OJ!

Jag har en blogg! En övergiven blogg som levt i skrivtorka i över en månad, det har nog aldrig hänt förr.. har jag glömt bort min stackars blogg?? Nej nej, icke så, inte glömt. Jag tänker på den ibland och vet att den finns där. Den stackaren får lite dåligt med underhåll och känner förmodligen att jag inte riktigt bryr mig om den men jodå, här är jag allt.

Nja, det är jag ju nästan inte egentligen, för det blir bara ett kort inlägg. Klockan är över 18 och jag har lyckats skjuta upp ända till nu det enda jag egentligen skulle göra idag så nu ska jag inte fastna här också. In i duschen med mig (kommer från träningen, bodypump) och så jobba lite. Så det inte blir alltför sent innan vin- och rotsaksgrytan till pastan och därefter sömn för att ladda inför sjätte deltävlingen i regionsligan. Kallt kommer det bli, säkert till och med en minusgrad och det är flera grader under snittet för den här perioden. Fransmännen fryser! Och jag med, igårkväll när vi körde inlines och snöflingorna började singla ned.

Så jodå, allt är väl här och jag har inte ens glömt att det är jul snart. Jag har förvisso inte fått in Svenska kyrkans julmarknad i programmet (mor kommer snart och kan nog ta med om jag känner jag behöver något svenskt till jul) men jag har i alla fall inte glömt att adventsljusstakarna ska upp. Den som har en ljusslinga utan plasttomtar, till exempel!

Ha en bra första advent allihop, jag ska försöka bry mig om den stackars övergivna bloggen snart igen!

Möra ben

Visst är den oslagbar, den där känslan efter välförrättat värv när benen är härligt möra och man kan ligga ner i soffan och veta att man faktiskt inte behöver göra något mer under den här dagen? Utom möjligen stappla sig upp ur soffan för att inta en söndagskvälls-pizza. 

Just så känns det idag. I morse var det återigen dags för regional orienteringstävling, dvs en sådan tävling som räknas med i ligan. Jag låg ganska dåligt till i ligan eftersom jag bara sprungit en av tre tävlingar. Idag har jag nog tagit ett ganska rejält kliv uppåt, för jag var första tjej på bana C (den en D21:a "ska" springa) och har därmed 200 poäng av 200 möjliga. Jag får ju erkänna att jag aldrig sprungit mot den andra tjej som också har vunnit de två tävlingar hon ställt upp i, ska bli intressant att se hur det går om vi båda är med samtidigt.

Idag blev det flera småmissar (kartan finns här, instruktioner för hur man sätter igång animeringen med inritade vägval i slutet av denna tidigare publicerade post) men benen kändes helt ok, det var riktigt roligt att faktiskt orka springa upp för vissa stenblockstäta sluttningar, inkluderat de hopp som nödvändigtvis följer med stenarna. I en nedförsbacke lyckades jag sätta handen rakt på någon taggig växt (nej, jag vet inte vad för växt men jag är tämligen säker på att det inte var en igelkott) och fick därför ta fram nålen för att operera ut dessa här hemma. Kunde inte undgå att tänka på far som alltid tyckte det var lika roligt när han fick plocka ut flisor efter oaktsam lek. Det är sannerligen ett rent nöje att sticka nålar i folk;)

I övrigt har ni som läser här säkert också hört om våldsamma strejker och kaos här i landet. Det är inte så kaotiskt faktiskt. Nåväl, en vecka var tågtrafiken starkt reducerad men för mig personligen räcker det alldeles utmärkt med ett tåg på morgonen och ett på kvällen, och eftersom merparten av Parisborna passade på att stanna hemma var det ganska gott om plats. Problemet just nu är blockaden av raffinaderier och det är sant att köerna till de öppna bensinmackarna är gigantiska och det ryktas om folk som går upp klockan fyra på natten för att tanka fullt, men jag kan inte låta bli att tycka det finns stora fördelar om folk kör mindre bil och åker mer kollektivt. Och hittills har jag ingen kollega som inte lyckats ta sig till jobbet.

Eftersom vi bor nära Place de Nation där många demonstrationståg slutar har jag ibland hamnat nästan mitt i dessa, men det är ganska lugna tillställningar. Tydligen är det när tågen upplöses som problemen kan börja, och då inte sällan med folk som inte alls varit med och demonstrerat från början.


Samtidigt är det mindre fokus på terrorhot, glömda väskor på metron och bomblarm i Eiffeltornet.

Annars har jag en (o)vana att följa svenska nyheter mer än franska, och oroas just nu över skotten i Malmö. Högst obehagligt för att använda milda ord!

Och med det ska jag återvända till soffan och kanske titta på just nyheter för att hålla mig à jour med vad som händer och sker.

Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

OL-premiär

I söndags var det premiär i ny klubb. Inte ny tävlingsdräkt, det är ganska avslappnat och man kan springa klädd nästan hur man vill. För att hålla mig lagom anonym rotade jag fram Eksjö OL-gy- tröjan. Som om någon skulle förstå skillnaden på den, LOK, eller Gipen? Den sistnämnda hoppas jag fortfarande jag kan ha på mig, den var liten redan när jag gick i gymnasiet. Och gammal, så det kommer verkligen lysa ”avdankad” om mig på 25-manna.

I alla fall, det var hemskt roligt att åka med den nya klubben och inte bara dyka upp ensam på samlingsplatsen. De andra var i min ålder, förutom klubbens ordförande som var lite äldre och tycktes vara lite som klubbens "pappa". De andra verkade alla ha börjat med honom som skugga bakom. Det är främmande för mig som drogs in i det som liten, men väldigt roligt att se folk som lockats till sporten i vuxen ålder. En tjej hade tyckt det var roligt i skolan och sedan sökt upp klubben när hon kom på att hon ville hålla på med en idrott i naturen.

Jag sprang bana C, som är den bana man ska välja om man springer D21. Loppet helt ok, ganska lätt orientering så det blev enbart bara några småkrokar och lite tveksamheter här och var. Skogen var heller inte så svårforcerad så trots min relativa ovana kom jag in som tre på banan, första tjej. Hundra rykande färska poäng till regionsligan:). Det finns såväl standardresultat som sträcktider utlagda på nätet, och så banan att rita in i verktyget MaTrace. I menyn "Välj klass/bana" väljer man Circuit C, därefter kan man markera de löpare vars vägval man vill se. I skrivande stund är det bara två som ritat in (markerat med stjärna) men det kommer nog några till. Sedan trycker man på "Ladda ner animation" och till sist "Start" för att se plupparna hoppa fram på banan. 

Det om det, nu zzzova efter en skön inlinestur - betydligt bättre än måndagens då benen uppenbarligen var trötta efter orienteringen.

Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.

Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.