Inget snack utan verkstad

Jag snackar rätt mycket, jag är väl medveten om det. Eller rättare sagt, pratar. I snack ligger inte bara undertonen att man inte får något gjort utan också det att man måste skrävla för att dölja brist på verkstad. Så vill jag ju inte ha det, och dessutom lockade det så vansinnigt att få lägga till länken till Paris Marathon i högermenyn så nyss damp konfirmationsmailet på anmälan in. Symboliken i att göra första maran någonsin i Sverige faller således, men som jag tidigare skrivit om finns det en i det här också. Lite väl vågad tid tippade jag nog på, föredrar egentligen att slå ur underläge men här finns en uppenbar risk att det snackats lite för högt. Bäst jag låter bli att nämna tiden alltså.

Så sent som idag insåg jag att det var bra länge sen jag sprang ett vettigt långpass. Förr var gränsen för benämningen långpass någonstans där det kändes närmare till två timmar än en och en halv. Nu händer det sällan att jag springer mer än timme och senaste långpasset kan till och med varit när jag och S klättrade upp på Reculet. Å andra sidan varvas löpningen med adrenalinkickande inlinespass såsom ikväll.

Äsch, lösningen får väl helt enkelt vara att springa fort;-)