Himåt

Sitter på konferenscentret och surfar de sista skälvande minuterna som nätverket är igång. Ska strax ge mig mot det lyxiga hotellet där O huserat för att tillsammans ta oss ut till flygplatsen varifrån han ska till Genève och jag till Paris.

Eftermiddagen tog jag mig ledigt från föreläsningar, det var inte så många på schemat, och åkte istället till vetenskapsmuséet CosmoCaixa. Ett nytt och väldigt välgjort museum med interaktiva montrar som åskådliggjorde Newtons lagar, olika typer av vågor och en hel massa annat skoj.

Men nu ska det faktiskt bli skönt komma hem och sova i sin egen säng igen...

Igår kväll blev det lite turistande ändå, igår blev jag lite förälskad i Parc Güell som visserligen var fylld av turister men också var härligt skogig på sina ställen. Så till den grad att jag började längta efter orientering; härlig storskog, femminuters-salsgolv i Dalarna… kanske är det vetskapen att O-ringen avgörs just nu som omedvetet gjorde sig hörd? Eller så var det den mycket uppskattade gåvan, CERN O-Club-tröjan, från L som satte igång tankarna.

Allez, c'est l'heure de partir!

Tapas, tapas, tapas

Ett spanskt smörgåsbord. Ungefär så kan ESOF-konferensen jag just besöker beskrivas. Dagarna är fullspäckade med föreläsningar i allehanda ämnen; det generella temat för konferensen är "Science For A Better Life" med underämnen såsom Communicating Science, Engineering The Body, The Very Big And The Very Small, och Science And Art för att nämna några. Ett av de allra bästa inslagen var igår när en sammanslutning av ett antal svenska forskningsinstitutioner och -råd (Vinnova, Vetenskapsrådet, FAS och Formas) arrangerade en diskussion angående hur vi kan överbrygga klyftan mellan vetenskap och politik. Jag hamnade (i orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!) vid samma bord som en icke namngiven svensk f d försvarsminister tillika riksdagstalman. Det är verkligen gott om celebriteter här; nobelpristagare såsom ministrar.

Omgivningen gör sitt till att göra konferensen lyckad, Barcelona är en mycket trevlig stad dit jag gärna skulle vilja återvända för semester någon gång. Jag tar mig inte riktigt den tiden nu när jag är här av anledningen jobb, men på kvällarna har det varit middagar med CERN-vänner och HIRESOMI-kollegor. Français och English i härlig blandning.

Lite turistande blir det dock, gärna kombinerat med löpning. Igår tidsoptimerade jag joggingtur och kul- dito genom att springa till La Sagrada Familia.

ESOF-konferensen föregicks av en Marie Curie-konferens med 300 deltagare från olika discipliner. Alla presenterade posters som alltså fick läggas på en "dummies"-nivå. Det är onekligen nyttigt att beskriva sitt jobb för noviser på området, och samtidigt stärkande då det faktiskt kommer fram att man lärt sig något.

Marie Curie-konferensen var generellt en härlig tillställning; då ett av kriterierna för MC-stipendierna är att man inte kan arbeta i sitt hemland har alla fellows anknytning till åtminstone två länder. PhD från Kina som jobbar i England, svensk PostDoc i Tyskland, rysk ekonom i Frankrike, och så vidare… En bra upplevelse!

Sådana här konferenser bidrar kanske inte direkt till en bättre karakterisering av min deformerbara spegel, men ger mängder av inspiration, karriärtips och complementary training.

And...I am seriously considering to start write in English. However, the constant strive towards perfectionism would get a serious blow:-) That doesn't necessarily have to be a disadvantage though...

PS. Angående titeln: det har ätits ganska mycket tapas. T ex två luncher i form av "Tapas With A Prof", ena dagen som deltagare med en CERN-professor, andra dagen som "moderator" för generaldirektören för Euratom (bl a....).

Kårmiddag - Alla talar svenska

På papperet var det så, den härliga middagen igår med vänner jag inte sett på ett och ett halvt år. Två ex-vice KO, en ex-KO, två ex-FUM-ordföranden, med övertag 4-1 för den teknologiska falangen relativt den filosofiska. Det var väl också ungefär dit kårigheten sträckte sig. I förbifarten nämndes som sig bör ett visst JAS-plan, annars rörde sig samtalsämnena om det mesta mellan himmel och jord, gärna med någon anknytning till Frankrike vs Sverige, Paris vs Stockholm.

Stort tack till J, E, L och O för en bra kväll!

PS. Idag är det onsdag och det regnar inte - en kombination som äntligen bäddar för inlines igen. Var förvisso åkning i fredags med paus framför ett EU-utsmyckat Eiffeltorn men jag vill Köra!:-)

Elle est libre!

Ingrid Betancourts frigivande är enormt stort här just nu. Jag överlåter åt andra bättre lämpade (DN, Le Figaro, Le Parisien) att analysera orsaker och konsekvenser, men kan inte låta det gå förbi obemärkt.

Det känns banalt att säga "Grattis, Ingrid!" men något i den stilen är vad jag skulle vilja förmedla. Likaså till familjen, särskilt till de två ungdomar runt de tjugo som får återse sin mor för första gången på sex år... Nej, det gör nog inget att ett grattis låter banalt för jag lär ändå inte hitta ord som kan ge situationen och känslorna rättvisa.

Bonne anniversaire!

Idag är det exakt ett år sedan jag för första gången tog RER B från Port Royal till Le Guichet för att kliva in på Imagine Eyes. Ett år! En tredjedel av doktorerandet är alltså över. Om någon av en händelse undrar innebär detta inte att en tredjedel av avhandlingen är klar...

Och imorgon är det två år sedan jag beträdde CERNs område för första gången (ja, jag gick vilse det första jag gjorde). Då var det för att påbörja min sexmånaders utlandsvistelse. Det blev sex långa månader; hittills har de fyrdubblats och inte är de slut än.

Behöver jag ens tillägga att det varit en följd riktigt riktigt bra månader? Så många vänner, så många platser, så många rader kod, så många kilometer, så mycket nya erfarenheter, så... äh, ni vet.

För övrigt är det hemskt skönt att det inte är 32 grader idag också. Synd att det ska behöva annonseras åska och regn dock; luktar löpning och inte inlines.

Absolument gé-ni-al

*** Varning för långt inlägg :-) ***

Så kan man bäst sammanfatta helgens upplevelser på Le Mans-banan. Det har talats länge om Le Mans och jag hade förstått att det var stort, men det kan ju trots allt enbart upplevas på plats. Över 600 lag var anmälda, med 1-10 åkare per lag, och till detta mängder av supporters och coacher. Ni läste rätt, det finns de som kör solo, 24 timmar. Med mat- och i vissa fall sovpauser men ändock. Tjejen som vann dam-soloklassen fick stödjas upp på prispallen och hon kunde inte räta på benen utan knäna hade låst sig i inlines-position. Riktigt så långt gick inte de allra flesta, men visst känns det i benen denna måndag som jag på min chefs inrådan tagit ledig; "det gör så ont att se dig gå dagen efter att du tävlat!" (apropå maraton till fots, som sätter sig bra mycket värre i benen).

För att ta det från början; strax efter lunchtid anlände vi till Le Mans och installerade tältet på campingen tillsammans med mitt lag från Lyon. En imponerande logistik mötte oss; i bagaget i minibussen fanns ett kylskåp, på kokplattorna puttrade pastagrytor och det var bara att ta för sig av precis vad man ville ha, när som helst. Jag stiftade bekantskap med mina lagkamrater och blev försedd med min gröna lagtröja.
Därefter bar det av till skådeplatsen och det är en imponerade anläggning. Varje lag var tilldelat en plats tillsammans med fem andra i garagen där det bytts däck på löpande band några veckor tidigare. Uppvärmningen skedde i depå-filen och växlingen var på upploppsrakan.

Starten gick 16.00 på lördagen och startblocksplaceringen hade avgjorts i ett kval-heat några timmar tidigare. Förstasträckslöparna fick lägga sina inlines på andra sidan banan relativt startboxarna och när startskottet ljöd springa barfota och snöra på sig innan de gav sig iväg. På så vis minskar man risken för kollisioner i stridens hetta.

När man kör i 24 timmar krävs en genomtänkt planering och varje lag har sin taktik. Vi började med att låta alla köra ett varv var, därefter delade vi upp oss i två lag à fem personer för att köra tre varv var. Under natten och morgonen var vi istället lag om 3-3-4 för att vid lunchtid återgå till att vara alla tio igen. Jag som var nybörjare i sammanhanget hade blivit inplacerad i gruppen om fyra, som skulle köra något färre varv. Min uppskattade tid var tio minuter för den 4,2 km långa banan och det verkade högst rimligt.

Banan ja, för den som trodde att en rallybana är platt kan dementeras å det starkaste. Den första backen uppför känns i benen… Det är i och för sig också där man kan plocka tid, och en gång man passerat under Dunlop-bågen är det i princip bara nedför hem. Nåja, några kurvor (i motvind) på platten också. Jag hade inte haft tid att provköra banan innan så trots andras beskrivningar blev det en upptäcktsfärd. "Bar å kör, inget att spara på krafterna för", tänkte jag men blev nästan orolig när jag kom i mål och fick höra min tid: 8.35. Skulle detta hålla? Oroliga blev också mina träningskompisar, herrveteranlaget. De kunde ju inte låta mig slå dem och den sporren var nog nästan mer effektiv än den att nå en framskjuten placering.

Efter vila fick jag bekräftat att tiden faktiskt höll, runt 8.30 med en rekordtid på 8.18; det sista var dock med god hjälp längs banan, det märks en otrolig skillnad om man lyckas få en bra rygg som kan ta det värsta av vinden för en. Nu blir jag oklädsamt skrytsam men mina tider var faktiskt snabbast i laget och det planerades snabbt in några extra varv för mig. Vilket fanns tid för; de flesta körde lite fortare än beräknat så mina extravarv rymdes i planeringen.

Under de längre vilorna som uppkom tack vara gruppindelningen fanns tid att äta eller sova. Det kändes som på 24-timmars i orienteringen; på campingen stod vår "matmamma" med maten redo när de slitna hjältarna stapplade tillbaka för att kolhydratladda.

Min "natt" inföll mellan 23 och 02, någorlunda väl synkat med J så att vi hann ses mellan varven. Under mitt nattpass, kl 03-06, blev det några sämre turer med 8.51 som bottennotering, men jag höll mig i alla fall under 9 hela tiden. På morgonen fick jag till i alla fall en runda under 8.30.

Det började diskuteras vem som skulle ta avslutet och eftersom det gick såpass bra för mig hade jag anat att frågan skulle dyka upp, varpå jag också tackade ja. Under natten hade vi lagt oss tämligen stadigt på en 3:e plats med god marginal till fyran så lagkamraterna bedyrade att jag kunde kravla mig runt på 12 utan att vi skulle tappa. Det var en ganska trevlig uppgift också, för att spara krafter fick jag ta plats på en luftmadrass och få stumma lår masserade innan jag kunde slumra en timme, medan de andra snurrade på.

Avslutet är lite speciellt eftesom de stänger växlingsfållan 10 minuter innan målgång. Det innebär för de allra flesta lagen att man kör mer än ett varv. Det gäller att vara lite taktisk, för den sista löparen är det bra att gå ut så sent som möjligt för att undvika att köra tre varv, samtidigt som man inte vill riskera att den näst sista löparen blir "fångad" av en spärrad fålla och tvingas köra avslutet utan att vara utvilad och beredd för det. Vi hade tur och lyckades synka bra, jag kom iväg med 14 minuters marginal vilket bärgade för två och inte tre varv. Till mitt förtret fick jag ingen bra rygg under mitt första, förrän på slutet då jag blev ikappkörd av Stockholms veteranlag (enda svenska laget) och lyckades hålla jämna steg tillräckligt bra för att kunna ta rygg under sista varvet. Vi pushade på varandra på svenska och jag tror det blev ett av mina snabbare varv. Förmodligen tvärtom för honom, men så var det också hans tredje varv på raken.

Till slut bärgade vi alltså tredjeplatsen i damklassen, vi i lag "Génération Lyonnes". 150 varv avverkades och det blev en 94:e plats totalt. Andra tävlingen någonsin på inlines, andra pallplatsen. Den här sporten kanske inte är så dum ändå. Det kändes lite som att vi var bästa "amatörlag", där jag drar gränsen mellan amatör och proffs vid klädseln och vi var de första utan kortbenade kroppstrumpor. Segrarna var riktiga elitåkare med specialanpassade inlines där alla hjulen var olika beroende på position på skenan. Tvåorna var ett tjeckiskt klubblag och sedan vi. Angående klädsel fick mina fördomar om pimpinetta storstadsbor extra bränsle, vi var två parisiskor i laget och utöver oss var det enbart en som åkte i kjol. Hade jag någonsin trott att jag skulle sporta i kjol?! Praktiskt är det dock; den hindrar inte rörelsen det minsta och den har inbyggda shorts men man slipper visa upp hur man korvat in sig i just dessa.

Nu blev det megalångt och om någon orkat ända hit är det chapeau för det. Men det var en helg så full av upplevelser att det rycker i skrivfingrarna. En så positiv idrottsupplevelse både prestationsmässigt och personligt, mängder av nya bekantskaper, en medalj om halsen, ett imponerade arrangemang... Och inte en droppe regn!

Och nu, packa upp väskan. Jag minns hur M som liten beskrev det som det värsta med orientering...

muuuuuuu

Jag vill ha en ko! Vem har förbarmande att sätta i sig 3 liter grädde* till detta behjärtansvärda ändamål? Och vem tror att arla vill skicka kossan till Paris?

/e, receptsurfare**

* det funkar med 1.8 l gräddfil också
** varför kan man inte köpa färsk dill i en vanlig mataffär här?