"University announcement"

Det kom ett mail inramlades om evakuering av biblioteket och University of Kent verkar varit i hetluften. Falskt alarm dock. Nu var jag själv förvisso inte ens i närheten av att behöva evakuera mig, men i alla fall.

Skrivlust

Det har gått ett par månader nu sedan vi installerat vår freebox med lyckat resultat (nej, neuf å sin sida har ännu inte betalat tillbaka för ett halvårs icke-fungerande abonnemang) och har gratis telefonsamtal till ett otal länder runtom i världen. Vi tillhör skaran som utnyttjar detta flitigt och på fakturan finns såväl amerikanska som europeiska och afrikanska destinationer. Men efter helgen gick något särskilt att skåda på listan. Ett fixt franskt nummer! Till och med två! Har här gått och blivit franskt? Nåväl, det ena tillhör en turkiska och det andra en engelsk-dansk som jag lärde känna i Schweiz. Jag ska undersöka om man kan ha Internationalen som ringsignal.

Angående internationalen så har min franska bank förvånat och imponerat. Hädanefter kommer det att gå att göra utlandsöverföringar via internetbanken! Tänka sig, man kan alltså genomföra en överföring utan att över disk lämna in sitt ifyllda formulär. Det räcker numera att skriva ut en begäran, signera och skicka in till banken för att få kontot tillagt på listan. Ser man på.

När jag ändå filosoferar om saker och ting har jag börjat Läsa igen. Alltså riktiga böcker. Varje gång jag sätter igång och hittar en riktigt bra undrar jag varför uppehållet varit så länge. På senaste tiden har RER-tiden börjat utnyttjas, det blir lite färre brev skrivna men det skadar inte att låta ord flöda in istället för ut ibland. Idag fick jag beröm av chefen för min förmåga till multitasking; "du kan gå, läsa och lyssna på musik samtidigt, inte illa!". Men jag sitter fast i senaste fyndet: "J'aurais préféré vivre" av Thierry Cohen. Lättläst, smått absurt men tänkvärt om en man som begår självmord men vaknar åter på årsdagarna av detta och betraktar det liv han levt om han överlevt självmordsförsöket (eller har han i själva verket överlevt?). Dessvärre verkar den inte finnas på svenska, det gör däremot den sanna, skrämmande historien av och om Souad: "Brulée vive". En annan stark rekommendation är "La joueuse de Go" av Shan Sa, i original skriven på franska av en kinesiska, men den finns åtminstone översatt till engelska.

Yihaa!

Naturligtvis är jag mycket glad för Emil Wingstedts skull. Stort, stort grattis! Men den instinktiva förvåningen, den låg i förstasidesplaceringen av artikeln på den stora dagstidningens hemsida:-) Två goda nyheter!

"Stop thinking, start writing!"

Ok, ok, I got the message. Mycket snack och lite verkstad från min front. Eller snarare mycket tänk och lite snack. Men nu har det varit mycket på gång sedan sist, det får bli kapitelindelning idag.

CERN revival
Det har onekligen varit en CERN-inspirerad helg. I torsdags var italienske Planète Bleue-sambon A i stan och camperade hos oss, det blev ett trevligt återseende med snack om allt från gamla gemensamma bekanta till Stockholms studentliv och jobb i Shanghai. I denna anda fortsatte det i lördags och söndags när franske O (som bl a var med i Rom förrförra hösten) hälsade på en kamrat i stan; även vi hann med att ses och uttrycka glädje över nuet men samtidig saknad av det gamla kompisgänget på CERN.

CERN marital
Förra helgen var även den CERN-inspirerad; J och jag var i Warszawa för att närvara vid mina polska vänner A&B:s bröllop. Resan var lång men halvdana polska vägar till trots var den helt klart värd det! Bröllopet var i en kyrka inne i gamla stan i Warszawa, därefter hade paret hyrt ett helt hotell utanför stan för middag och dans så länge man orkade. Tydligen var det inte ett helt typiskt polskt bröllop, det fanns nämligen även vin och inte bara vodka… I vilket fall var det ett mycket lyckat bröllop och de eventuella hinder som språkförbistringarna skulle kunna orsaka var snabbt övervunna.

Je vais y aller, mais vais-je y arriver?
Jag talar alltså Stockholm maraton. Det är mindre än en vecka kvar nu. Med en oönskvärt hög frekvens ramlar det in mail med träningstips inför maran, det känns nästan som ett hån och jag har övervägt att spam-notera avsändaren. Men deras intention är ju god så jag har låtit bli. Varje gång jag sticker fötterna i joggingskorna (undantaget idag!) säger något i mig att "näe, det här kommer bli jobbigt…" och ett visst tvivel infinner sig. En sån tur att jag inte utsätter mig för denna situation särskilt ofta. Det gäller att se saker från den ljusa sidan! Man skulle kunna tycka att jag borde omvärdera min start och istället falla till föga för frestelsen att maila vänner och bekanta och försöka planera in fortsatt festande och trevligheter efter P:s student på fredag. Men jag har faktiskt tränat i min "I'm training for Stockholm Marathon"- t-shirt i snart ett år. Och tagen för une parleuse, det vill jag inte bli;-) Ja mamma, jag lovar dock att ta det lugnt (nåt annat val har jag inte!) och försiktigt (tror att sex timmar är gränsen för att få en medalj - för lång och trogen tjänst). Det ska allt gå bra, får jag bara köpt nya hörlurar till iPod:en så. Ett långlopp utan Björn Rosenström, nä det går inte.

Under Stockholmsvistelsen ska jag även passa på att träffa O. Ja, samme O som jag annars brukar dinera med i den här stan. Il paraît qu'on a des agendas bien chargés tous les deux…

Till mor
Till mor ja, det är ju faktiskt Mors Dag idag. Jag var inte säker på att det var så i Sverige också men skickade kort för säkerhets skull. I Schweiz var det inte samma dag och för en Sverige-boende mor fick det bli en överraskning med Mors Dags-gratulation de åren. Tant mieux, jag gillar inte riktigt konceptet så desto bättre om gratulationen blir oväntad:-) Får hoppas att modern inte läser detta alltför direkt så hon vet att jag ringer så snart inlägget är publicerat. Kanske också ska skicka en hälsning till B som med tre veckors marginal firar sin allra första Mors Dag. Japp, så får det bli, och nu tackar jag för idag!

/Med hopp om att läsarna ännu inte gett upp hoppet om inlägg

Långhelg

Jag tänker mycket på vad jag ska skriva om på bloggen; denna liksom dess syster, men det blir liksom inte riktigt tid. Eller om jag inte tar mig tid snarare. Långhelg har det i alla fall varit och ganska mycket tid har gått åt till att få ordning på torpet. Sommarvärmen till ära är vinterjackorna undanstuvade i det minuskula källarförrådet, och fönstren gapar tomma då alla gardiner är tvättade.

Det skulle kunna varit en enormt sportig helg, men vi eliminerade bort 96km-inlinesturen igår. Det var nog bra, lördagens Paris-Versailles satt i benen och kändes på röda axlar. Fint var det dock! På sportfronten verkar ett stort missförstånd smugit sig in i och med Stockholm Maraton. Av någon outgrundlig anledning tror de att jag ska vara snabb och med mitt startnummer ska jag iväg i första gruppen kvinnor efter de seedade. Grundat på gamla prestationer alltså. Startbeviset ramlade in för några dagar sedan och allt var på engelska och tyska ety jag anses som utlänning.

Jag har haft en tydlig déjà vu-, eller déjà vécu- upplevelse och slogs igår av hur instinkter kan rotas djupt. Igär var jag på IKEA och inhandlade bland annat ett hemskt gulligt och mjukt gosedjursmarsvin. Kunde inte låta bli. Senare på eftermiddagen när min blick landade på detta marsvin på högen med nyvikt tvätt i soffan där jag själv placerat det minuterna innan, slogs jag av "nej, jag har glömt Mymlan i soffan, måste sätta tillbaka henne i buren!". Det är över tio år sedan Mymlan dog…

Chez moi!

”Men Erika, du har faktiskt bara varit borta i tio dagar”, tyckte kocken Y på bistron på hörnet när jag undrade om allt stod väl till i Paris. Men det känns som en smärre evighet. Om inte annat så för vädret, det är nästan som att sommaren kommit till stan medan jag var borta. Turister poppar upp överallt och kommersen blommar. Uteserveringarna öppnar och restaurangerna slår upp fönster och dörrar man inte visste fanns (skulle sånt funka i Sverige, jag menar; om någon får den vilda idén att ta med sitt glas från bardisken till ett bord på trottoaren utan att passera entrédörren?).

Min första eftermiddag, när home väntade på att få ersättas med homme, hittade jag en ny favoritplats i fönstret med utsikt över kvarteret. Förvisso hade jag en bok men en parisisk gatukorsning kan erbjuda nog så mycket underhållning i sig själv och jag blev nästan lite kär i min stad. Eller det är jag ju redan.

Det blev en kort inlinestur i måndags kväll, inte hela svängen men väl till Louvren för att säga hej och hänga med en sväng i alla fall. Om en månad är det dags för min första inlinestävling, ett 2*6h-lopp i ett lag med sju andra tjejer ute på västkusten nånstans. Kul kul! Får hoppas att sviterna från Stockholm Maraton helgen innan inte sitter alltför hårt i kroppen, om de ens får en chans att infinna sig vill säga...

Tidsomställningen känns i kroppen men på ett märkligt sätt, i natt vaknade jag efter tre timmars sömn och tyckte minsann det var dags att stiga upp. Klockan 03.00 motsvarar 18.00 SF-tid så det verkar som att min hjärna missuppfattat tidsskillnaden på nåt vis. Det ska bli skönt med ett par dagar ledigt. Imorgon är helgdag för årsdagen av krigsslutet 1945, fredag blir klämdag och måndag är det annandag pingst . Här ransoneras minsann inte helgdagarna bort. Troligen stannar vi i stan, kanske blir en tur till havet men med en USA-resa i bagaget och en dito till Polen framåt är det helt ok vara hemma också. Jag ska för övrigt köpa en grill idag och kanske blir det en IKEA-tur för att utrusta balkongen. Sommar, sommar, sommar....

Going east again

Nu är det snart dags att fara österut igen, hem till Paris. Det har varit en mycket bra resa med till att börja med konferensen och därefter ett par härligt avslappnande och upplevelsefyllda dagar som avslut i San Francisco. Dock ska det ändå bli skönt att komma hem; borta bra men hemma bäst. Eller "home sweet home". Eller till och med "homme sweet homme" som jag läste i korsstygnsbroderi på en tröja en gång i tiden. Attans att den inte fanns i min storlek...

Om ett par timmar går flyget, 10.5 timmar ska avverkas över Atlanten innan vi dimper ner i Paris, en härlig jetlag att se fram emot. Bror hävdar att jag borde hålla mig vaken när jag kommer fram, själv vill jag sova och samla kraft till inlinesturen på kvällen för de där fyra hjulen saknas mig.

Nåväl, stort tack till bror min för de här dagarna! Restaurangen igår är att minnas...

Over there

Euh oui, ça fait un petit moment que je n'ai pas mis à jour mon blog. J'accuse la manque de temps. Ou bien, plutôt énergie, il y a quand même eu des petits trous ici et là quand j'aurais pu m'y mettre. Des petits trous entre les conférences, les démonstrations, les posters et les bons repas à la maison.

Äsch, jag ger upp franskandet. Det är ju dessutom i USA jag befunnit mig den senaste veckan, i Fort Lauderdale för ARVO-konferensen. Det har varit fantastiskt lärorikt såväl vetenskapligt, professionellt (om man kan skilja de två) och personligt. Vi hade en monter med Imagine Eyes och det var gott om besökare. Min egen första poster-presentation gick också bra, jag överlevde och kunde svara på de flesta frågor. På de andra kan man le stort och säga att "I'm a PhD student and I've recently started my project". Förståelsen för just detta är väldigt stor, de allra flesta har trots allt varit där själva. En stor utmaning var att beskriva min poster på svenska/norska; jag hade under veckan (min poster var sista dagen) anfallit de nordbor eller svenskamerikaner jag stötte på och flera av dem dök lydigt upp.

Jag har också skickat in en artikel till en workshop i Kent i september. Min professor där har vänligheten att arrangera den för oss HIRESOMI-studenter, vilket ger såväl kunskapsutbyte, kontaktskapande, inspiration och inte att förringa en publikation till avhandlingen....

Vi har hyrt ett eget hus, vi från Imagine Eyes och några anhängare, och det har verkligen varit en kanonlösning. På så vis umgås vi alla tillsammans och det blir mer personligt än på ett hotell. Vilket hus dessutom... bilden nedan är förvisso på huset mittemot men vårt är inte så illa det heller. Man undrar var folk får sina pengar ifrån.

Jag skriver "har bott" eftersom det idag är avfärd. De andra far hem till Paris, medan jag svänger förbi broder A i San Francisco ett par dar. En blixtvisit som ska bli hemskt trevlig!

Det enda orosmolnet just nu är Stockholm maraton, det värker lite när jag springer och ändå håller jag mig till loja halvtimmesturer. Dock är det värre på morgonen och då maratonet i Stockholm som tidigare nämnt startar vid tvåtiden kanske ljumsken hinner vakna till liv.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är hemskt jobbigt vara ingenjör. Jag förstår att gymnasister av idag avskräcks. Eh hrm.