Jag ser att jag nästan varit seriös, till snudd på en antydan till en vag aning av, politisk till och med i några av de senaste inläggen. På utrikiska dessutom. Det känns dags att återgå till lite svenskt vardagsfilosoferande igen, utan att för den skull helt lämna presidentval och andra aktuella frågor.
Häromdagen kablades det ut bilder i TV, på internet och i tidningar om hur paret Obama besökte paret Bush i Vita huset, ett rekordtidigt första överlämningsmöte (tror ni de har en regel(o)rätt skiftesfest?). Jag kom att undra, om utgången hade varit annorlunda den där tisdagen i februari; skulle då Laura ha fört med sig Bill på husesyn?
En annan intressant fråga dök upp angående religion. Jag diskuterade med en katolsk vän, och efter att ha fått lite mer insyn i den katolska kyrkan tyckte jag att jag känner mig närmare den protestantiska än den katolska Gud; utan att gå in i detalj på min egen tro. Min vän påpekade då att det är faktiskt samma Gud och det är naturligtvis helt korrekt; en av kristendomens grundpelare är denna enda Gud. Men jag vidhöll att även om det är samma Gud, så skiljer sig synen på (tolkningen av) densamme ganska drastiskt mellan de olika grenarna, åtminstone inom vissa områden. Min vän bad mig exemplifiera och jag bestämde mig för att vara tydlig och referera till synen på familjen. Varpå jag berättade att om den svenska regeringens nya lagförslag går igenom, så kommer den enskilda prästen - till exempel en frånskild trebarnsmor - faktiskt att ha rätt att vägra förrätta en enkönad vigsel.
Mitt exempel hade önskad verkan.
Min chef påpekade häromdagen att han sett att Sverige låg först i en lista över världens (Europas?) mest jämställda länder. Frankrike låg tydligen på sjuttonde plats och mina kolleger pratade om ökningen från tre till elva pappadagar. Själv inflikade jag att visst kände jag till att Sverige ligger först, samt att detta faktum tycktes mig något skrämmande. Möjligen uttryckt med illa dold stolthet; jag erkänner att det som jag på plats i Sverige kunde se som tillkortakommanden härifrån Frankrike ser ut som enorma framsteg. Betyder det att det är jag har det bakhalt?
Slutligen en fundering kring ännu en livsfråga. Nämligen den om livstids garanti; vilken livstid handlar det egentligen om? Konsumentens eller produktens?
Nu är det natt tror jag bestämt…
PS. Mamma, jag glömde inte ringa ikväll, men inlinesturen regnade bort så jag hade sällskap efter gymmet:-)
Häromdagen kablades det ut bilder i TV, på internet och i tidningar om hur paret Obama besökte paret Bush i Vita huset, ett rekordtidigt första överlämningsmöte (tror ni de har en regel(o)rätt skiftesfest?). Jag kom att undra, om utgången hade varit annorlunda den där tisdagen i februari; skulle då Laura ha fört med sig Bill på husesyn?
En annan intressant fråga dök upp angående religion. Jag diskuterade med en katolsk vän, och efter att ha fått lite mer insyn i den katolska kyrkan tyckte jag att jag känner mig närmare den protestantiska än den katolska Gud; utan att gå in i detalj på min egen tro. Min vän påpekade då att det är faktiskt samma Gud och det är naturligtvis helt korrekt; en av kristendomens grundpelare är denna enda Gud. Men jag vidhöll att även om det är samma Gud, så skiljer sig synen på (tolkningen av) densamme ganska drastiskt mellan de olika grenarna, åtminstone inom vissa områden. Min vän bad mig exemplifiera och jag bestämde mig för att vara tydlig och referera till synen på familjen. Varpå jag berättade att om den svenska regeringens nya lagförslag går igenom, så kommer den enskilda prästen - till exempel en frånskild trebarnsmor - faktiskt att ha rätt att vägra förrätta en enkönad vigsel.
Mitt exempel hade önskad verkan.
Min chef påpekade häromdagen att han sett att Sverige låg först i en lista över världens (Europas?) mest jämställda länder. Frankrike låg tydligen på sjuttonde plats och mina kolleger pratade om ökningen från tre till elva pappadagar. Själv inflikade jag att visst kände jag till att Sverige ligger först, samt att detta faktum tycktes mig något skrämmande. Möjligen uttryckt med illa dold stolthet; jag erkänner att det som jag på plats i Sverige kunde se som tillkortakommanden härifrån Frankrike ser ut som enorma framsteg. Betyder det att det är jag har det bakhalt?
Slutligen en fundering kring ännu en livsfråga. Nämligen den om livstids garanti; vilken livstid handlar det egentligen om? Konsumentens eller produktens?
Nu är det natt tror jag bestämt…
PS. Mamma, jag glömde inte ringa ikväll, men inlinesturen regnade bort så jag hade sällskap efter gymmet:-)
2 comments:
Inga problem, tittade dock på talaommaren om du ringt när jag sent om sidor äntrade hemmet efter årets akademiska högtid. Faktum är att jag tänkte det regnar nog i Paris med.
Om vi skiljer oss åt i jämställdhet så kanske det är mera lika vad gäller julfirande. Här i Sverige firas det redan. Julskyltningar överallt och idag var vi på Steninge Slotts julmarknad där jag köpte små lackpastiller, lagom till att lacka ett julbrev.
Post a Comment