Pur plaisir

Jag har många gånger undrat över hur det vore att introducera orientering för någon av mina mer urbana vänner. Urban har i någon mening implicerat Stockholm, som ändå är en stad där naturen tränger in i stadskärnan på sina håll (en nära vän har, helt utan min försorg, blivit någorlunda presenterad för sporten och det har så vitt jag vet gått bra och lett till en i alla fall milt överseende acceptans, men så är hon ganska öppensinnad). I vilket fall, inte kunde jag väl tro att den urbana vän för vilken jag skulle missionera skulle bo i en stad med lika många invånare som Sverige, där den största parken springs runt på tio minuter och dessutom stänger vid mörkrets inbrott, där allemansrätten snarast syftar till allas möjlighet att köpa alkohol efter detsamma, och där orientering är ett i det närmaste okänt fenomen. Det där sista kan i och för sig varit en förutsättning för att övervinna de första faktorerna.

Nåväl, det handlade alltså om att åka på den regionala orienteringstävlingen i Fontainebleau tillsammans med J. Inte förrän man presenterar det hemvana för någon annan och tvingas se det ur dennes ögon inser man vad som kan anses besynnerligt. "Men vad gör de? Vad har de på sig?". Eftersom det var urpremiär hängde J på när jag sprang, läsa karta får bli nästa steg. Riktigt roligt var det och för egots skull kändes det dessutom extra bra att kontrollerna nästan rakt igenom satt där de skulle; "hur gör du??". Uppskattat var det från båda håll, nybörjarens intryck var positivt och om det är möjligt att kalla det stolthet så var det nog lite vad jag kände för min sport. I bilen tillbaka mot stan, när höstgula träd byttes mot grå höghus och regntunga skyar kändes effekten av femtio minuter i skogen större än nästan någonsin förr (och ackompanjerade utmärkt den varma känslan av "hem" i magen när Tour Montparnasse avtecknade sig mot himlen).

Denna träningstävling blev också mitt första framträdande sedan sju år i OK Gipens färger, även om det var si och så med just färgerna, varken Eksjö O-gymnasietröja eller LOK-sockar har minsta rött stänk. Men men, det var ändå något.

Slutligen är jag nu familjens enda representant i landet, N for igår och familjen är numer utspridd i fyra olika länder, alla av hav åtskilda.