk diplomati för att inte drämma baguetten i huvudet på honom, men ta komplimangen för det den faktiskt var. Nu har jag tagit upp det igen, förvisso anpassat till utbudet så det blir mest vita baguetter men det är gott och dessutom känner man sig trevligt nöjd med sig själv för minimal insats. J är glatt förundrad och reaktionen följer hans landsmän: "tänk, vi har vårt eget bröd". Matlagning är kul och extra så när det blir uppskattat:)

Det om detta, nu åter till andra läsningen av Millenium-serien (blev avundsjuk på J som började läsa) och kanske ett glas rött. Något ska ju göra upp för jästen.

Förresten, innan avslut, känner det här inlägget var väldigt opolitiskt för att vara valdag, det är ändå regionalval idag i Frankrike. Nu har jag i och för sig inte rösträtt i det valet men mitt inlägg rör inte heller regionalpolitik utan snarare nationell eller till och med internationell dito. Igår var ett av de viktigaste inslagen i nyhetssändningarna det om den marockanska gymnasietjejen Najler Lihmer som återvände till Frankrike med ett ettårigt visum efter att ha utvisats i februari. Hon hade då i februari gått till polisen för att anmäla sin egen bror för misshandel, men då hon befann sig i irreguljär situation - dvs papperslös, se tidigare inlägg - blev hon istället utvisad till Marocko, det land hon lämnat 2005 för att undkomma ett arrangerat äktenskap. Hennes utvisning lär varit föremål för stora protester från människorätts- och feministiska organisationer och Nicolas Sarkozy deklarerade att han var beredd att välkomna henne till Frankrike om hon så ville. Beslutet tillkännagavs lägligt på kvinnodagen den 8 mars…

Jag blir så ledsen

Än en gång har jag blivit berörd av DN-kommentarer, det kanske kan tyckas att jag inte gör annat än kommenterar på DN men senaste veckans två exempel är också senaste månadernas. Denna gång är det dock inte DN som irriterar mig, utan alla kommentarer som gör mig ledsen så det skär i hjärtat.

Artikeln i fråga handlar om en papperslös invandrare som inte blivit betald för arbete han utfört åt ett bemanningsbolag anlitat av Skanska. En del kommentarer handlar om Skanskas respektive företages ansvar, andra om papperslösheten. Ett begrepp som för övrigt beskrivs i marginalen, vilket förvånade mig på en gång positivt (finns inte problemet i Sverige?) och negativt (eller mörkas det bara?). Här i Frankrike är "sans papiers" ett vedertaget begrepp och det är inte med nödvändighet likställt med det betydligt mer negativt klingande "illegal invandrare" . Rent tekniskt sett är det väl samma sak, även om jag tycker att det första begreppet ger större utrymme för rent administrativt strul.

Min kunskap av svenska Migrationsverkets handläggning är ytterst begränsad, jag vet däremot att det i det här landet kan ta en ofantlig tid och att bemötandet kan vara skräckinjagande godtyckligt, jag har till och med exempel på hur landets egna medborgare riskerat att finna sig papperslösa vilket låter helt osannolikt. Man kan inte applicera ett lands tillkortakommanden på ett annat men i vilket fall, jag har lärt mig något som jag tror går att applicera även i Sverige, och det är att man måste se långt bakom fördomar som utsugare, bidragsjagare, cancersvulster, löss, och andra skällsord som folk anonymt häver ut sig.

Sanningen är dessvärre att folk hamnar i kläm!! Jag brukar sällan använda uttrycket hamna eftersom jag vill hävda att i livet hamnar man ingenstans, man tar sig dit, men verkligen är nu inte så vit och svart. Jag säger heller inte att alla handlar i god anda men är övertygad om att det är en betydligt större del än vad kommentarerna ger intryck av...

Jag har så mycket känslor, så mycket tankar kring det här. Vetenskapskvinna som jag i alla fall utger mig för att vara vågar jag inte gå in i någon utredande diskussion ty jag skulle vilja belägga mina argument med väl verifierade källor och det har jag inte tid till. Men jag har inte behov av referenser och källor för att känna sorgen och ilsken slita i mig över att det även i Sverige finns så många som uttrycker sådana åsikter som några av de jag läst på idag på DN. Jag vet, det är inte på något representativt för Sveriges befolkning och det kanske till och med är samma personer som skriver vart och vartannat inlägg under olika pseudonym. Jag vet, jag ska inte bry mig, inte slösa min tid och min energi på det.

Jag blir bara ledsen...och nu ska jag försöka omvandla den energin till fokus på Matlab och sedan rusa hem lagom i pausen mellan kval och final i längdåknings-sprinten. Jag kan ju lugnt heja på min blågula flagga, jag har ju mina blå ögon och mitt svenska pass och mitt människovärde garanterat i ett tiosiffrigt nummer.

Snow snow snow

Högst upp i menyn på högerkanten på mitt universitets hemsida hittar man "Snow information" där det står att läsa allt om det aktuella snöläget och vilka åtgärder som vidtas. Vägen upp till universitet är tydligen stängd och UNiBUS som transporterar lata (jamen låt mig vara fördömande om jag vill!) studenter mellan stan och universitet går inte alls. Något sånt har jag aldrig sett på LiU, kanske för att där knappt finns några vägar upp som kan ställa till problem... Det är alltså snökaos i East Kent idag med flera stängda skolor, tågproblem etc. Jag gillar kommentaren "Will your children be enjoying a day off school?" på hemsidan som annonserar vilka skolor som är stängda, det känns som skön brittisk inställning, lite humor sådär. Brittisk humor brukar förvisso ganska ofta karaktäriseras som torr och styltig, jag måste alltså vara lite trist då som tycker om den.

Men åter till snön, det är upp till 10-15 cm snö på sina ställen och universitet har märkbart mindre folk än vanligt. Själv är jag ensam på kontoret och har därför snott åt mig extraelementet som är lägligt placerat just över mina fötter. Varmt å skönt!

Mindre varmt och skönt var det att springa i morse, men underbart ändå! Det låter väl helt osannolikt för svenskar men jag har inte sprungit i snö på...säg tre år! Alltså sprungit i snö så att man känner ett visst motstånd, vispat undan lite lätta flingor har jag väl gjort. Min runda tog lite längre tid än vanligt, det var dessutom motvind där snön var som djupast men sånt ger bara ökad effekt.

Jag hoppas dock att de ska hunnit städa vägarna till imorgon, då jag ska ta nattbussen till Paris och för första gången åka färjan Dover-Calais!

För övrigt är jag arg på DN som verkar vägra mig att komma in på deras hemsida sedan jag igår kommenterat på artikeln angående utmärkelsen av Noomi Rapace till DN:s kulturpris, där det i juryns utlåtande talade om att hon gjorde en bra tolkning av den "..., anorektiska, ..." Lisbeth Salander. Jag håller definitivt inte med om att Lisbeth Salander är anorektisk, däremot grymt smal men det är inte samma sak, och det försökte jag kommentera. Det censurerades bort både en och två gånger och nu kommer jag inte ens in på DN:s sida längre. Vad hände med tryckfriheten? Såvitt jag vet var den kommentaren vare sig hets mot folkgrupp, sexistisk eller på något annat vis moraliskt förkastlig. Heller inget påhopp på vare sig Noomi Rapace eller Stieg Larsson, som flera av de andra kommentarerna. Morr.

Uppdatering: Nu kommer jag åter in på DN:s sida och har länkat till artikeln ovan. Utan mina tre kommentarer dock...

Snabba möten

Jag erkänner, det händer ganska sällan att jag springer på folk jag känner här på stan, bara sådär. En stor anledning är naturligtvis att jag sällan går på stan, just bara sådär, men man kan ju förstås också räkna in alla gånger när jag är på väg någonstans. Så det är förmodligen ännu mer på grund av att jag bara varit här i 2,5 år och ägnat den största tiden åt och jobb och träning, där såväl kollegor som träningskompisar till allra största delen bor utanför stan. Det finns ingen lång bakgrund av att känna en massa människor och bekantas bekanta (hade förmodligen varit ganska annorlunda om jag pluggat på ett universitet och levt studentliv här), och i en stad med 9 miljoner förorterna inkluderat är densiteten kända ansikten rätt låg. Lägg till det en metrofrekvens på sisådär 3 minuter och sannolikheten att du stöter på ens folk som reser samma linje som du är rätt låg. Lite annorlunda med RER B förstås, där börjar jag känna igen en del pendlaransikten och ibland springer jag in i svenske M. Våra medresenärer tittar betänkligt på oss när vi kramar om varann men däremot inte kindpussas. Märkliga ufon.

Därför är det desto roligare när det händer. Som allra oftast är det folk med anknytning till sport, det är ibland märkligt stöta på dem civilt. Jag kunde faktiskt inte placera motorcykelpolisen som jag alltid enbart sett som Farbror Blå med hjälm nedtryckt på huvudet - han som stiligt kommenterade "Du är inte fransk" första gången vi utbytte mer än Bonsoir - den gången vi sprang på varandra på stan i lätta sommarkläder och han hejade igenkännande...

Igår på metron hände ett sånt där mycket hastigt möte. På mitt gym finns en kvinna, P, som i princip tycks tillhöra inventarierna, hon är i princip alltid där när jag kommer men har sällan lämnat när jag går; hon verkar köra spinningpasset före det som jag just hunnit rusa hem från jobbet till och fortsätter sedan i gymmet. En sån som hälsar och hejar på alla, kompis med varenda instruktör. Vi har börjat heja på varandra, hon lade nog märke till mig (och jag till henne, hennes roll som apan som känner alla märks tydligt) redan vid ett av mina allra första spinningpass där, jag var en nying som hade cykelutrustning och dessutom såg ut att ta i lite, även om jag vill minnas att min cykelvana just då gjorde att det gick rätt segt i vilket fall. Sedan springer vi på varann i bodypumpsalen då och då och vi tillhör båda dem som inte är där för att fjöna runt. Vilket för övrigt ganska få är, det är riktigt kul och motiverande! I alla fall - blablabla, fokus! - igår satt hon faktiskt inte bara på samma metrotåg men till och med -vagn när jag rullade in med mina inlines på fötterna på väg till randonnéen. En igenkännande nick och sedan när hon gick av ett "à demain?" ty hon har tydligen koll på att lördag, det är tillsammans med torsdag min bodypump-dag.

Så trots att stan är sådär stor och det är så lätt bli anonym, jag börjar rota in mig litegrand trots allt:) Och nu är det dags ta på sig kläderna för att hinna med spinningen innan bodypumpen - hoppas axeln håller! Ikväll skidor på TV, då ska jag ligga nöjd i soffan.