Uppryckning

Över en vecka - en och en halv! - har gått sedan jag plitade något här. Men jag lever och har hälsan, jag har bara inte fått tummen ur.

Idag har vi ställt om klockorna och likt kossorna upplever jag en stor förvirring över den mörka morgonen. Nu ljög jag, morgonen var inte det minsta mörk när jag pallrade mig upp strax före nio. Men i alla fall är det ett tecken på att sommaren är på gång. I år igen.

Igår var det Earth Hour världen över. Det hade talats betydligt mer om det i Sverige än i Frankrike (tidningsartiklar, inloggning till banken, sånt där som man som utlandssvensk ser). Naturligtvis uppmärksammades det här också och t ex Eiffeltornet släcktes, om än bara för fem minuter kl 20.30 - av säkerhetsskäl. De kanske var rädda för lågt flygande ufon eller nåt. Jag kommer just att tänka på en motsägelsefull parallell (heter det då ortogonal? reds.anm) till halvljusen på bilarna som inte är tända dagtid här; för några år sedan gjordes ett test med tända lysen och man kom fram till att det slösade för mycket energi. Förmodligen för att det direkt rörde privatpersoners ekonomi eller nåt. Frankrike är annars inte ett land där jag hoppar högt över miljötänkandet. Sopsortering existerar förvisso i någon mening men man kan få höra "bravo" ropandes efter sig när man slänger flaskor i glas-igloon. Det finns miljövänliga tvättmedel och sånt där, men refillpåsar istället för plastflaskor har jag nog bara sett på Yves Rocher som drar sitt strå till stacken av miljö-ovänlighet genom att överösa sina kunder med hemskickade rabattkuponger och erbjudanden. Jag har fortfarande inte förstått varför de inte sänker alla sina priser med 50% på en gång eftersom det är nästan omöjligt att gå in där och betala det pris som står på prislappen (gäller ej nyheter, redan nedsatta produkter, den Fina Produktserien samt Dina Favoritprodukter - var vänlig anmäl dessa i förhand på internet).

Vi skulle kört en Earth Hour randonnée med avfärd från Trocadero, mitt emot det ögonblickligt släckta Eiffeltornet. En timmes lång promenad på inlines var planerat, men det regnade inne. Efter några riktigt fina dagar med upp mot 20 grader förra veckan har den här varit regnig och blöt. Två gånger har vi kunnat åka inlines, igår var inte en av dem. För dagen ser det någorlunda hoppfullt ut, solen börjar kika fram och ska kanske torka upp våta vägbanor.

Jobbmässigt traskar det på, i veckan fick jag klart ett abstract till en workshop i Moskva i juni. Jag håller tummar och tår, det vore hemskt fint att komma med. Workshopen hålls vartannat år och är nog den i Europa som är mest specifik för just det vi jobbar med. Eftersom det behövs visum till Ryssland är vi redan anmälda, just efter anmälan lyckades jag naturligtvis tappa bort mitt pass och fick därför snabbt be dem stoppa visumansökan. Misstänker att det gått sådär om de kommit fram till att någon försöker ta sig in på ett spärrat pass. Arrangörerna verkade först hemskt oroliga över detta, trots mina lugnande ord om att jag redan fixat ett nytt på ambassaden. När väl det nya passet kom förstod jag deras oro; "Du har tur du som kan få ett nytt pass på en vecka, i Ryssland tar det minst två månader…".  Jag slog mig tyst för bröstet och skickade med svensk falsk blygsamhet ett svar om att uppgiften blir ju mindre omfattande när det bara är nio miljoner invånare att hålla ordning på.

Imorgon far jag till Canterbury i fyra dagar för att gå på föreläsningar om OCT på mitt universitet. OCT har länge varit lite vagt för mig tills det gick upp för mig att själva kärngrejen är signalbehandling och inte nödvändigtvis optiken. Eller ja, det är naturligtvis en kombination av de två, och det är ju egentligen det som gör optiska tillämpningar så spännande. Det är verkligen Y-utbildningen i ett nötskal; Teknisk Fysik och Elektroteknik. Yi än mer, suffixet -internationell är jag lyckligt lottad nog att kunna utnyttja till fullo.

Dagens onödiga reflektion I: Vid Denfert-Rochereau är det aldrig - aldrig - en minut kvar till sexans metro går mot Nation. Så länge tåget är kvar vid Raspail, stationen innan där jag bodde förut, är det två minuter och så snart tåget lämnat blinkar signalen 0 minuter. Någon har inte tänkt.

Dagens onödiga reflektion II: Vid Le Guichet är två minuter av obestämd längd. När tågets ankomst annonseras om tre minuter vet man ofelbart att det tickar ner till två inom kort. Två minuter kan dock vara precis hur långa som helst. Har man riktig otur blir två minuter tre igen och så börjar vändan om. Någon har inte tänkt, en gång till.