Så kan man bäst sammanfatta helgens upplevelser på Le Mans-banan. Det har talats länge om Le Mans och jag hade förstått att det var stort, men det kan ju trots allt enbart upplevas på plats. Över 600 lag var anmälda, med 1-10 åkare per lag, och till detta mängder av supporters och coacher. Ni läste rätt, det finns de som kör solo, 24 timmar. Med mat- och i vissa fall sovpauser men ändock. Tjejen som vann dam-soloklassen fick stödjas upp på prispallen och hon kunde inte räta på benen utan knäna hade låst sig i inlines-position. Riktigt så långt gick inte de allra flesta, men visst känns det i benen denna måndag som jag på min chefs inrådan tagit ledig; "det gör så ont att se dig gå dagen efter att du tävlat!" (apropå maraton till fots, som sätter sig bra mycket värre i benen).
För att ta det från början; strax efter lunchtid anlände vi till Le Mans och installerade tältet på campingen tillsammans med mitt lag från Lyon. En imponerande logistik mötte oss; i bagaget i minibussen fanns ett kylskåp, på kokplattorna puttrade pastagrytor och det var bara att ta för sig av precis vad man ville ha, när som helst. Jag stiftade bekantskap med mina lagkamrater och blev försedd med min gröna lagtröja.
Därefter bar det av till skådeplatsen och det är en imponerade anläggning. Varje lag var tilldelat en plats tillsammans med fem andra i garagen där det bytts däck på löpande band några veckor tidigare. Uppvärmningen skedde i depå-filen och växlingen var på upploppsrakan.
Starten gick 16.00 på lördagen och startblocksplaceringen hade avgjorts i ett kval-heat några timmar tidigare. Förstasträckslöparna fick lägga sina inlines på andra sidan banan relativt startboxarna och när startskottet ljöd springa barfota och snöra på sig innan de gav sig iväg. På så vis minskar man risken för kollisioner i stridens hetta.
När man kör i 24 timmar krävs en genomtänkt planering och varje lag har sin taktik. Vi började med att låta alla köra ett varv var, därefter delade vi upp oss i två lag à fem personer för att köra tre varv var. Under natten och morgonen var vi istället lag om 3-3-4 för att vid lunchtid återgå till att vara alla tio igen. Jag som var nybörjare i sammanhanget hade blivit inplacerad i gruppen om fyra, som skulle köra något färre varv. Min uppskattade tid var tio minuter för den 4,2 km långa banan och det verkade högst rimligt.
Banan ja, för den som trodde att en rallybana är platt kan dementeras å det starkaste. Den första backen uppför känns i benen… Det är i och för sig också där man kan plocka tid, och en gång man passerat under Dunlop-bågen är det i princip bara nedför hem. Nåja, några kurvor (i motvind) på platten också. Jag hade inte haft tid att provköra banan innan så trots andras beskrivningar blev det en upptäcktsfärd. "Bar å kör, inget att spara på krafterna för", tänkte jag men blev nästan orolig när jag kom i mål och fick höra min tid: 8.35. Skulle detta hålla? Oroliga blev också mina träningskompisar, herrveteranlaget. De kunde ju inte låta mig slå dem och den sporren var nog nästan mer effektiv än den att nå en framskjuten placering.
Efter vila fick jag bekräftat att tiden faktiskt höll, runt 8.30 med en rekordtid på 8.18; det sista var dock med god hjälp längs banan, det märks en otrolig skillnad om man lyckas få en bra rygg som kan ta det värsta av vinden för en. Nu blir jag oklädsamt skrytsam men mina tider var faktiskt snabbast i laget och det planerades snabbt in några extra varv för mig. Vilket fanns tid för; de flesta körde lite fortare än beräknat så mina extravarv rymdes i planeringen.
Under de längre vilorna som uppkom tack vara gruppindelningen fanns tid att äta eller sova. Det kändes som på 24-timmars i orienteringen; på campingen stod vår "matmamma" med maten redo när de slitna hjältarna stapplade tillbaka för att kolhydratladda.
Min "natt" inföll mellan 23 och 02, någorlunda väl synkat med J så att vi hann ses mellan varven. Under mitt nattpass, kl 03-06, blev det några sämre turer med 8.51 som bottennotering, men jag höll mig i alla fall under 9 hela tiden. På morgonen fick jag till i alla fall en runda under 8.30.
Det började diskuteras vem som skulle ta avslutet och eftersom det gick såpass bra för mig hade jag anat att frågan skulle dyka upp, varpå jag också tackade ja. Under natten hade vi lagt oss tämligen stadigt på en 3:e plats med god marginal till fyran så lagkamraterna bedyrade att jag kunde kravla mig runt på 12 utan att vi skulle tappa. Det var en ganska trevlig uppgift också, för att spara krafter fick jag ta plats på en luftmadrass och få stumma lår masserade innan jag kunde slumra en timme, medan de andra snurrade på.
Avslutet är lite speciellt eftesom de stänger växlingsfållan 10 minuter innan målgång. Det innebär för de allra flesta lagen att man kör mer än ett varv. Det gäller att vara lite taktisk, för den sista löparen är det bra att gå ut så sent som möjligt för att undvika att köra tre varv, samtidigt som man inte vill riskera att den näst sista löparen blir "fångad" av en spärrad fålla och tvingas köra avslutet utan att vara utvilad och beredd för det. Vi hade tur och lyckades synka bra, jag kom iväg med 14 minuters marginal vilket bärgade för två och inte tre varv. Till mitt förtret fick jag ingen bra rygg under mitt första, förrän på slutet då jag blev ikappkörd av Stockholms veteranlag (enda svenska laget) och lyckades hålla jämna steg tillräckligt bra för att kunna ta rygg under sista varvet. Vi pushade på varandra på svenska och jag tror det blev ett av mina snabbare varv. Förmodligen tvärtom för honom, men så var det också hans tredje varv på raken.
Till slut bärgade vi alltså tredjeplatsen i damklassen, vi i lag "Génération Lyonnes". 150 varv avverkades och det blev en 94:e plats totalt. Andra tävlingen någonsin på inlines, andra pallplatsen. Den här sporten kanske inte är så dum ändå. Det kändes lite som att vi var bästa "amatörlag", där jag drar gränsen mellan amatör och proffs vid klädseln och vi var de första utan kortbenade kroppstrumpor. Segrarna var riktiga elitåkare med specialanpassade inlines där alla hjulen var olika beroende på position på skenan. Tvåorna var ett tjeckiskt klubblag och sedan vi. Angående klädsel fick mina fördomar om pimpinetta storstadsbor extra bränsle, vi var två parisiskor i laget och utöver oss var det enbart en som åkte i kjol. Hade jag någonsin trott att jag skulle sporta i kjol?! Praktiskt är det dock; den hindrar inte rörelsen det minsta och den har inbyggda shorts men man slipper visa upp hur man korvat in sig i just dessa.
Nu blev det megalångt och om någon orkat ända hit är det chapeau för det. Men det var en helg så full av upplevelser att det rycker i skrivfingrarna. En så positiv idrottsupplevelse både prestationsmässigt och personligt, mängder av nya bekantskaper, en medalj om halsen, ett imponerade arrangemang... Och inte en droppe regn!
Och nu, packa upp väskan. Jag minns hur M som liten beskrev det som det värsta med orientering...
.jpg)