Idrottens träningslära

Så heter den bok, redigerad av Asbjørn Gjerset och Claes Annerstedt, som vi använde oss av i träningsläran på OL-gymnasiet i Eksjö. Jag läste den ganska flitigt; tyckte det var fascinerande med myoglobin och mitokondrier, att det gick att göra teori av det tidigare rent praktiska idrottsutövandet. Allt som gick att räkna på, skulle räknas på.

Idag ser det måhända något annorlunda ut vad gäller träning och det däromkring. Mer än en gång har jag påpekat här att min träning knappast skulle platsa i en fitnesstidning. Ta bara vårens långlopp som exempel. Det sägs* att maraton ska man göra max två per år och det har jag förvisso inte överskridit, men jag såg till att klämma in dem med mindre än två månaders mellanrum. Med en halvmara månaden innan det första. Nu behöver det kanske inte vara så dåligt om man är tränad för det, men min löpning låg verkligen på sparlåga under vintern.

För att hålla viss seriositet minns jag att vi åt pasta hela veckan innan Paris marathon, som för att kompensera för övriga brister. Vin blev det inte en droppe av i alla fall de två senaste kvällarna innan de 42 kilometrarna. Det gick faktiskt hyfsat och efter den negligerbara tiden av ett par veckor gjorde det inte det minsta ont att jogga. Löpmotivationen sjönk dock märkbart, och 75-minuterspasset tre dagar innan Stockholm maraton var det längsta jag sprang mellan de två loppen. Så gick det också som det gick i den svenska huvudstaden. Kanske hade han rätt ändå, idrottsläraren på högstadiet som spräckte det fina protokollet med att peta in en fyra i gympa**, strax innan studierna vid idrottsgymnasiet tog vid.

Men nu får jag se till att ta tag i löpträningen igen, på allvar! Det stundar nämligen ett nytt lopp, första söndagen i september avgörs La Parisienne, ett lopp på 6-7 km med start och mål vid Eiffeltornet. Det måste vara första gången sedan Vårruset vid Skräcklan i Vänersborg för en herrans massa år sen som jag springer ett äkta tjejlopp med ros till alla fullföljande, picnickorgar och förmodligen ett antal peruk- och lösbröstsbeprydda män på startlinjen. Men nu är det dags igen! Mor min har slutligen fått ledigt och vi ska ställa upp i klassen Mère-Filles där lagets placering baseras på den snabbaste dotterns resultat. Som enda dotter är det nu alltså mitt ansvar att få upp modern på prispallen i ett löplopp; hon nämnde själv att detta var hennes första chans till just det och inte kan jag väl svika? En viss oro infinner sig dock på grund av distansen. Särdeles snabb har jag aldrig varit och även om sex kilometer kanske inte klassas som som sprint är det definitivt inte en distans där uthållighet premieras. En glimta hopp är att de "riktiga" löperskorna håller sig undan tjejloppen. I vilket fall får jag nog se till att börja träna…med den glädjen!:-)

I Barcelona blev det annars mest löpning och när inlines kom på igår kändes det rejält i låren. Att knappa två veckors uppehåll kan göra sådan skillnad. Man kan inte beskylla mig för att vara begåvad med någon särdeles bra teknik, men även en hyfsad går att tappa av ett litet break. Därför gjorde det inte så mycket att vi missade avfärden för den gemensamma turen utan fick köra själva på slingan i Vincennes. På hemvägen stötte vi dessutom ihop med gänget, ett möte så glatt att vissa elementära trafikregler var nära att förträngas...

Vad gäller inlines fick jag faktiskt frågan efter Le Mans om jag inte var sugen på att börja träna seriöst och köra tävlingar. Detta var naturligtvis väldigt smickrande men ändå trivs jag rätt bra med den här idrottsnivån. Utan att dra jämförelsen till ens halva sin spets var min tränings- och livsfilosofi mer Gunde än Patrik den gången det begav sig, och jag har inte den ambitionen nu. Träning sisådär fem gånger i veckan får räcka, 24-timmarsidrottarens liv lockar inte längre. Ett par lopp ska jag väl försöka få in ändå, one-eleven har lagts på hyllan men i höst kommer det flera 6h-lopp som de andra tjejerna redan propsar på. Je suis partante!

*Nu är det ju väldigt mycket som just sägs inom idrotten, det finns lika många skolor som aktiva.

**Jaha, jag har minsann varit utomlands länge nog nu för att officiellt få nämna betyg. Kan i och för sig tycka att dryga tio år borde vara nog preskriptionstid även inom Sverige. Framförallt för högstadiebetyg för i sanningens namn; vad säger de??