Lunchpaus

Nej, jag tänker inte skriva om kungahuset för det fixar så många andra bättre än jag. Möjligen nämna att vi diskuterade fenomenet idag på lunchen och att fransmännen var stolta över (men omedvetna om) sina kungliga ättlingar.

Litteratur var annars något jag ville skriva om idag. Som jag nämnde för ett tag sedan har jag tagit ett steg från klassiker; när jag var yngre var det nästan endast det som gällde och jag våndades över hur jag skulle hinna färdigt alla "måsten" innan jag kunde ta tag i moderna verk. Om inte förr så är den inställningen helt borta här i Frankrike, där jag istället går in för samtida författare i relativt hög utsträckning.

Så nu ett undantag, den aktuella tågläsningen är "Thérèse Raquin" av Émile Zola, föregådd av "Le Dernier Jour d'un Condamné" av Victor Hugo. Det är något visst med klassiker, det är inte för inte de har överlevt sekler av konkurrenser. De har något grandiost, för att svänga sig med svulstiga ord. Det är så STORA känslor; överdådet kommer inte i mängden känslor och händelser som i moderna filmer och böcker, utan det är få skeenden med desto mer intensitet. Jo, jag generaliserar utan belägg men jag tar mig den friheten att vara subjektiv.

Annat läsande är bloggandet, jag har nyss hittat och blivit förtjust i Kerstin Hallerts blogg om fransk politik, passar utmärkt för en insikt i aktuella händelser. Tackar för tillstånd att länka!

Och just ja, lovade ju berätta om Le Carnaval. Jaa...det var helt enkelt, en karneval. Inga kossor men massor av folk, en del orkestrar, och så några utsmyckade vagnar. Även funktionärerna var utsmyckade: