Offentlig ursäkt och dito glädjeutrop

Ja alltså först en ursäkt för allt det där dravlet igår. Det intresserar naturligtvis ingen hur många sekunder det går på en blobb och hur många blobbar på en stapel, men vi kan väl låta det vara ett uttryck för träningsabstinens eller nåt? Jag låter inlägget finnas kvar som ett minne.

But there are good news today! Me happy!! That is, I went to this doctor, you know, one of these guys in white coat and a stethoscope-thingy around his neck, you know. He kind of looked at my x-rays from all the angles and he looked like, worried and I was just like trembling, you know, and then he looked at me and said "It's fine".

Nu ballade det visst ur igen, hemskt ledsen. Men jag vill bara illustrera att jag är väldigt glad över beskedet att allt ser ok ut och läkningsprocessen fortgår; smärtan jag känt är fullt normal. Jag undrar vad som står i min journal, ty trots att detta var en ny läkare jag aldrig mött förr sade han direkt att "ingen sport på sex veckor än", sport med fall-risk alltså. Gym var fortfarande helt ok och det är ingen fara för ärret att börja simma heller. Men bäst av allt - grönt ljus för skidveckan i januari! Dock ska jag ha ett skydd som går upp till armbågen...var hittar man sånt??

För övrigt, Paris halvmara, här kommer jag! Den 8 mars, det är drygt två månader efter att jag kan börja springa, någon morot får jag allt ha. Jag slipper garanterat allt vad press heter i alla fall.