Monday 30 June 2008

Absolument gé-ni-al

*** Varning för långt inlägg :-) ***

Så kan man bäst sammanfatta helgens upplevelser på Le Mans-banan. Det har talats länge om Le Mans och jag hade förstått att det var stort, men det kan ju trots allt enbart upplevas på plats. Över 600 lag var anmälda, med 1-10 åkare per lag, och till detta mängder av supporters och coacher. Ni läste rätt, det finns de som kör solo, 24 timmar. Med mat- och i vissa fall sovpauser men ändock. Tjejen som vann dam-soloklassen fick stödjas upp på prispallen och hon kunde inte räta på benen utan knäna hade låst sig i inlines-position. Riktigt så långt gick inte de allra flesta, men visst känns det i benen denna måndag som jag på min chefs inrådan tagit ledig; "det gör så ont att se dig gå dagen efter att du tävlat!" (apropå maraton till fots, som sätter sig bra mycket värre i benen).

För att ta det från början; strax efter lunchtid anlände vi till Le Mans och installerade tältet på campingen tillsammans med mitt lag från Lyon. En imponerande logistik mötte oss; i bagaget i minibussen fanns ett kylskåp, på kokplattorna puttrade pastagrytor och det var bara att ta för sig av precis vad man ville ha, när som helst. Jag stiftade bekantskap med mina lagkamrater och blev försedd med min gröna lagtröja.
Därefter bar det av till skådeplatsen och det är en imponerade anläggning. Varje lag var tilldelat en plats tillsammans med fem andra i garagen där det bytts däck på löpande band några veckor tidigare. Uppvärmningen skedde i depå-filen och växlingen var på upploppsrakan.

Starten gick 16.00 på lördagen och startblocksplaceringen hade avgjorts i ett kval-heat några timmar tidigare. Förstasträckslöparna fick lägga sina inlines på andra sidan banan relativt startboxarna och när startskottet ljöd springa barfota och snöra på sig innan de gav sig iväg. På så vis minskar man risken för kollisioner i stridens hetta.

När man kör i 24 timmar krävs en genomtänkt planering och varje lag har sin taktik. Vi började med att låta alla köra ett varv var, därefter delade vi upp oss i två lag à fem personer för att köra tre varv var. Under natten och morgonen var vi istället lag om 3-3-4 för att vid lunchtid återgå till att vara alla tio igen. Jag som var nybörjare i sammanhanget hade blivit inplacerad i gruppen om fyra, som skulle köra något färre varv. Min uppskattade tid var tio minuter för den 4,2 km långa banan och det verkade högst rimligt.

Banan ja, för den som trodde att en rallybana är platt kan dementeras å det starkaste. Den första backen uppför känns i benen… Det är i och för sig också där man kan plocka tid, och en gång man passerat under Dunlop-bågen är det i princip bara nedför hem. Nåja, några kurvor (i motvind) på platten också. Jag hade inte haft tid att provköra banan innan så trots andras beskrivningar blev det en upptäcktsfärd. "Bar å kör, inget att spara på krafterna för", tänkte jag men blev nästan orolig när jag kom i mål och fick höra min tid: 8.35. Skulle detta hålla? Oroliga blev också mina träningskompisar, herrveteranlaget. De kunde ju inte låta mig slå dem och den sporren var nog nästan mer effektiv än den att nå en framskjuten placering.

Efter vila fick jag bekräftat att tiden faktiskt höll, runt 8.30 med en rekordtid på 8.18; det sista var dock med god hjälp längs banan, det märks en otrolig skillnad om man lyckas få en bra rygg som kan ta det värsta av vinden för en. Nu blir jag oklädsamt skrytsam men mina tider var faktiskt snabbast i laget och det planerades snabbt in några extra varv för mig. Vilket fanns tid för; de flesta körde lite fortare än beräknat så mina extravarv rymdes i planeringen.

Under de längre vilorna som uppkom tack vara gruppindelningen fanns tid att äta eller sova. Det kändes som på 24-timmars i orienteringen; på campingen stod vår "matmamma" med maten redo när de slitna hjältarna stapplade tillbaka för att kolhydratladda.

Min "natt" inföll mellan 23 och 02, någorlunda väl synkat med J så att vi hann ses mellan varven. Under mitt nattpass, kl 03-06, blev det några sämre turer med 8.51 som bottennotering, men jag höll mig i alla fall under 9 hela tiden. På morgonen fick jag till i alla fall en runda under 8.30.

Det började diskuteras vem som skulle ta avslutet och eftersom det gick såpass bra för mig hade jag anat att frågan skulle dyka upp, varpå jag också tackade ja. Under natten hade vi lagt oss tämligen stadigt på en 3:e plats med god marginal till fyran så lagkamraterna bedyrade att jag kunde kravla mig runt på 12 utan att vi skulle tappa. Det var en ganska trevlig uppgift också, för att spara krafter fick jag ta plats på en luftmadrass och få stumma lår masserade innan jag kunde slumra en timme, medan de andra snurrade på.

Avslutet är lite speciellt eftesom de stänger växlingsfållan 10 minuter innan målgång. Det innebär för de allra flesta lagen att man kör mer än ett varv. Det gäller att vara lite taktisk, för den sista löparen är det bra att gå ut så sent som möjligt för att undvika att köra tre varv, samtidigt som man inte vill riskera att den näst sista löparen blir "fångad" av en spärrad fålla och tvingas köra avslutet utan att vara utvilad och beredd för det. Vi hade tur och lyckades synka bra, jag kom iväg med 14 minuters marginal vilket bärgade för två och inte tre varv. Till mitt förtret fick jag ingen bra rygg under mitt första, förrän på slutet då jag blev ikappkörd av Stockholms veteranlag (enda svenska laget) och lyckades hålla jämna steg tillräckligt bra för att kunna ta rygg under sista varvet. Vi pushade på varandra på svenska och jag tror det blev ett av mina snabbare varv. Förmodligen tvärtom för honom, men så var det också hans tredje varv på raken.

Till slut bärgade vi alltså tredjeplatsen i damklassen, vi i lag "Génération Lyonnes". 150 varv avverkades och det blev en 94:e plats totalt. Andra tävlingen någonsin på inlines, andra pallplatsen. Den här sporten kanske inte är så dum ändå. Det kändes lite som att vi var bästa "amatörlag", där jag drar gränsen mellan amatör och proffs vid klädseln och vi var de första utan kortbenade kroppstrumpor. Segrarna var riktiga elitåkare med specialanpassade inlines där alla hjulen var olika beroende på position på skenan. Tvåorna var ett tjeckiskt klubblag och sedan vi. Angående klädsel fick mina fördomar om pimpinetta storstadsbor extra bränsle, vi var två parisiskor i laget och utöver oss var det enbart en som åkte i kjol. Hade jag någonsin trott att jag skulle sporta i kjol?! Praktiskt är det dock; den hindrar inte rörelsen det minsta och den har inbyggda shorts men man slipper visa upp hur man korvat in sig i just dessa.

Nu blev det megalångt och om någon orkat ända hit är det chapeau för det. Men det var en helg så full av upplevelser att det rycker i skrivfingrarna. En så positiv idrottsupplevelse både prestationsmässigt och personligt, mängder av nya bekantskaper, en medalj om halsen, ett imponerade arrangemang... Och inte en droppe regn!

Och nu, packa upp väskan. Jag minns hur M som liten beskrev det som det värsta med orientering...

Friday 27 June 2008

muuuuuuu

Jag vill ha en ko! Vem har förbarmande att sätta i sig 3 liter grädde* till detta behjärtansvärda ändamål? Och vem tror att arla vill skicka kossan till Paris?

/e, receptsurfare**

* det funkar med 1.8 l gräddfil också
** varför kan man inte köpa färsk dill i en vanlig mataffär här?

D-day -1

Imorgon bär det av till Le Mans och les 24h en rollers. Rent intuitivt tänker jag Råglannaparken eller Råda skidstuga när det talas tjugofyratimmars, men här är det alltså hjul och inte dubbar under fötterna.

Tältet är redan på plats i bagaget, luftmadrassen nedpackad och müsli-bars:en framrotade ur skafferiet. Svart kjol inköpt för att passa in i laget och lugnaste Bastille-turen någonsin kördes i onsdags kväll. Ska bli mycket roligt det här. Litet aber: väderleksrapporterna som annonserar regn. Meh.. varning för halka. Å andra sidan gör det ju inte så mycket att jag inte bemödat mig med vare sig nya hjul eller lager.

Tuesday 24 June 2008

Kulturkvart

Eller snarare -timme. Det tillbringar jag två gånger per dag på metron och tåget*. På sistone ägnar jag nämligen alltmer av denna tid åt att läsa. Nyligen avslutades första delen av tre i en fristående trilogi av Yasmina Khadra, den algeriske författaren som publicerat sina verk med sin hustrus namn som pseudonym då han själv, Mohammed Moulessehoul, belades med censur av militären. Att skriva under just detta namn var ett sätt att ära algeriska kvinnor i allmänhet och sin maka i synnerhet. Tyvärr finns inte denna första bok, Les Hirondelles de Kaboul (The Swallows of Kabul), översatt till svenska. Lite synd, framförallt för alla som missar den men jag hade också gärna läst den på svenska ty han har ett mycket målande språk med många (och långa) adjektiv som visserligen är vackert men inte underlättar för en fransk-amatör. De övriga två i serien, L'Attentat (Efter attentatet, flerfaldigt prisbelönad) och Les Sirènes de Bagdad (Sirenerna i Bagdad) går däremot att få tag i.

I väntan på att bok nummer två ska landa i brevlådan har en novell av Simenon avverkats, och jag har just påbörjat en av Françoise Sagan. Korta historier, bra för metron. I det väntade bokpaketet finns även Mes Amis Mes Amours av Mark Lévy, en aktuell fransk författare som är mycket populär för tillfället men som jag inte läst något av. Inspirationen att åtgärda detta kom vid söndagens biobesök då det gjordes reklam för filmatiseringen av nämnda bok. Biobesöket då var för att se Le Temoin Amoreux (Made of Honor), en lättsmält men trevlig historia. Jag erkänner att jag går på bio tämligen sällan för att bo i Frankrike, men jag väntar ivrigt på Mamma Mia - The Movie som kommer på bio här i september. Två månader senare än i Sverige men kanske har det att göra med att själva musikalen spelas i juli. Vore roligt att gå men hepp vad de tar betalt...

* Jag nämnde för ett tag sedan uttrycket "métro, boulot, dodo" som beskriver en parisares liv. Detta har nyligen korrigerats till "métro, métro, métro, métro, boulot, métro, métro, métro, métro, dodo", för att reflektera RATP:s punktlighet och effektivitet.

Friday 20 June 2008

Hommage à la Suède

Kanske någon börjat oroa sig att det ska bli en anglofånsk blogg av det här. Just en dag som denna finns inget mer fel.

Ty redan i början av veckan ramlade det in ett e-vykort med jordgubbar, nån ska på midsommarhelg och DN rapporterar om stök på Öland. Det är MIDSOMMAR på gång i Sverige. Årets största händelse och det går liksom obemärkt förbi. Förvisso är det Fête de la Musique som inte lär gå av för hackor runt om i landet, och fransmännen firar ju St Jean istället, så visst finns det anledning att fira.

Men det spelar ingen roll. För det är inte ljust klockan tre på natten, det äts inte jordgubbar till gränsen att orsaka kronisk inkontinens, sillen sköljs inte ner med nubbe och inte en blomsterkrans så långt ögat når. Sju gärdsgårdar? Pff..sju vägarbetsavspärrningar kanske? Kravallstaket?

Bara det att jag sitter på jobbet en dag som denna! Det är nästan så hemlängtan riskerar slå till. För att stilla den rullar Lasse, Lisa, BoK samt svenska visor i iPod:en. Nyss "Ta mig till havet"... sniff.

Imorgon har Centre Culturel Suédois midsommarfirande med stång och hela alltet, kanske blir det dit då det flaggats om uppskjutande av den preliminära familjeträffen. Annars blir det alltså afro-nordisk (ej nordafrikansk!) afton och även då kan jag göra det bästa av situationen. Hänga upp Sverige-diskhandduken (så blev den stolta fanan degraderad till vaskeklut), plocka fram knäckebrödet och sillen från IKEA (shit, jag kanske måste fylla på!) ackompenjerat med den på Scandlines-färjan inköpta OP-flaskan. Heja Sverige!

Undrar om det gör sig med Sverigehuckle på hjälmen på inlinesturen ikväll? Kanske, när vi passerat le rond-point des Champs-Elysées och styrt mot Place Trocadero för att pausa med utsikt mot Eiffeltornet, att saknaden kommer glömmas bort. Det förefaller till och med troligt.

Trevlig midsommar!

(minns f ö min svenskaste midsommar någonsin, i Lausanne 2003 på studentboendet med utsikt över Lac Léman och Alperna. Midsommarstång, jordgubbstårta, dans och schweiziska utbytesstudenter som närmast tårögt mindes sitt Erasmus-år i Sverige.)

Thursday 19 June 2008

Linguistical issues

More than once I've been debating whether I should start writing my blog in English. I've considered both the idea of completely switching language, or starting a parallel one; a baby sister with at least selected notes from the "real one". This latter idea was however quite soon rejected, as I sometimes struggle to update my current blog with decent delays. Remains the solution of creating some kind of script that automatically translates the site using bablefish or a similar tool. Could be quite fun, maybe even result in CERN-ish translations such as "lawyer's salad" for "salade d'avocats".

One drawback with writing in another language than Swedish is that hardly any attempt to play with the language may fatally fail. Or general reflections that arouse from language issues. Yesterday I got my new contact lenses and as my job provides me with a couple of useful connections I'll get the opportunity to fit them by an ophthalmologist. The Swedish sentence "jag ska fitta in mina nya linser hos ögonläkaren" crossed my mind and I realized I've been away for a while. At least I hope that such a phrase would not slip out of my mouth in Sweden, I dare say that it would be met with a certain suspiciousness.

Next questions, do I master any other language good enough for a blog? No worries, I have no intentions to try in French. Nor German; last Saturday's vain attempts to conduct a serious discussion about French formalities concerning addresses and registration ruthlessly reminded me about my shortcomings. What more to suggest? Latin? Volvo ergo sum, very useful indeed. No, the only real choice would be English, which still leaves a lot more to wish for...

Once I considered to conduct my studies in language and literature, and when entering high school I hesitated between science and languages. Finally I chose the former alternative with extra language courses; I presumed it would be more useful as it would give something to say (science) in addition to a way to say it (language). A way of reasoning for a teenager, I guess. Any language is more than a complete science in itself (for example I'd be happy to take French courses again). But I have never regret the choice and I still claim that mathematics is the most universal language that has ever existed. And with far more rules than exceptions…

Wednesday 18 June 2008

Allez les bleus!!

Dessa rop skalla inte mer på Paris gator under fotbolls-EM. Ty igår skrevs sistaplatsen i grupp C in i protokollet och Monsieur Domenech får åka hem med sitt lag igen. Snöpligt att slutet skulle ske mot just Italien, efter VM-förlusten.

Nu deppar jag personligen inte så hemskt mycket för det, förutom att det är tråkigt med en turnering där inte Frankrike är kvar; stämningen på pubarna och i staden generellt skulle vara bättre. Igår var det dock inte alltför dämpat på Le Bistro, däremot uppgivet så till den grad att ingen orkade svära över italienarna. Snarare ville folk se coup de têtes style Zidane från alla spelare på slutet, röda kort hade ändå inte skadat. Och Henry fick ju göra mål trots allt.

Desto mer spännande ikväll, Suède-Russie. Om vi vinner lär det bli Holland i kvarten, det verkar lite svettigt förstås. Om de däremot förlorar tänker jag hålla på...öh, då kollar jag nog inte så mycket mer (lägg märke till min sportjournalistiks-användning av personliga pronomina i detta stycke). Det kom en inbjudan, via O, om att kolla på matchen i TF1:s studio. Tilltugg i pausen och allt, men jag faller nog till föga för invanda mönster och sportar själv istället. Dock med avsteg från anti-bomulls-principen. Vad gör man inte för sitt land?

Thursday 12 June 2008

La Lyonnaise

Yay, jag har ett lag till 24h du Mans! Sedan länge har jag planerat in att åka till Le Mans sista helgen i juni och delta i lagtävlingen på samma bana där racingbilarna annars hör hemma. Dock har den lilla detaljen lag fattats mig, men nu är det alltså klart och jag ska köra med ett tjejlag från Lyon. Kul!

Monday 9 June 2008

La Faute sur Mer

That's it - first inline race over and done! Just as fun as one could ever hope for:-)

Två gånger sex timmars inlinesåkning; halva helgen går väl åt tänkte jag. Inte riktigt kanske... Det började redan i fredags när vi var riktiga stadsbor-ska-ut-i-naturen och åkte till det närbelägna stora sportvaruhuset. Tält var huvudmålet, tält! Uppvuxen i en någorlunda friluftsig familj är tält inte något man köper, det bara finns där. Och inte är det nåt bensinmacksvindskydd utan en lite mer hardcore variant. Sovsäck, då går man ut i förrådet, funderar över hur kallt det kan tänkas bli och plockar en. Men vi hittade faktiskt ett mycket bra bygg-sig-själv-på-två-sekunder-tält som lämpar sig mycket bra till ändåmålet. Likaså de två fällstolarna med ryggstöd (!) på, långt från smidiga Walkstools men rätt trevligt mellan varven på banan.

Avfärd på lördagsmorgonen och fem timmars bilresa till havet och tävlingen. Jag visste inte alls vad som väntade men plötsligt var klockan 18, startskottet skjutet och de första åkarna i mål så det var dags för mig att anträda banan. En 1.5 km lång slinga på avspärrade gator inne i samhället, väl skyddat från havets vindar. Den enda lilla uppförsbacken var i början vilket gjorde det till en mycket trevlig slinga, några snäva kurvor som jag efter några varv lärde mig manövrera rätt bra. Vi var sju tjejer i laget som turades om; mestadels alla sju men bitvis var vi fyra eller tre vilket faktiskt var lättare eftersom man inte hann bli kall. Till exempel kunde vi som körde till midnatt gå upp lite senare eftersom de som lagt sig tidigare var uppe i arla morgonstund.

Resultatmässigt gick det över förväntan. Efter ett tag kunde vi identifiera våra värsta konkurrenter samt vilka i det laget som var de riktigt starka korten och vilka som sinkade däremellan. Det sporrade tävlingsdjävulen att jämföra sig med dem. Mina varv snurrade jag på sisådär 4.10 och det var helt ok. Lätt svettigt blev det när jag efter spurten blev blockerad i ingången till växlingsfållan och fick rädda mig undan ett fall genom att ta varvningsfållan och därmed köra ett varv till. Ska väl inte klaga, tjejen som avslutade både lördag natt och söndag lunch fick köra fyra i rad när växlingen stängde. I slutänden klarade vi oss helt utan fall och dessutom blev vi bästa damlag. Som debutant fick jag pokalen med hem och den stoltserar nu bland maratondiplomen:-) Samt J:s pokal, herrarna blev fyra och även han fick äran att ta hem den.

Friday 6 June 2008

"Du gamla, du fria..."

Dagen till ära sitter jag på kontoret iförd min nya blågula tröja som omedelbart gjorde succé. Någon undrade förvisso vilken spelare "Sverige" var, i tron om att det var en riktig spelartröja. Men annars lyssnades det på nationalsång och förundrades över vilket fredligt land Sverige är: "men er nationalsång är en slow ju!". Stockholms blodbad med sina drygt 90 döda tycktes dem som en mycket fredlig revolution.

På eventuell misstänksamhet mot mina två skolflicksflätor kan jag enbart hänvisa till typiskt svenskt folklore. Blågula skor och Cheap Monday-jeans och nationalismen flödar. Dock verkar det inte firas så vilt på hemmaplan, när jag kikade in på DN:s sida undrade jag om jag misstagit mig på dag, ty inte ett ord nämndes då.

Min supportertröja införskaffades i Sverige, där jag alltså var förra helgen. Stockholm maraton, fy schalingen... Såhär i efterhand känns det ju bra att i alla fall ha stapplat sig runt, trots ett rejält tapp på andra halvan, men det var verkligen inte roligt (faderns ord stämmer väl). Inget ont om Stockholm maraton som företeelse men jag var lätt omotiverad. Däremot var det hemskt trevligt att träffa familj och vänner. P:s student, det varma mottagandet hos C & m, besöket av I på kvällen, Mosebacke-brunchen med fadern, O och dennes vänner. Därefter strosande (haltande) på Stockholms gator tillsammans med O för att som utlandssvenskar betrakta beteenden och skeenden.

De 42 kilometrarna har känts i benen den här veckan, men jag har åkt lite inlines och det har varit helt ok. Värre var de få minuterna jogging igår. Sån tur att jag inte håller på med löpning längre..på ett litet tag.

Inlines däremot blir det mer av, imorgon är det dags för min första tävling i form av ett 2*6h-lopp vid La-Faute-Sur-Mer ("Felet vid havet"!). Det startar vid kl 18 och håller på till midnatt, varpå man sover en stund för att starta om vid 06 och köra till 12. Vi är sju Rouleuses Compulsives i laget och det ska bli riktigt kul att prova på det här!