Semestertider

När sommaren kommer till stan, då flyr stadsborna. Det gäller åtminstone här i Paris,och  dagstidningen Le Parisien slår huvet på spiken genom sin talande annonskampanj med slogans som "den enda parisare du kan räkna med hela sommaren" och andra liknande. Här frågar man inte varandra om man ska åka någonstans på semestern, utan vart man ska åka. Det är självklart att man ska bort, gärna minst två veckor och gärna långt bort (är det så i Sverige också fast jag missat det?). Denna folkvandring är verkligen skönjbar; inte bara genom att det är mindre folk på RER till jobbet (det är ändå förståeligt i semestertider att det är färre som åker till sina jobb) men också den borttrollade trängseln på gatorna och de stängda bagerierna. Deras semestertider är för övrigt kommunalt reglerade eftersom brödtillförseln måste vara försäkrad i varje ort/kvarter. Runt där jag jobbar kan man för övrigt undra om lunchrestaurangerna (som såvitt jag vet inte är reglerade) missat någon grundkurs i affärsstrategi eftersom alla stänger på en gång. Nu har jag inte så många poäng ekonomi i min examen men vore det inte en rimlig affärsidé att hålla öppet när alla andra är stängda och på så vis roffa åt sig alla kunder, det är faktiskt en inte oansenlig mängd som faktiskt jobbar på sommaren.

Till dem hör jag, med mängder av mätningar att göra gäller det att utnyttja utrustningens tillgänglighet, och ett tämligen fullt schema med Canterbury och Paris om vartannat så har det inte varit läge att ta ledigt något längre. Fyra lediga dagar har det blivit in alles, men jag ska kanske inte uttala mig för mycket om det där med att åka bort, för de har varit i tre olika länder; Irland, Sverige och Frankrike. Storbritannien har ännu inte förärats någon ledig dag.

Men, förra helgen fick vi för oss att också åka bort någonstans. Jag vill gärna se mig lite om i Frankrike men det har inte blivit så många gånger. Helgerna är få och går fort och med mycket resande i övrigt så lockar hemmets vrå rätt bra den med. Så rycktes då tummen ur för en tripp i all sin enkelhet. Så som jag gillar dem, det behöver inte vara en massa extra och krusiduller och dyra nöjen. Vi packade in oss för att resa till Le Pozières och bo där en natt på B&B, eller Chambre d'Hôtes som det heter på franska. En familj som byggt om en fallfärdig lada till ett fräscht vandrarhemsliknande ställe med stort och modernt kök till gästernas förfogande på dagen och för frukostservering på morgonen.

Le Pozières ligger i departmentet Somme där det utspelades många, och långa strider under första världskriget. Den 1 juli 1916 var den blodigaste dagen någonsin i den brittiska arméns historia. Under de första tio minuternas strider lär runt 7000 man ha dött, totalt dog (direkt eller senare av sina skador) över 19000 brittiska soldater den dagen. Vart man åkte runt om i bygden fanns kyrkogårdar med vita stenar i rad på rad, minnen som aldrig kommer suddas ut.  Likaså fanns flera stora minnesmomument, de okända soldaternas gravar. Ett av de större var det i Thiepval, som rests till minne av de över 70000 soldater från Storbritannien och andra Commonwealth-länder som omkom i striderna i Somme och vars kroppar aldrig återfunnits.

The Thiepval Franco-British Memorial

Ett annat minnesmärke som var mycket intressant - om man får säga så om ett dito monument - var Beaumont-Hamel Newfoundland Memorial. I denna park, som drivs av den kanadensiska regeringen, har skyttegravarna bevarats såsom de såg ut i frontlinjen mellan de allierade och tyskarna i juli 1916. Det kändes overkligt att gå runt en varm och solig augustidag i en annars vacker grässluttning, och tänka på att i de här gångarna kröp männen med fara för sina liv för 90 år sedan, och tittade upp enbart i syfte att beröva andras… Jag kunde inte hjälpa, hur vansinnigt och grymt krig än är, att fascineras över all den taktik, all den planering som ligger bakom. Samtidigt förundras över hur de gjorde för att undanhålla sina planer för fienden. 

De allierades skyttegravar, Beaumont-Hamel

Där nere, strax hitom träden, fanns tysken

Kanada är inte det enda land som köpt en bit mark av Frankrike för att upprätta ett minne och hedra sina soldater. Inte långt därifrån kom vi till Sydafrika, då vi besökte the South African Memorial i Delville Wood. Denna skog fick ett sydafrikanskt regemente i uppdrag att försvara från tyskarna; de gick in i skogen med över 3100 man, fem dagar senare retirerade de 142 som fanns kvar i livet.

South African Memorial in Delville Wood

När jag lämnade detta museum slogs jag av att, trots det jag läst om Sydafrikas inblandning i de båda världskrigen, trots alla foton och rapporter om mänskliga förluster, så var det en liten historia om en babian som särskilt etsade sig fast i minnet. Jackiehette han och följde med sin husse ut i kriget, där han snart blev brigadens maskot. Jag undrar om det är oförmåga att ta till mig allt det hemska som hände, att ta in vidden av den grymhet som rådde, eller ren och skär flykt, som gör att jag hellre vill tänka på hur denna lilla varelse slickade rent sin husses sår när denne blev skadad i skyttegraven, än på de tusentals som miste sina liv. Kanske är det en mänsklig reaktion, att vilja se det lilla och goda någonstans i det stora och grymma.

På det hela var det en väldigt bra helg. Jag hade inte läst in mig på förhand om alla dessa monument längs denna "Chemin de Memoire", men jag är glad att ha fått se dem. Kanske är det bara jag, men jag har en känsla av att vi i skolan pratade betydligt mer om det andra än det första världskriget. I vilket fall, det som hänt får inte glömmas, oavsett vilket krig. För den som är intresserad kan en tur varmt rekommenderas, la Somme ligger mindre än två timmar norr om Paris och B&B:en avlöser varandra.

Som liten avslutning, krigsmonument var inte det enda fick se; en tur ut till havet blev det likaså. Våffelförsäljare och karuseller i bjärt kontrast till stilrena, sorgkantade minnesmärken…