In cioccolato veritas

En dag stod på receptionsdisken i skidhotellet en skål med choklad, överbliven sedan julen kan tänkas. Bäst offra sig så att inte det hela förgås, tänkte jag ädelmodigt och tog två bitar. Det var typen av choklad med ett litet extra papper innanför det färgglada cellofanet, med två tipsfrågor präntade. Till min stora förvåning handlade de om Sverige:

Q: Vad är Sverige känt för?
1. Det är det starkaste landet i galaxen
2. Alla invånare har en egen pingvin hemma
3. Landet är föregångare när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor

Ja vad säger man? Mycket edukativ choklad det där. Jag blev naturligtvis tvungen att öppna den andra biten också, samt hämta ytterligare förstärkning, men de frågorna handlade om jultomtens medhjälpare samt vad man gör under misteln*.

Bildande choklad i all ära, det primära är ändå att vi varit på skidresa. Med tåg från Paris kom vi till Bourg St Maurice och vidare till Tignes där gänget från förra året väntade. Några nya ansikten, några som fattades, men gemensamt med i fjol var den goda stämningen. Och nog känner man sig välkommen när de ansvariga för kursen talar om att "era pjäxor - samma som ifjol - står på ert rum och skidorna i ert skidfack".Skidåkningen var fantastisk. Det lär inte ha snöat sedan runt julhelgen men det led vi inte det minsta av, snömängden var mer än tillräcklig, pisterna kanonbra och solen öste ned fem dagar i rad med endast få tunna molnstrimmor på himlen (är det inte typiskt svenskt att börja med det mindre bra...?). I år var jag med den lite långsammare gruppen och enligt instruktörerna gjorde det i det närmaste underverk för min teknik. Där jag i fjol kämpade för att hänga med i farten och lyckades men utan minsta stil, kunde jag i år jobba på tekniken i min takt. Men visst tyckte de att jag borde släppa loss lite mer; "du behöver vara lite mer galen". Jag vill tro att jag omedvetet tänkte på armen och inte vågade fullt ut för den. Men nästa år, då ska det åkas av!Nu är vi åter hemma i Paris, sista kvällen när vi satt och suckade över att semestern var slut sade vi tröstande att det är ju faktiskt ganska många som åker till Paris på just semester…

Såsom broder A gjorde; som mycket välkommen gäst dök han ner på söndagsförmiddagen. Vädret tillät tyvärr inte inlinestur såsom vi hoppats, men det blev en lyckad lunch, en kulturkvart på utställningen om Paris vid tiden för Victor Hugos Les Misérables och en fin promenad hem längs La Promenade Plantée. Lite slappande hemma hann vi med och det passade oss alldeles utmärkt efter res- och skidintensiva dagar. Rent kulinariskt var det annars ett par afrikanska dagar; centrala afrika på söndagen (maniok, saka-saka, får mm) och nordafrika (couscous - i dubbel portion!) i hyresvärdens nya restaurang på måndagen. Alltid lika roligt att återse sina syskon; om inte förr har jag en någorlunda definitiv resa till Irland i mitten av juli och då blir det N som våldgästas.

Skidresan var inplanerad sedan länge och gjorde att jag missade "Fasters" begravning i Malmö. Det känns såklart tråkigt att inte vara med, men jag tänker att hon som tyckte om Alperna nog skulle ha förstått. Jag tänkte på henne och de nära på fredagsförmiddagen, och jag mindes en av våra allra sista diskussioner - den om Fouriertransformer. Nu tänker jag att hon kanske sitter någonstans i sin segelbåt och sjunger vackert med vinden lekande i det glänsande håret.

*Nej, här kommer inte den spännande redogörelse för mistelaktiviteter som den mer ekivoke läsaren hoppade på, utan en redogörelse för den andra Sverigefrågan. Vad är "Fritid" för något i Sverige. Alternativen 1) sillfiléer, 2) blyga pommes frites (frites timides) eller 3) utomhusidrottsanläggningar. Nåväl, man får inte begära för mycket.