I'm alive

Allt är bra, det jobbas och snart snart snart levererar vi.

Förutom det så är det kallt i Paris, hettar tydligen till här och var men det har förmodligen TV-innehavande svenskar märkt mer av än vad insnöade jag gjort (rekommenderar åter O:s blogg). Bortsett från lunchrumsdiskussioner angående att vissla Marseljäsen varvat med klassiska Sverigeskämt. Veckans chock var att mannen kunde ta kvinnans efternamn vid giftermål.

I helgen far jag till Genève och hälsar på S, T, R och de andra, samt springer l'Escalade för CERN running club.

Jag-mötte-Lassie: Igår var jag hemma hos fotbollsproffsfamiljen när sonen sparkade av i Champions League, lite skoj men jag lät bli påpeka mina nationalpatriotiska kontakter till motståndarlaget.

Åsså har grannen M flyttat, lite trist:/

Strejk

Jag tycker inte om strejk. Man blir totalt handikappad och isolerad från omvärlden eftersom internettrafiken tydligen också är kollektiv nog för att drabbas.

Dock dras lärdomar om trafiksituation i Paris cykelledes, tillgång till WiFi på diverse kaféer samt kaffepriset på centrala dito.

Till jobbs!

Sentimental

"Lunsj imorrn høres bra ut". Jag blir nästan sentimental av norskan, den för tillbaka till CERN-tiden där vardagsspråken i någon sorts rangordning var franska, engelska, norska, svenska…

Det kan inte ses som annat än ett stort sammanträffande att jag helt impulsivt skickade ett mess till J i Oslo igår och fick en fikaförfrågan som svar. Eh? Jorå, han och K kom till stan idag och imorgon ska jag på grund av (tack vare?) strejken åter jobba i stan så en sån där lunsj höres alldeles utmärkt ut. Åh vad det är härligt att bo centralt i Europa ibland:-)

"Dans Paris à vélo on dépasse les autos..."

Så går texten i den berömda sången vi sjöng på högstadiet och ack så sant. Igår skänkte jag en tacksamhetens tanke till S, som tack vare sina excellent negociating skills på franska säkrat för att jag slapp lita till det förvisso utmärkta men knappast för strejktider dimensionerade vélib-systemet och istället kunde fräsa runt på röda faran. Ja, det är alltså lokaltrafiken som strejkar igen och igår bredde jag och M ut oss på ett kafébord med våra datorer och skrev testplaner för det vilda. Mjukvaruutveckling inom medicinsk sektor ställer höga krav på testbarhet och dokumentation; en kombination av min programmeringsovana och något haltande formella franska gör att sånt kan ta lite tid. Men lär mig gör jag och c'est l'essentiel!

Pur plaisir

Jag har många gånger undrat över hur det vore att introducera orientering för någon av mina mer urbana vänner. Urban har i någon mening implicerat Stockholm, som ändå är en stad där naturen tränger in i stadskärnan på sina håll (en nära vän har, helt utan min försorg, blivit någorlunda presenterad för sporten och det har så vitt jag vet gått bra och lett till en i alla fall milt överseende acceptans, men så är hon ganska öppensinnad). I vilket fall, inte kunde jag väl tro att den urbana vän för vilken jag skulle missionera skulle bo i en stad med lika många invånare som Sverige, där den största parken springs runt på tio minuter och dessutom stänger vid mörkrets inbrott, där allemansrätten snarast syftar till allas möjlighet att köpa alkohol efter detsamma, och där orientering är ett i det närmaste okänt fenomen. Det där sista kan i och för sig varit en förutsättning för att övervinna de första faktorerna.

Nåväl, det handlade alltså om att åka på den regionala orienteringstävlingen i Fontainebleau tillsammans med J. Inte förrän man presenterar det hemvana för någon annan och tvingas se det ur dennes ögon inser man vad som kan anses besynnerligt. "Men vad gör de? Vad har de på sig?". Eftersom det var urpremiär hängde J på när jag sprang, läsa karta får bli nästa steg. Riktigt roligt var det och för egots skull kändes det dessutom extra bra att kontrollerna nästan rakt igenom satt där de skulle; "hur gör du??". Uppskattat var det från båda håll, nybörjarens intryck var positivt och om det är möjligt att kalla det stolthet så var det nog lite vad jag kände för min sport. I bilen tillbaka mot stan, när höstgula träd byttes mot grå höghus och regntunga skyar kändes effekten av femtio minuter i skogen större än nästan någonsin förr (och ackompanjerade utmärkt den varma känslan av "hem" i magen när Tour Montparnasse avtecknade sig mot himlen).

Denna träningstävling blev också mitt första framträdande sedan sju år i OK Gipens färger, även om det var si och så med just färgerna, varken Eksjö O-gymnasietröja eller LOK-sockar har minsta rött stänk. Men men, det var ändå något.

Slutligen är jag nu familjens enda representant i landet, N for igår och familjen är numer utspridd i fyra olika länder, alla av hav åtskilda.

"La Suédoise a froide à Paris ; ça c’est fort quand même !"

Euh mais oui, quand il y a au peine de chauffage au bureau on met son poncho, c’est tout à fait normal. De plus je suis exilée de ce pays Nordique depuis plus qu’un an…

Nu börjar vintern komma, så är det faktiskt. Kyligt och fortfarande väldigt vackert med höstlöven. Förhoppningsvis får jag se mer av dem på söndag vid orienteringen i Fontainebleau. I stan är de annars lite i vägen och kommer göra gatorna hala ikväll under inlinesturen. Stan som förbereder sig inför nästa veckas strejk, denna gång med ovisst slutdatum. Folk talar om sist det hände, runt 95 nån gång, och man var utan metro i en månad. Det vore onekligen lite opraktiskt. O skriver bra och förklarande på sin blogg om strejk (jag tar mig friheten att länka dit trots att jag själv inte förfärdigat mitt eget gästframträdande där) .

Det stora som händer i det lilla livet är annars att brodern lämnar staden imorgon. Apropå litet är han de sista nätterna inneboende hos mig, det går dock alldeles utmärkt - kanske för att vi sällan är hemma samtidigt. Eller alls för den delen.

Goda grannar, röntgenfilm och 75€ mindre fattig

Det är resultatet av kvällen. Ty se inte lär jag mig av mina misstag utan låste idag in nyckeln igen. I låset. Kom hem lite för sent för att låssmeden skulle vara öppen men det hela avlöpte ändå bra. Jag blev lovad natthärbärge hos grannen M och vi inledde med middag nere i Bistro 7. Därifrån hade jag fått låna röntgenfilmen men vi lyckades inte, dock visade sig bartendern vara en hejare på inbrott så till slut får jag ändå sova i min egen säng. Me like.

Änglar och demoner

Från CERN till Louvren (via Vatikanen, jorå, om man vill vara långsökt) och jag lånar den uttjänta rubriken.

Ty ikväll var det änglar och demoner. Vid femtiden fann jag mig med en oplanerad söndagkväll och kände att jag ville utnyttja storstadens möjligheter, så jag gick på en teaterpjäs jag sett reklam för tidigare. "La vie privée des Anges" på Lucernaire-teatern ett par gator bort; en föreställning som kombinerar teater, opera och dans och som var en utmärkt söndagkvällsupplevelse. Därefter demoner, jag ville ju få in mitt kyrkogårdsbesök men var som jag befarade för sent ute. Parker och kyrkogårdar i det här landet stänger vid mörkrets inbrott, på de sistnämnda måste det ju vara för att bespara allmänheten från spöken. Jag hade dock med ett värmeljus och satte på muren utanför kyrkogården; laglydig som jag är vågade jag dock inte lämna det när jag gick.

Dagen fortlöpte annars såsom söndagarna numera brukar; sova länge (detta är ett framsteg!), inlines längs Seine där jag blev instruerad av en åkare som talade till mig så att jag förstod med kraftvektorer hit och komposanter och jämvikt dit. Det gav lite resultat och han verkade lika nöjd som jag. För övrigt är bromsen avmonterad, efter kollektiv mobbning i fredags ("du kan ju inte ha staff-tröja, M100 och broms!!!") samt det att framfarten faktiskt kan hämmas kändes tiden mogen.

Lördagsmys

Kaffet puttrar hemtrevligt på spisen, ute är det gråmulet, benen är skönt småtrötta efter inlines och morgonjogg, pestobullsdegen är satt på jäsning och snart ska jag ut på marknaden. Dagen kommer fortsätta i samma tempo med lite kodande, brevskrivning, kanske kombinerat med cafébesök och slutligen ett par timmar vid Place de la Republique med vännerna som inte har allt det jag tar för givet.

Upptagen i församlingen

Jupps, nu är jag staff och hoppas få min t-shirt idag; är med i listan över skyldiga i alla fall. Fattas förvisso bild..."gör det ont att bli fotograferad?"

Värstingarna folkar till sig

Eller jag med dem, vi börjar komma överens nu. Plötsligt är vägen längs Seine mycket kortare än förr och som av en slump verkar de andra åka långsammare. Eller så är det helt enkelt jag som faktiskt hänger med. Roligt är det i alla fall och jag blev oändligt smickrad idag när några andra började tala om tävlingar hit och maraton dit. Lite teknik som behöver slipas på men annars så... Hm, får se vad det lider.

Att jag kunde åka inlines idag är för att denna torsdag är söndag, vilket innebär att en väg längs kajen stängs av. Det hade dock undgått många så att vi var som där profiterade till fullo.

Igår var för övrigt en stor dag, kanske är det därför det är röd dag idag. Dioderna lyser som de ska!! Kontrollen lyser röd! Nåväl, det finns fortfarande att modifiera men min drivrutin kommunicerar med elektroniken och skickar signaler precis som den ska. Fyra månader och nu går det att se ett resultat. Kollegorna samlades runt den lilla lådan och det är väl bara ingenjörer som kan få något vått i ögonen när det blinkar till i en liten plastlåda.

Ingenjören i mig ville fira detta framsteg och i väntan på middag med J beställde jag på egen hand in ett glas champagne på Bistro 7, uppklädd i klänning. Bartendern C tittade lite förundrat på mig när jag svarade "blinkande LEDs" på frågan vad jag firade...

Den lediga dagen avslutades med mycket trevlig middag med O, imorgon blir det lunch med broder N innan denne lämnar landet. Hemlagat ska're bli! Såsom det är Alla Helgona (den officiella anledningen till ledigheten, LEDs:en är mindre känd) minns jag hur vi firade när jag var liten och funderar på att ta en sväng förbi Cimitière de Montparnasse under helgen som kommer.