Ibland väljer man fel

Varje morgon tar jag den blå pendeltågslinjen, RER B, till jobbet. På samma sträcka rullar ett antal olika tåg ungefär var 4-5 minut, några olika varianter som stannar på olika stationer; jag förmodar att någon logistiker lagt pannan i djupa veck och ansträngt de små grå för att göra direktförbindelser mellan populära stationer medan de som varit otaktiska nog att bosätta sig i en mindre förort får finna sig i att byta. Min station, Le Guichet, anses som liten och på kvällarna har det hänt mer än en gång att det svurits över hur många tåg som susar förbi när det är kallt och regnigt.

På morgonen är det tågen mot St Remy som gäller, utom om jag är tidig eftersom de tågen då svischar förbi Le Guichet, och jag istället bör välja ett tåg med slutstation Orsay. I morse ansträngde jag mig just för att vara extra tidig, men ljustavlorna fungerade inte på min station inne i Paris och när första tåget till St Remy kom hoppade jag på för att vid nästa station kunna se hur långt efter Orsay-tåget kom. Jag skulle kunna stannat och få lite längre att gå till jobbet, det stör väl inte i sig men erfarenheten säger mig att jag kommer fortare fram om jag väntar på nästa tåg som stannar när det ska, det brukar komma två-tre minuter senare. Inte heller på denna station fanns någon fungerande information men jag chansade, lämnade min sittplats och hoppade av i kylan. Så annonseras "Nästa tåg: Orsay 11 min". En minut senare: "Orsay 12 min". 11 igen. 12. Och så vidare. Efter sisådär 20 min kom vi iväg, jag var halvt stelfrusen och tänkte på hur långt tidigare jag varit framme om jag stannat kvar. Jag inser att för en Stockholmare kanske inte det hela ses så katastrofalt; där är tunnelbanan förvisso i tid men intervallen mellan tågen är i standard 10 min, för att inte tala om pendeltågen. En tio minuters försening i Paris innebär smärre kaos; nu är det förvisso semestertider och mindre folk så tågresandet går smidigt, men om man i vanliga fall går på i Châtelet kan man inte vara säker på att komma med tåget. Ännu mindre om det på perrongen hunnit ackumuleras resenärer under tio minuter...

Men egentligen är jag ganska glad, ty i morse velib:ade jag till metron. Snäppet upp: igår åkte jag inlines på kajerna, med nya handledsskydd! Tre vändor tur och retur fick räcka, sen var jag rejält trött, men ändå – känslan! Det gick inte fort såväl kondition som teknik har hunnit tappas en del, men rörelsen satt där ändå nånstans. Snart snart kan jag nog köra med de andra....