Så dags

Jag har sagt att jag ska börja blogga den dag jag får internet hemma, alltså fast sådant. Nu har ju inte det riktigt hänt och det får erkännas att jag inte kan beskylla neuf telecom för detta, utan det är telekomingenjörens kunskaper som brister. Så fick jag det sagt också. Just nu är det alltså lånade internetsignaler som lierar mig med omvärlden. Flyger med lånta fjädrar så att säga.

Ju längre jag skjutit på att börja skriva, desto svårare har det blivit. Det finns så mycket att ta igen och skriva om. Det skulle bli alldeles ohållbart långt och ni som läste min förra blogg vet hur långt det kan bli ibland. Så jag försöker mig inte ens på det utan börjar mitt i alltihop och låtsas som om ingenting hänt. Nu har det förvisso hänt väldigt mycket men läsaren får antingen se till att vara uppdaterad eller räkna med att bli det allteftersom min skrivanda faller på.

Men jag passar på att berätta att imorgon är en bra dag eftersom det kommer ett paket lastat med kaffekapsyler i mitt namn till jobbet. Lagom tills att jag börjar känna mig oroande opåverkad av en dag utan kaffe är det dags starta beroendet igen. För övrigt testade jag i veckan ett nytt sätt att inte brygga kaffe på. Det var också det sista sättet. Tidigare har jag såväl glömt filtret (resultat: svart kaffe) som kaffepulvret (resultat: genomskinligt kaffe) i espressobryggaren. Det nya var att glömma vattnet. Resultat: handtaget och knoppen ramlade av, gummiringen runt filtret smälte och det luktade choklad (choklad!!) i hela lägenheten. Detta sista, hela lägenheten, säger dock föga om luktens intensitet men jag är säker på att min nyvunna bekantskap; grannen M från Guatemala som läser till kock, kunde känna det också.