Hundägare

(Ständigt denna ketchupeffekt - dagens andra inlägg!)

I mycket skiljer jag mig från min far men är det en punkt där vi har hyfsat lika uppfattning så är det hundägare. Ilskan har möjligen lindrats med generationers förnyande men kärnan finns där. Egentligen är jag inte vansinnigt förtjust i hundar heller, men det finns exemplar som har sin charm så jag ska inte låta de stackars oskyldiga varelserna bära skulden.

Men idag råkade jag ut för ett praktexemplar på kajen när vi åkte inlines. Fido - en liten lurvig sak - studsade runt lös nära husse med sällskap, jag såg honom med ganska lång framförhållning. De allra flesta hundar som springar lösa på kajen gör det för att deras ägare vet (ha! tror!) att deras skyddsling stannar nära dem. Försiktig som jag är brukar jag ändå sakta in, så också denna gång och det visade sig vara tur för Fido kastade sig glatt ut rakt mot den roliga varelsen på åtta hjul.

Såväl fall som massakrerad hund undveks men jag kunde inte hålla mig från att skälla lite på ägarna. De visade sig vara engelsman vilket gjorde det möjligt för mig att uttrycka mina känslor lite mer kraftfullt, om än med viss bibehållen artighet (de var ju engelsmän). Och vad säger Husse Fido? Jodå, han försvarar sin lille vovve med ett "It's so much people, he's not used to it"

Jag skiter fullständigt i vad Fido är van vid och inte, även utan hundvana vågar jag säga att hans agerande inte var särskilt chockerande för att vara en hund. Varpå jag svarade att även om Fido inte är van så kunde ni kanske räkna ut att med cyklar, inlinesåkare och sparkcyklande barn så kan det vara lämpligt med ett koppel.

Medan husse tar hand om Fido och försäkrar sig att den lille stackaren inte blivit rädd kommer hustrun, lite mer sansad, till undsättning: "It's OK, you're right, he's wrong". Hon verkade van, eller ska jag säga härdad. Undrar om det var första gången hennes make försvarade sin jycke emedan hon fick styra upp…