Radioskugga

Det har varit lite uppehåll på min front ett tag, kanske kan skylla på att Paris ligger i radioskugga. Inget internet, alla telefoner avstängda,…nej, det där trodde ingen på. Det närmaste man kan komma är snön som låg på trottoarerna i morse; till min stora förvåning var det vitt ute när jag vakande. Grenarna på trädet utanför fönstret (undrar vad det är för träd, det ska våren få utvisa) var vita och gatorna var ovanligt lugna. Det vill säga busstrafiken fungerade inte. Till min förvåning rullade dock metron, jag är annars fullt övertygad om att snö skulle kunna störa även en helt underjordisk tunnelbanelinje i Paris. På andra sidan La Manche är det tydligen ännu värre och campuset på mitt universitet är tydligen stängt. Jag funderade på att vara en duktig student och rent solidariskt åka hem, men beslutade mig för att stanna på jobbet. Faktiskt hade jag ju inte uppmanat min PhD-kollega i Kent att i sympati jobba hemifrån när det var strejk här i torsdags.

Sedan sist har jag alltså kommit tillbaka till jobbet, åkt lite mer inlines, och i helgen firade vi J:s födelsedag. Inne i lunken igen.

Men lunken blir aldrig mer riktigt sig lik. Jag konstaterade med min bror att vår barndom varit relativt skyddad från de tunga känslor det innebär att förlora någon nära. Men det kan inte fortgå i all evighet, det vet man ju rent logiskt men inte förrän verkligheten knackar på förstår man innebörden.

Det känns som det inte var länge sedan jag satt här och inte visste hur jag skulle formulera mig i ord, ändå är jag här igen. I helgen slocknade ett mycket starkt hjärta, och en mycket skarp hjärna. Morfar slapp en lång tynande kamp och vi kan minnas - om inte genom att ha upplevt det själva så genom att ha fått det berättat - hur han levde upp på sin resa för ett par veckor sedan.

Livet går alltjämt vidare, men det blir aldrig riktigt samma liv som förr. Jag tänker på mormor, mamma, morbror och alla andra som stod morfar nära. Ta hand om er.