Inlines in Paris - the Narrative Truth

(sorry, jag bryter här mitt löfte med mig själv - till er - om endast korta inlägg i framtiden)

Det verkar som att mormodern blev nervös efter mitt förra inlägg, att vi åkte inlines utan polis genom stan. Jag kan naturligtvis logiskt förstå hennes oro, men kan inte låta bli att småle litegrand. Det inlägget handlade om att den officiella fredagsturen var inställd men att ett större gäng körde ändå, fast utan polis – på motorcykel eller inlines – och funktionärer som blockerar korsningar, som brukligt är. Vi var väl ett drygt hundratal som gav oss iväg, något färre som hängde med hela vägen runt. Det var alltså en ovanlig fredag.

Vad som däremot inte framgick var att det där med att åka utan polis är något vi vanligen gör ett par gånger i veckan. På måndagar och onsdagar träffas vi klockan 21 och kör i två timmar. De gångerna är vi betydligt färre, säg 10-15 stycken, men alla med vana att köra just "rando sauvage". Tempot är högre och runt 40 km brukar det bli varje gång, mot fredagarnas knappa 30 km på tre timmar.

Jag funderade på det när vi åkte igår och de här turerna kan i mycket beskrivas med förtroende. Det gäller först och främst att lita på sin egen förmåga, att kunna bromsa för hinder, och att helt enkelt ha koll. Det gäller också att lita på sina medåkare; att om de som är framför kör rakt igenom en korsning utan att tveka eller göra tecken så innebär det att det inte kommer några bilar från vare sig höger eller vänster. Även bilisterna kan man i någon mening lita på; hur tjuriga de än är över att man stoppar deras väg och hur mycket de än har lagen på sin sida om det är de som har grönt och vi som har rött, så vill de i alla fall inte köra över någon. De mest opålitiliga när det kommer till kritan är förmodligen fotgängarna, som invaggade i någon sorts falsk trygghet lugnt knallar ut i gatan utan att se sig om.

Jag inser att det låter livsfarligt men vill ändå hävda att vi kör med viss kontroll. När det är farliga nedfarter, då är det nästan alltid någon som åker före och ställer sig och blockerar ifall ett ljus skulle slå om till rött innan alla är nere. Några kör med visselpipor för att varna i skymda korsningar innan vi når fram. Mycket omtanke är det också, folk hjälper de som är trötta och ser till att alla är med efter lite klurigare passager.

För egen del tillhör jag sällan dem som skyddar i korsningar, helt enkelt för att jag sällan är först. Jag är notoriskt feg och hur mycket jag än logiskt vet att det är bättre att stå på i nedförsbacken och ha grönt ljus, så sitter det en liten djävul bakom örat och säger att det är bäst att ta det lite lugnt och vara bättre beredd att bromsa utifall att det skulle bli rött och en bil ger sig ut. Med just resultatet att det hinner bli rött... En viktig lärdom har dock gått in, och den är att lägre hastighet är en förrädisk försiktighet, det är mycket viktigare att undvika skapa ett avstånd mellan sig och klungan. Inte en bil ger sig in en klunga med inlinesåkare, däremot kan de lockas att tro att en lucka i själva verket är slutet på tåget.

Dessvärre har jag en viss motvilja att ligga precis bakom någon. Hur mycket det än hjälper med minskat vinddrag och hur mycket jag än litar på de andra så ogillar jag starkt att inte själv se vad som händer framför. Nåväl, jag tröstar mig med att det ger bra träning att kämpa själv. För att vara kaxig vill jag ändå säga att där jag är bland de sista nedför, det tar jag igen genom att vara i täten uppför.

Som sagt, mycket tillit handlar det om, och vana att läsa trafiken. En del i gänget verkar kunna ljussekvenserna i minsta korsning i Paris. Och även utan vetskap finns det alltid knep; om ljuset på tvärgatan slår mot gult, ja då är det ingen mening att bromsa för det egna röda ljuset kommer alldeles snart bli grönt. Det är också nästan ofelbart bättre att ta sig förbi de väntande bilarna innan de själva hunnit börja röra på sig.

Polisen då, vad säger de? Jag har mycket svårt att tro att vi egentligen har rätt att köra som vi gör* och någon gång kommer de fram. En av dessa gånger "spelade" jag dum utlänning och hostade fram ordet "trottoir?" som om jag därmed uttömt mitt kompletta ordförråd i franska (om jag skrivit min blogg på franska hade jag nog inte skrivit allt det här, men jag ser det som föga troligt att någon ur Paris poliskår behärskar svenska). Men oftast ser även poliserna att vi trots allt kör med vett och sunt förnuft. Det är ett ständigt kommunicerande; "fara till höger, kabel över vägen, mötande cyklist" osv. Igår hamnade vi bakom en polisbil som kröp fram på en liten gata nånstans i 15e arrondissementet; ett litet tag var det en välordnad linje bakom tills någon tröttnade och vi helt sonika körde om (ljuset till det korsande övergångsstället lyste dessutom grönaste grönt), från polisen ingen reaktion.

Ja, att åka utan polis är alltså inget konstigt, det som gjorde förra fredagen mer riskfylld än våra mindre turer var just ovanan, att åkare inte själva har koll och inte är beredda på att de kan behöva tvärnita.

Mamma, jag ska se till skriva ett nytt inlägg innan du åker till mormor nästa gång så slipper du visa henne det här ;)

* inlinesåkare ska hålla sig på trottoarer. Fotgängare brukar dock sällan uppskatta ett gäng på 15 pers som far fram i 20-30 km/h, vi i vår tur brukar inte uppskatta de tjusiga pelare, brunnar och kullerstenar som pryder trottoarerna.