Raggningstips i Veckorevyn i all ära men för den som vill ha lite mer handfasta tips kan jag bara säga – skaffa inlines. Välj sedan ut en lämplig trasig gata, starta från stillastående och kör rakt in i ett hål med hastighet lägre än styrfart. Paff, poff, bamm och du har tre stycken för dina fötter. Möjligen har du själv några smärre skrapsår på knä och armbågar men lite får man väl ändå betala för konsten?
Det är vår på gång här i Paris, såväl i söndags som igår visade termometertavlorna runtom i stan över 20 grader. Förvisso i solen men dagar som dessa är det ändå i vårsolen man vill vara. Gårdagsturen var riktigt härlig och efter någon timme började till och med helgens erövrade stelhet i låren att ge med sig. Jag får väl skylla mig själv för just stelheten, även om den där totala stumnadskänslan som inföll i slutet av Pari Roller-turen i fredags var ovan. Kanske ett spår av förkylningen i början av veckan?
I sann oklok anda behandlade jag mina stackars ben med en löptur i Buttes-Chaumont i lördags, denna vackra och kuperade park där jag envist sökte upp varje trappa och uppförsbacke. Jag cyklade dit för att få mindre asfalt och mer park, strax utanför hemmet kom en vägcykel ut framför och tävlingsdjävulen flög i. Nog hade cyklisten i fråga inte den totala träningsstassen men ändå en lättviktscykel, SPD-pedaler och säkert sju gånger fler växlar än jag på min 22 kg tunga vélib, så jag var tämligen död när jag nådde ikapp i toppen av rue des Pyrénées; 3 km uppförsbacke efter vilken jag uppgivet suckade över tävlingsinstinkten. Fast innerst inne är jag glad när den infinner sig, kämpaglöd är långt bättre än WO. Som på inlinesturerna, jag njuter bra mycket mer kämpandes i uppförsbackarna när jag kör förbi de andra, än i nedförsbackarna där en obefogad oro får mig att sacka efter. Teknikträning står högt på agendan nu för att kunna utnyttja styrkan bättre!
Det är vår på gång här i Paris, såväl i söndags som igår visade termometertavlorna runtom i stan över 20 grader. Förvisso i solen men dagar som dessa är det ändå i vårsolen man vill vara. Gårdagsturen var riktigt härlig och efter någon timme började till och med helgens erövrade stelhet i låren att ge med sig. Jag får väl skylla mig själv för just stelheten, även om den där totala stumnadskänslan som inföll i slutet av Pari Roller-turen i fredags var ovan. Kanske ett spår av förkylningen i början av veckan?
I sann oklok anda behandlade jag mina stackars ben med en löptur i Buttes-Chaumont i lördags, denna vackra och kuperade park där jag envist sökte upp varje trappa och uppförsbacke. Jag cyklade dit för att få mindre asfalt och mer park, strax utanför hemmet kom en vägcykel ut framför och tävlingsdjävulen flög i. Nog hade cyklisten i fråga inte den totala träningsstassen men ändå en lättviktscykel, SPD-pedaler och säkert sju gånger fler växlar än jag på min 22 kg tunga vélib, så jag var tämligen död när jag nådde ikapp i toppen av rue des Pyrénées; 3 km uppförsbacke efter vilken jag uppgivet suckade över tävlingsinstinkten. Fast innerst inne är jag glad när den infinner sig, kämpaglöd är långt bättre än WO. Som på inlinesturerna, jag njuter bra mycket mer kämpandes i uppförsbackarna när jag kör förbi de andra, än i nedförsbackarna där en obefogad oro får mig att sacka efter. Teknikträning står högt på agendan nu för att kunna utnyttja styrkan bättre!
No comments:
Post a Comment