It's raining men..ingen har saltat

Intet ont anandes stapplade jag ur tåget i morse. Ja, verkligen stapplade för jag tror nästan jag hann slumra in igen mellan de att högtalarrösten sade "Le Guichet" och tåget stannade. Vad som väntade? En total blixthalka, en tunn ishinna över hela trottoaren och inte en tillstymmelse till saltkorn. Den korta, säg 300m, nedförsbacken till jobbet tar väl i vanliga fall fem minuter inklusive stopp i fruktaffären men idag..puh. Folk såg ut som bambis allihop, bilar kanade och den lilla lilla remsan intill husväggen där isen smält blev tillflykt för att slippa bryta en annan handled.

Nu till lunch har det tinat men det fina regnet har ersatts av hagel och snö; återstår att se vad borgmästeriet tänker göra åt detta...

Anm.: I Paris ingen halka, det lär få bli riktig sibirisk vargavinter för att de gatorna ska frysa.

Ibland väljer man fel

Varje morgon tar jag den blå pendeltågslinjen, RER B, till jobbet. På samma sträcka rullar ett antal olika tåg ungefär var 4-5 minut, några olika varianter som stannar på olika stationer; jag förmodar att någon logistiker lagt pannan i djupa veck och ansträngt de små grå för att göra direktförbindelser mellan populära stationer medan de som varit otaktiska nog att bosätta sig i en mindre förort får finna sig i att byta. Min station, Le Guichet, anses som liten och på kvällarna har det hänt mer än en gång att det svurits över hur många tåg som susar förbi när det är kallt och regnigt.

På morgonen är det tågen mot St Remy som gäller, utom om jag är tidig eftersom de tågen då svischar förbi Le Guichet, och jag istället bör välja ett tåg med slutstation Orsay. I morse ansträngde jag mig just för att vara extra tidig, men ljustavlorna fungerade inte på min station inne i Paris och när första tåget till St Remy kom hoppade jag på för att vid nästa station kunna se hur långt efter Orsay-tåget kom. Jag skulle kunna stannat och få lite längre att gå till jobbet, det stör väl inte i sig men erfarenheten säger mig att jag kommer fortare fram om jag väntar på nästa tåg som stannar när det ska, det brukar komma två-tre minuter senare. Inte heller på denna station fanns någon fungerande information men jag chansade, lämnade min sittplats och hoppade av i kylan. Så annonseras "Nästa tåg: Orsay 11 min". En minut senare: "Orsay 12 min". 11 igen. 12. Och så vidare. Efter sisådär 20 min kom vi iväg, jag var halvt stelfrusen och tänkte på hur långt tidigare jag varit framme om jag stannat kvar. Jag inser att för en Stockholmare kanske inte det hela ses så katastrofalt; där är tunnelbanan förvisso i tid men intervallen mellan tågen är i standard 10 min, för att inte tala om pendeltågen. En tio minuters försening i Paris innebär smärre kaos; nu är det förvisso semestertider och mindre folk så tågresandet går smidigt, men om man i vanliga fall går på i Châtelet kan man inte vara säker på att komma med tåget. Ännu mindre om det på perrongen hunnit ackumuleras resenärer under tio minuter...

Men egentligen är jag ganska glad, ty i morse velib:ade jag till metron. Snäppet upp: igår åkte jag inlines på kajerna, med nya handledsskydd! Tre vändor tur och retur fick räcka, sen var jag rejält trött, men ändå – känslan! Det gick inte fort såväl kondition som teknik har hunnit tappas en del, men rörelsen satt där ändå nånstans. Snart snart kan jag nog köra med de andra....

En annorlunda jul

Det blev en annorlunda men mycket fin jul därhemma. Modet på jobbet höll inte hela vägen ut och jag smet iväg lite tidigare, tröstandes mig själv med att jag var långt ifrån först. Ett snabbt stopp i simhallen på vägen hem och sen var det dags att röja fram julbordet på Fasters vita duk.

J tittade förundrat – och med viss tveksamhet – på hur pyttsar, skålar och byttor åkte fram en efter annan. Ett skämt på vårt interna inlines-forum om att det skulle ut och köras på kvällen utvecklades till att vi bjöd in två vänner, som inte bokat in något med sina familjer för kvällen. Lite spontant och med förevändingen att "kom bara för ett glas". Givet mängden av mat (hur tänkte jag?) var det inte fel att de dök upp. Synd att de inte tog med kusiner också....

Det blev i alla fall väldigt bra, vid tiotiden var vi till bords (ejoråsåatteh här vänds på dygnet) och trots viss fransk tveksamhet till svensk sill blev det över lag lyckat. Våra vänner var mycket glada och nöjda och verkar till slut ha hittat hem ordentligt i natten, efter att bl a ha tittat på pappas julfilm med mina första stapplande steg för 26 år sedan.

Juldagsmorgonen blev inte helt oväntat aningens sen; jag vaknade till relativt tidigt och kunde se SMS om att far min varit på julotta. Det finns faktist en sådan även i Svenska kyrkan här, den avlöpte säkert fint. Jag ringde hem till farfar där julmiddagen hölls (nästan) som vanligt, allt efter faster M:s försorg, hon lär ha gjort ett jättejobb.

För att juldagen skulle kännas lite som inte vanlig helgdag gav vi oss ut på långpromenad, i Skogen. J undrade om jag egentligen ansåg att Bois de Vincennes var en skog. En park är det ju inte, sådana brukar ha anlagda gräsmattor och ansade rabatter, men en parkskog tyckte jag. Eller skogspark? Två timmar tog det oss i alla fall att promenera igenom den och det får väl räknas som hyfsat. Hem till julbord, andra upplagan (more to come!) och paketöppning. Mammas bidrag stod för en övervägande majoritet av paketen, som kommer hålla oss varma i vinter (jag har inte tappat en enda av vantarna än - och då var de ändå två stycken!).

Vid åttatiden skulle jag lägga mig och vila lite. Åjo... Vid tiotiden vaknade jag till och stapplade upp för att se hur juldisken just avslutades, J förebrådde sig lite för att oljudet väckt mig. Det oljudet kunde jag väl stå ut med och efter varm mjölk och lite julgodis var det inte svårt att somna om igen.

Och nu på jobbet igen – kan lova att det inte var något problem med plats på RER idag. Måste bara försöka få gjort något vettigt också... Ja faktiskt, jag ska läsa I:s exjobbsrapport om aktuatortekniker, den tror jag kan komma till nytta.

God fortsättning alla!

Är det jul igen?

På DN idag skriver de om extra mycket ledigt i jul, med julafton en onsdag. Man kan svara på dagens fråga huruvida man jobbar hela eller halva dagen, eller inte alls, idag den 23:e. Jag förstår inte alls. För första gången i mitt liv ska jag jobba på julafton. Kontoret stänger kl 16 på eftermiddagen och även om jag teoretiskt sett skulle kunna ta ledigt vill jag spara dagar till skidsemestern. Det hela känns otroligt märkligt och jag har lust att ropa till de stackars fransmännen att "hallå, ni har missat nåt, julafton är den 24:e"! Det är det förvisso här också och i någon mening har de kanske bättre fattat innebörden av ordet julafton, eftersom det enbart är kvällen som firas. Jultomten kommer på natten till den 25:e och barnen får sina paket på morgonen. Egentligen är det väl så det firas på de flesta håll runt om i Europa, jag har för mig att de skandinaviska länderna är lika men jag kan missta mig. Det är som att allt är förskjutet en dag. Vad kommer sig detta? Har det att göra med jultomtens arbetstider, att på väg från Rovaniemi avverkar han Norden på julafton och resten av Europa och världen på juldagen?

Kanske är jag inskränkt och insnöad på det jag är van vid, men jag gillar det svenska konceptet. Förväntan på lillejulaftons kväll, som barn var det bastu och risgrynsgröt - de första åren lutfisk -den kvällen och så hängde strumpan jämte sängen på julaftonsnatten. Något litet paket på morgonen för att stilla nyfikenheten, fika med saffransbröd och hallonsaft, julbord, Kalle Anka, promenad, fika igen och så till sist julklapparna! Schemat modifierades något med åren men generellt var julen slut någon gång runt niotiden den 24:e. Skinkmacka på natten och julbord hos farmor på juldagen tillhörde i och för sig också julfirandet.

Men här börjar det den 24:e på kvällen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur arbetande familjer kan få ihop julförbederelserna. Jag tycker nästan synd om de stackars barnen som inte får den här laddade förväntan. Hem från jobb/dagis och sen till bords. I många fall säkerligen en rejäl lyxmiddag med vin som riskerar göra morgonen den 25:e baktung istället för mysig (ok, jag är inskränkt på mitt). Kanske hade vi det väl förspänt som små med lärarföräldrar på jullov, vi kunde städa en dag och pynta nästa (jag vill tro att mamma egentligen städade andra dagen också men eftersom det tog halva dagen att pynta bara mitt rum märkte jag aldrig av det).

Vår lägenhet är inte det minsta julstädad, de förberedelser jag tänkt få till i helgen hanns inte alls med och pepparkakshjärtana kommer nog ätas upp ogarnerade. Städningen får sträcka sig till att försöka spika ihop byrån som ligger utspridd på vardagsrumsgolvet (hur spikar man när man kommer hem vid sju-halv åtta varje dag och det bor en bebis på våningen under?) samt bädda sängen. Igår var det julmatslagande som kommer fortsätta ikväll. En stor likhet med min barndoms jular är att köket kommer vara ett kaos kvällen den 23:e. En stor skillnad är att mamma och pappa inte kommer att ha städat undan allt och tvättat golvet när jag vaknar på morgonen (hoppet är inte helt dött dock, chansen finns att J har tid att göra sådär skinande rent som jag aldrig lyckas med).

Men vet ni? Jag tror det kommer bli en bra jul i alla fall, även utan pepparkakshjärtan och med dammråttor bakom extrakylskåpet som skulle blivit bortfört (hämtat av mottagaren) för två veckor sedan. Lådan med farmors tomtar kommer packas upp och Fasters vita duk ska läggas på bordet, en tanke kommer skänkas till dem som inte längre finns bland oss och med dem i minnet kommer vi som är kvar att roa oss i varandras sällskap.

Och blir nu inte julen så himskans bra gör det ingenting för den är snart slut ändå, den 26:e är jag åter på kontoret! ;-)

En syndens boning

Det är vår lägenhet. Och då syftar jag inte på annalkande alkoholisering till följd av ett ohemult intag av starka drycker (a k a glögg) eller en långhelg med två män i lägenheten (O på besök). Nej, det är adventsljusstaken. Denna hederliga, svenska symbol som så stolt pryder sin plats i hörnfönstret och är en av förmodligen mycket få exemplar i Paris 20e arrondissement. Det är måhända inte den allra mest klassiska med sju ljus och små glödlampor utan en modern Åhléns-variant med tio stänglar i vilka men fäster en ljuskedja; men otvivelaktigt är det en adventsljusstake. Den spred ett härligt gult ljus omkring sig och gjorde rummet riktigt mysigt, gärna i kombination med värmeljus i urätna yoghurt-glasburkar.

Vad hände? En hastig rörelse och min klenod for i golvet med buller och bång. Det milda gula ljuset byttes mot i det närmaste lysrörsvitt och det dröjde inte många timmar innan stackarn bränt ut sig. Vad göra? De två reservlamporna räckte inte och jag började våghalsigt byta ut en efter annan mot blått och gult från en färgad slinga. Fortfarande lika mörkt och jag insåg att den enda lösningen var att byta ut hela slingan. Det var ett svårt val, kanske inte mellan pest och kolera men säg munsår mot spruckna nagelband, men framför en slocknad ljusstake vann en färgglad slinga. Men det svider, vårt fönster antog en amerikaniserad stil, all form av svensk klass, förfining och lagomhet föll platt och skillnanden är knappt märkbar mot grannarnas blinkande tomtar och renad. Operation "leta-rätt-på-glödlampor" måste ta vid innan julveckan inleds!

Annars allt väl, även om O saknas. Jag ringde J från mataffären i måndags och frågade om något saknades därhemma: "Ja, vår gäst", blev det omedelbara svaret. Vi hann dock med både Luciatåg, Pari Roller-fest, nostalgisk middag och nattlig glögg under helgen. Samt långa sovmorgnar!

Slipsen på

Dagen till ära är det slipsen på, som jag misstänkte var det dock ingen här som visste vad som är speciellt med den 10 december. Man får väl ha överseende med det, jag vill nästan minnas att det var lika lite känt när jag hade Lasse Åberg-slips på högstadiet. Utvecklingen har lyckeligen gått något framåt och Vattenfestivalsmotivet är utbytt mot lite mer sobra ränder på brun bakgrund, som matchar min lyxigaste skjorta någonsin (jag tänker shopping med C inför trainee-intervju, tack igen!) alldeles utmärkt. Slipsknuten är lite sådär men min skicklighet är högst begränsad och J sov vid avfärden i morse – vad ska man med en karl till om han inte knyter slipsen åt en?! :-)

Imorgon blir det kanske inte slips på, men jag får se till att lyfta hatten för att välkomna en efterlängtad gäst, O som kommer på besök i sin gamla stad. Jag ska riva hans returbiljett samt radera ut bokningsnumret ur flygbolagets system så att han stannar kvar här (ni måste lova att inte skvallra!).

Annars går allt sin gilla gång, jag försöker förstå artiklar och räkna lite elmag på dagarna samt skapa julstämning hemma på kvällarna, när jag inte tränar. Julkorten ser det smått panikartat ut med, ett är skrivet ännu...

Idag var det obligatoriskt besök hos företagsläkaren för att få papper på att jag är arbetsför. Läkaren undrade om det stämmer att kvinnor i Sverige ammar i två år (om detta har jag ingen aning), jag hörde fel och fick det till att han pratade om föräldraledighet (de franska ord jag rörde ihop är mer lika än amma och föräldraledighet) varpå jag svarade att nja, det är nog snarare ett och ett halvt år, men man måste dela vissa månader mellan man och kvinna. Jodå, Sverige är minsann så jämställt att papporna tillskrivs obligatoriska amningsmånader...

Frejdiga fruntimmer

Ända sedan jag läste Mårbackasviten för en herrans massa år sedan har jag varit mycket förtjust i Selma Lagerlöf. I min nuvarande läsning, biografin om Sophie Elkan, förstärks detta. I sanningens namn visste jag mycket lite om Sophie sedan tidigare, och det är ett fascinerande kvinnoporträtt som växer fram. Likaså lär jag känna Selma mer, som person och inte enbart författare. De var verkligen två "frejdiga fruntimmer", även om de själva förmodligen skulle sparkat bakut åt det uttrycket.

Boken är min tågläsning och från morgonen kan jag inte låta bli att dela med mig av några citat. De två första är signerade Selma, angående Sophies kärlek för den gifte belgaren Alexis Sluys:

"Selma konsulterade Bibeln och hennes åsikt var klar: 'För mig står där att om du älskar en man skall du tillhöra honom helt och äfven kroppsligt hvilka moraliska plikter som än binda dig och honom på andra håll. Att det var nog att älska har jag aldrig sett.'"

"Jag skall straffa dig med att förälska mig i Heidenstam. Han har en skild hustru, en öfvergifven älskarinna, en fästmö som dras om honom men för resten är han fri som fågeln och det kunde bli ett vådligt lyckligt par av oss."

De två följande uttalandena gäller två andra välkända författare, verksamma i Sverige vid samma tid som Selma och Sophie. Kommentarerna gäller kvinnosaksfrågan, där debatten stundtals lär ha varit mycket het kring förra sekelskiftet. Vem vet vilka det handlar om?

"Innerst inne är hon inte klok - jag menar att hon är rubbad" /Sophie

"Det är inte bra för ett land, att dess största snille är en dåre" /Selma

On another note; a huge thanks to S who sent me the advent calendar of the year!

Sånt som gör mig glad

Det finns mycket här i livet som kan göra en glad. En lyckad anställningsintervju, en klarad tenta, en prisbelönad poster. Ja, sånt där påtagligt och mätbart ni vet. Men det finns annat också, små små saker i vardagen som hänger kvar och sprider en känsla av vällust mitt i novembermörkret.

Som häromdagen på metron när en man pratade med den unge pojken i sitt sällskap (de sågt inte ut att ha något närmare släktskap), om vad homosexualitet är för något, på ett okonstlat och självklart sätt jag nästan aldrig hört förut. Ännu mindre i Frankrike. Han talade om att han tyckte om andra män och hade sex med dem, men att han kunde ha det med kvinnor också. Inte en omskrivning, inte en inlindning; inget tal om avvikelser och undantag. Jag gick av metron med ett leende på läpparna för denna lyckligt lottade gosse som själv kan få bilda sig en uppfattning.

Annat som gör en glad är Svenska Kyrkan i jultid. Det är faktiskt nåt visst att sjunga in julen på första advent; "Hos Johanna Davidsson, tre trappor upp från går'n..." (mina tankar dras till hur min bror lär ha sjungit Hjalmar för Algot&Vilgot på Liseberg i sina mycket unga år). Därtill julmarknaden där det säljs Liljeholmens ljus och Ballerinakex, och hemlängtan är mättad för ett bra tag framöver. Glad i hågen köpte jag två risgrötskorvar och tänkte det kunde vara smidigt; på vägen hem såg jag att det visst var risgröt att koka i 50 min. Nåväl, inget smolk i glädjebägaren för det.

Som om det inte vore nog med julståhej och mysstämning inomhus och -bords, så bakades det pepparkakshus med pepparkaksbarn igår. Själva tilldragelsen var lyckad, resultatet medelmåttigt. Jag skyller på den kombinerade ugnen/micron som gav väggdelar lika mjuka och lealösa som brända pannkakor... Det blev till slut ett hus med Smarties på taket, vag vågar dock inte visa någon bild på det färdiga resultatet. Min far skulle skämmas och till och med Newton skulle förundras över hur långt ett äpple kan falla från trädet.

Sånt som däremot gör mig lite mindre glad är att jag inte kom på att ringa farfar förrän det var för sent. Miff...

Axplock

När jag travade förbi ett apotek ("Apoteket" makes no sense i Frankrike, det råder inget monopol) fastnade mina ögon på följande reklamaffisch för en produkt mot håravfall: "14% mer hår per kvadratcentimeter". Jisses, vad bra. Det måste ju innebära 28% mer hår per två kvadratcentimeter, och till slut värsta Chewbaccan om man använder produkten på hela huvudet. Eller?

Och så två boktips, det var längesen. Den ena som jag redan pratat om och nyss avslutat; "Obama" av David Mendell, som är en riktig fascinerande skildring av vad som framstår vara en lika fascinerande man. Författaren är förvisso inte opartisk men det må väl gå an. Läste för övrigt en artikel om Michelle i DN som var skriven till övervägande del med denna bok som källa, för att illustrera att det är en lättillgänglig, men absolut inte ytlig, bok.

Nästa boktips är på svenska, en bok jag fick av min mor för över ett år sedan och som mycket orättvist och oförståeligt hamnade i hyllan efter några tiotal sidor lästa; "Sophie Elkan" av Eva Helen Ulvros. En riktig guldgruva eller som jag skrev till en kompis: "...en orgie av vackra sekelskiftes-formuleringar, en analys av kvinnligt författande, av förekomsten (förtigandet) av lesbiska relationer...". Rekommenderar starkt båda dessa!

Vendredi après-midi

En ny fredag och i helgen ska det sovas ut efter en relativt intensiv vecka. Eller vad säger ni om den här veckans strejker som annonserades i en för ändamålet avsedd faktaruta i TV: :

• Måndag: Air France
• Tisdag: SNCF (tåg)
• Torsdag: Lärare
• Lördag: Posten

Hallå, inte konstigt man är sliten?! Ändå är det inte strejkerna som fått mest utrymme i media (de är väl vardagsmat) utan snarast avsaknaden av ledare för socialistpartiet.

På lokaltrafiken har det dock inte varit någon strejk men pendlandet har tagit extra lång tid denna vecka ändå, eller vad sägs om följande incidenter under rusningstid:

• Måndag: Trasiga dörrar i tåget => vänta 20 min på nytt tåg
• Tisdag: Rökutveckling vid Triumfbågen => stuva in alla pendeltågsresenärer i metron på samma sträcka
• Onsdag: Personolycka norr om stan => Slussa tågen i tuff-tuff-tempo en station i taget
• Torsdag: Personolycka vid Nation => Ingen trafik genom halva Paris på RER A
• Fredag: Annonseras på hemsidan om spårfel på mitt tåg (jag ber en stilla bön att sidan är uppdaterad à la française och att felet egentligen reparerades vid lunchtid)

Bon week-end tout le monde!

Springa!

Jag har sprungit idag, detta som så våldsamt förbjudet. Och detta skriker jag ut här i offentligheten? Jag tror dock inte läkaren kan svenska, om han eller hon nu skulle hitta hit. Dessutom har jag redan sprungit, till tåget (och missat). Nåväl, så illa var det inte, löpningen skedde i simbassängen; jag upptäckte att gymmet innehar WetVests att nyttja fritt. Detta kanske kan tyckas litet för ett blogginlägg men det var en härlig känsla att utföra löprörelsen, och utan att sitta fast i en maskin!

Vad annrs? Imorgon kommer Beaujoulais Nouveau, som brukligt är tredje torsdagen i november, det ska vi nog delta i firandet av. Inte är vinet känt för att det är särdeles gott, men en institution är det i alla fall.

Offentlig ursäkt och dito glädjeutrop

Ja alltså först en ursäkt för allt det där dravlet igår. Det intresserar naturligtvis ingen hur många sekunder det går på en blobb och hur många blobbar på en stapel, men vi kan väl låta det vara ett uttryck för träningsabstinens eller nåt? Jag låter inlägget finnas kvar som ett minne.

But there are good news today! Me happy!! That is, I went to this doctor, you know, one of these guys in white coat and a stethoscope-thingy around his neck, you know. He kind of looked at my x-rays from all the angles and he looked like, worried and I was just like trembling, you know, and then he looked at me and said "It's fine".

Nu ballade det visst ur igen, hemskt ledsen. Men jag vill bara illustrera att jag är väldigt glad över beskedet att allt ser ok ut och läkningsprocessen fortgår; smärtan jag känt är fullt normal. Jag undrar vad som står i min journal, ty trots att detta var en ny läkare jag aldrig mött förr sade han direkt att "ingen sport på sex veckor än", sport med fall-risk alltså. Gym var fortfarande helt ok och det är ingen fara för ärret att börja simma heller. Men bäst av allt - grönt ljus för skidveckan i januari! Dock ska jag ha ett skydd som går upp till armbågen...var hittar man sånt??

För övrigt, Paris halvmara, här kommer jag! Den 8 mars, det är drygt två månader efter att jag kan börja springa, någon morot får jag allt ha. Jag slipper garanterat allt vad press heter i alla fall.

Alternativ träning (urspårat värre)

Alternativ träning på ol-gymnasiet, det var i princip allt som inte innefattade löpning; cykel, inlines, styrketräning, spänstträning, you name it. Jag är i den meningen högst alternativ för tillfället, även om alternerandet är tämligen insnävat kring olika cardiomaskiner på gymmet. Förr brukade dessa mest vara för uppvärmnings skull inför styrkan, konditionsträning fick jag nog av ute, men nu är det trampmaskiner och liggcyklar som gäller. Folk undrar om det inte är väldigt enformigt och jag kan bara intyga; det kan bli erbarmerligt tråkigt efter ett tag och den största sporren blir tanken på alternativet, att inte göra något alls. Men jag börjar vänja mig och smärtgränsen höjs hela tiden. Förr var jag less efter en kvart motionscykel och för att få ihop till längre pass fick jag byta maskin för att hålla motivationen uppe. Men se nu har det till och med hänt att urverket ställs på 45 min och minsann, det funkar!

För detta krävs förstås allehanda knep. Jag ser för det första till att välja maskiner med fungerande TV, även om jag lyssnar på min iPod är det alltid trevligt med lite distraherande flimmer framför ögonen. En annan viktig detalj är staplarna. Det finns gamla maskiner som inte kombinerar TV och staplar, de gäller att undvika i det längsta men de andra är greit. Lite matematik, att se hur delta effekt varierar mellan de olika intervallstegen om man ändrar motståndet. T ex på andra intervallstapeln är skillnaden mellan nivå tio och elva 9 spm (steg per minut), medan den är 12 spm på steg tre; den stora missräkningen är just steg tre där skillnaden är 12spm mellan nivå tio och elva, men enbart 11spm mellan elva och tolv. Intervallerna är alltid uppbyggda av tolv staplar så för varje minut längre totaltid ökas tiden per stapel med fem sekunder, om man inte ändrar sin totaltid mitt i träningspasset förstås - då får de kvarvarande staplarna kompensera för de tidigare. Tidsindikatorn som visar kvarvarande tid i procent har arton blippande blobbar så det är alltså en och halv blobb per stapel.

Jodå, men jag brukar rensa hjärnan när jag tränar... För två år sedan kunde jag rensa hjärnan på längdskidorna med utsikt över Genève-sjön och Mont Blanc i solnedgången, nu vet jag att en stapel är 3.45 under ett 45-minuterspass. Däremellan har jag i och för sig skådat Eiffeltornet åtminstone en gång varje träningspass under senaste året. Det låter kanske som att jag gnäller på mitt gym, ändå är det långt från sanningen. Varje dag skattar jag mig lycklig som har mitt gymkort för vad skulle jag hitta på annars när jag vet att de andra är ute och åker?

Angående arm och träning så sitter jag här och är lite nervös. Imorgon ska jag till sjukhuset på röntgen och kontroll, det känns lite som en domedag. Tre månaders vila ordinerade läkarna vid operationen, det innebär slutet av december (jodå, jag har börjat med julmusik i nämnda iPod för att intala mig att det inte är så långt kvar nu). Det är en halv månads marginal innan telemarksveckan i Tignes, där det garanterat finns risk för fall. Men lite nervös är jag som sagt, tänk om det inte läkt som det ska? Jag tror väl inte att det brutits upp igen, det skulle jag väl ändå känt, men det har faktiskt gjort lite ont på sistone. Läkaren sade till mig när stödbandaget togs bort att jag inte - INTE - fick bära tungt men dels är det så lätt att glömma, dels är kanske inte hennes och min definition av tungt densamma ("Här kommer Pippi Långstrump" eller vad?). Så nu sitter jag här och målar upp någon sorts skräckbilder av hur skruvarna har förskjutits nedåt i benet (fast sådär får jag inte skriva för då gör det ont i mamma...f'låt!) och att allt måste tas upp. Jag är nog bara hypokondrisk. Fast kollegerna skulle säkert skratta gott; först knallar jag till jobbet med bruten arm, kletar på lite kräm för att lindra muskelsmärtan och tycker att "äh, jag kan väl röntga imorrn eller så", sedan har skadan gått upp utan att jag fattar nåt. Nej, de skulle nog tycka det var synd och i sanningens namn, sådär macho är jag inte.

Jag vill avsluta det här inlägget, som blev vansinnigt mycket längre än jag tänkt, med att gratulera kusin W på födelsedagen innan det är för sent - jag har 20 minuter tillgodo:-). För övrigt anser jag att 17 november borde bli helgdag. Åtminstone i västsverige.

*Jag angav först en storhet, men kom på att även om enheten inte har någon innebörd för mig i det här sammanhanget, så finns det de för vilka den kan ha det och jag vill definitivt inte späda på med argument i en osund debatt som inte ens borde existera...

Filåsåferande

Jag ser att jag nästan varit seriös, till snudd på en antydan till en vag aning av, politisk till och med i några av de senaste inläggen. På utrikiska dessutom. Det känns dags att återgå till lite svenskt vardagsfilosoferande igen, utan att för den skull helt lämna presidentval och andra aktuella frågor.

Häromdagen kablades det ut bilder i TV, på internet och i tidningar om hur paret Obama besökte paret Bush i Vita huset, ett rekordtidigt första överlämningsmöte (tror ni de har en regel(o)rätt skiftesfest?). Jag kom att undra, om utgången hade varit annorlunda den där tisdagen i februari; skulle då Laura ha fört med sig Bill på husesyn?

En annan intressant fråga dök upp angående religion. Jag diskuterade med en katolsk vän, och efter att ha fått lite mer insyn i den katolska kyrkan tyckte jag att jag känner mig närmare den protestantiska än den katolska Gud; utan att gå in i detalj på min egen tro. Min vän påpekade då att det är faktiskt samma Gud och det är naturligtvis helt korrekt; en av kristendomens grundpelare är denna enda Gud. Men jag vidhöll att även om det är samma Gud, så skiljer sig synen på (tolkningen av) densamme ganska drastiskt mellan de olika grenarna, åtminstone inom vissa områden. Min vän bad mig exemplifiera och jag bestämde mig för att vara tydlig och referera till synen på familjen. Varpå jag berättade att om den svenska regeringens nya lagförslag går igenom, så kommer den enskilda prästen - till exempel en frånskild trebarnsmor - faktiskt att ha rätt att vägra förrätta en enkönad vigsel.
Mitt exempel hade önskad verkan.

Min chef påpekade häromdagen att han sett att Sverige låg först i en lista över världens (Europas?) mest jämställda länder. Frankrike låg tydligen på sjuttonde plats och mina kolleger pratade om ökningen från tre till elva pappadagar. Själv inflikade jag att visst kände jag till att Sverige ligger först, samt att detta faktum tycktes mig något skrämmande. Möjligen uttryckt med illa dold stolthet; jag erkänner att det som jag på plats i Sverige kunde se som tillkortakommanden härifrån Frankrike ser ut som enorma framsteg. Betyder det att det är jag har det bakhalt?

Slutligen en fundering kring ännu en livsfråga. Nämligen den om livstids garanti; vilken livstid handlar det egentligen om? Konsumentens eller produktens?

Nu är det natt tror jag bestämt…

PS. Mamma, jag glömde inte ringa ikväll, men inlinesturen regnade bort så jag hade sällskap efter gymmet:-)

A scrap of politics

Barack Obama has been elected new president of the United States of America; just so that everyone is on the track from the beginning. I mean, despite the enormous attention the US elections have been given in media, there are people who don't know. Ok, I'm not saying that I think the elections have got too much attention; I'd rather say I appreciate that "normal people" are interested in, and talk, politics. So much have been said about the importance of the election of Obama as the first black president, of Obama as an intellectual, of Obama as a democrate etc, that I - with my limited knowledge in politics - can not add any new, interesting analyze. I only want to say that it seems to me he's a pretty good guy for the job. Like I've already mentioned, I am reading a book on his life and political career (I'm slow, I admit!), and this has only reinforced my opinion. Mine and most others...most important; a majority of the Americans.

Of course I think it's great that a black person has been elected, however I ernestly wish that it is not how he will be remembered. He carries this huge "etnicity responsibility" (I steal your expression, C) , that he is not only himself, but also a representative for African-Americans.

My collegues were discussing the other day whether they thought it could happen in France, that a black person could be elected as president. Despite the fact that 84% of the French people claim to be positive to the election of Obama, my collegues had serious doubts that France was ready. Then they asked me if I could see a black president in Sweden; after the almost mandatory remark that anybody will have a hard time becoming president of Sweden, I considered the issue. My first reaction is yes, but I also know that I have a tendance to glorify Sweden and our "open-minded-ness" and strive to all kinds of equality. I thought about the ministers and politicians with foreign origins, and the first names that came to my mind were Ibrahim Baylan and Nalin Pekgül. Thus, for the question to really make sense, it should rather be if Sweden is ready for a prime minister from for example the former Yugoslavia, Turkey, or Lebanon. I like to think that it should be possible, any idea?

But back to the question about the blacks, I came to a theory (me, pretentious?) that maybe it is actually more likely with a black person, than someone from one of the above mentioned countries? I am not defending either side (or rather; both of them) but what led to this idea is that there are relatively few blacks in Sweden, hence people don't think of a "generic African identity" in the same way as e.g. a Turkish one. That is, a person of color (to use the most recent, politically correct, US word) who approaches the prime minister position, would probably be considered more as an individual and less a representative for his or her origin, then would, say, a Turkish person. I think this could, unconsciously, make a difference in people's minds. Is my reasoning completely absurd or does it sound a little bit likely?

AAARRRGGHHH

Det är de stora frågorna som upprör en dag som denna, tisdagen efter den första måndagen i november 2008.

Postorderhandel. Förr fanns ellos-katalogen och endast ellos-katalogen. Sedan tillkom en hel massa andra och nu har det exploderat till den grad att jag till och med undrar om ellos finns kvar. Internethandeln tar över mer och mer och egentligen finns knappt ordet "postorder" kvar. Jag är själv relativt stadig internethandlare, idogt avfärdandes farhågor om bristande säkerhet. Förstår i övrigt inte hur en fransman kan oroa sig över kortsäkerhet på nätet; nog låter väl SSL-server säkrare än den kedja av postsorterare, brevbärare, sekreterarbiträde och bankpersonal som krävs för att skicka en check någonstans (då har jag ännu inte räknat med risken att en understimulerad unge stoppar en smällare i brevlådan)? Internethandeln har förstås sina sidor; jag köper t ex nästan alla mina böcker så numer och det är på sätt och vis tråkigt för bokhandlar är något visst. Nu går jag bara in i dem...

I Frankrike är LaRedoute stora, sedan länge. Nu går det dock sämre för dem, förmodligen är det just den ökande konkurrensen som är boven i dramat och de ska varsla nästan 700 anställda de kommande fyra åren. I Sverige köper man främst kläder hos dem; vårt kylskåp är därifrån och det var jag rätt nöjd med om inte annat när de två transportörerna kånkade upp det för trapporna. Men nu är jag ledsen på LaRedoute. Jag kollade på deras hemsida efter Lego, denna underbara uppfinning som jag i ögonblick av politisk korrekthets-övermod tänkt är den enda leksak mina eventuella framtida barn ska få. Stimulerar intelligensen, kreativiteten och är på det stora hela en relativt genusneutral leksak. Undantag med rosa hästar finns, men ändå. Vad händer? Jag letar efter Lego under rubriken "Kreativa och pedagogiska leksaker". Inte. "Sällskapsspel"? Öh, nej. Gissa var? "Pojkar"! Snabb koll, finns det kanske flick-Lego åtminstone? Nejdå. Franska flickor ska inte leka med Lego. Jag blir så trött...

Så, åter till jobbet efter denna lilla lunchpaus-avreaktion. Tittar även till nyhetsuppdateringen från USA ibland.

We passed the test!

När jag nämnde för J att man i Sverige ibland kan höra talas om IKEA-testet trodde han först inte det var sant, men förstod efter en förklaring dess legitimitet. Att till det stora blågula varuhuset med en i förväg överenskommen (nåja) lista, kryssa runt från avdelning till avdelning och beställa prylar, välja nya när de man vill ha inte finns, provligga säng, ändra valet av köksmoduler, springa från hyllrad till hyllrad i hämtlagret och verifiera artikelnummer ("nej inte 798.101, det ska vara 799.110"), stånka sig genom den långsammaste kassakön som man såklart alltid väljer, stuva in hälften i den lånade lastbilen, vänta en halvtimme på resten som också ska stuvas in - allt detta en lördag när varuhuset är smällfyllt - och sedan fara hem genom bilköerna och springa upp med alla platta paket tre trappor utan hiss och med ena bäraren enarmad; bara det är ett prov för relationen. Efter det tillkommer montaget av prylarna. I vilken ordning saker och ting ska sättas ihop, var de ännu oanvända skruvarna ska skyddas för kringspringande fötter, vem som tagit den röda skruvmejseln, och så vidare. För att inte tala om de faktiska avvägningarna som inte besvaras av bruksanvisningen; var ska garderoben stå (i de fall man har förmånen att kunna välja och inte måste utnyttja den enda lediga väggsnutten) och hur många ben behövs under kökselementen?

Men vi klarade till slut alltihop igår! Den stora biten, köket, var kvar och faktum är att vi nästan är värda en liten applåd. Med illa dold stolthet kan jag säga att det ser nästan perfekt ut, det fattas lite komplement och det är ännu lite abstrakt hur vi ska såga av bänkskivan för att få vår prägel på den, men på det stora hela är det riktigt bra. I en inte allt för avlägsen framtid ska det nog bli klart.

Heminredning i all ära. Det händer saker i världen runt omkring oss. På det lilla planet att jag har tagit upp arbetet igen vilket känns mycket roligt. Ha någonstans att gå på morgonen, det är värt mer än jag kunde tro innan. Sedan att morgonen börjar strax efter halv sju istället för ett par timmar senare är smällar man får ta.

På det stora planet följer vi, som alla andra, det amerikanska presidentvalet och jag läser flitigt min Obama-bok som min käre bror lämnade vidare till mig sedan han läst den; jag förstår och uppskattar denna gest! Det är naturligtvis inte helt rättvist att enbart läsa en pro-Obama bok men jag kan väl skylla på att jag nu faktiskt inte har rösträtt i USA.

Likaså riktas uppmärksamheten mot nyhetsrapporteringarna om oroligheterna i RDC . Nu är Kongo ett enormt land, toflte i världen till ytan och för att, som man gärna gör, se till sitt eget så är det en helt annan del av landet än där släktingar och bekanta finns.

Nej, nu ska den här dagen också börja. Ännu ser himlen utanför ganska blå ut, ska passa på att ta en tur till marknaden på morgonkvisten. I eftermiddag varnas för regn men nu på förmiddagen är det nog utmärkt inlinesväder för dem som kan hålla på med sånt... Själv pallrar jag mig till gymmet, har hittat en maskin som tränar inlinesmusklerna och som jag jämte den "liggande cykeln" nyttjar. Lite hardcore känner jag mig med stödbandaget på armen, men det är i själva verket en ren säkerhetsåtgärd för att skydda mig från mig själv och instinkten att ta stöd eller börja lyfta nåt. Idag, en söndag, är det nog inte dumt ur trängselsynpunkt heller att skydda sig lite.

Paris vs Stockholm - episode III (fashion, culture, and gender)

I admit that the title to this last part of Paris vs Stockholm sounds very pretentious. Even if I wrote hundreds of pages on these issues - at least the latter two - I would never be able to treat them half as well as they deserve. But hey, this is just a simple blog and then you can write whatever you want without claiming that it's neither complete, nor correct (whatever "correct" is). Though I feel obliged to raise a little warning flag for the presence of the so dangerous prejudices...

The catwalk
It is a fact, and it is known even in Paris - admittedly, it’s among people who have been in Sweden (other French people most probably dont even have an opinion), but still - Stockholm is a catwalk. People are so well dressed, men or women, no exception. Everybody cares. In some ways I like it, in some ways I find it exaggerated ; there must be such a strain to always be just right. In Paris it is not always seen with gentle eyes to be different, in Stockholm that is what everyone strives for - still within the subtle fashion rules – which makes it even harder to be different. At the same time, Stockholm is more forgiving and those who do not fit in are not necessarily considered as extra-terrestrials but just people who seek to expresses themselves.

Then there is the Nordic side of Stockholm. Stockholm isn’t Oslo but it is a town where you can where your Gore Tex-boots with grace on the paved streets, or stuff your things into a Haglöfs Tight and it looks completely right to your tailored jacket. Me like.

Culture
We went on cinema a Monday evening; my brother, the previously mentioned friend, and I. We choose a movie that we’d probably not be able to see in San Francisco or Paris. I guess we were right but it is a shame cause I think Paris would need a bit more of Rallybrudar. Anyway, before we chose the movie we thought about a last minute ticket to the opera or a theatre. It all ended up with the statement “in this country you can’t get culture on a Monday evening”.

Women vs woman
This is a vaste subject, I could go on forever (I promise I won’t, it is all another story). Let’s just say that in Sweden I feel like Erika, a woman; a fact about which there have never been any doubts, regardless of the chosen definition of a woman (who wants to mention one?). In France I’m a woman who’s name is Erika.

As a matter of fact, Sweden is known to be a country with a high equality between the sexes, France less so. Erroneously, I thus thought that the French women don't gain their deserved respect. I was wrong, they certainly do, but in a way a Swedish woman would not appreciate. The observant reader has already seen the difference; the French women get respect that the Swedish woman wouldn’t like. A Swedish woman, as far as my experience reaches, seeks to be respected for the person she is, regardless what she's got between her legs (an expression you would not hear a woman say in Paris). To be honoured thanks to our sex would be to be dishonoured as individuals.

Certainly, the Swedish woman declines several advantages when she claims her right to be this individual, and I would actually believe that a French woman coming to Sweden could be somewhat confused facing this situation; maybe even to the point to believe that the Swedes don't honour their women.

Most of my (Swedish) friends with whom I've discussed are happy to refuse the compliments on their appearance in favour of objective respect in the business meeting. I am not saying that the Swedes have already arrived to the point where a woman can turn up in skirt, high heels and perfect make up to such a meeting and have all the attention drawn to her words and not her lookings (and I am tempted to believe that some women use this as a weapon). But at least she can go to this meeting wearing jeans and t-shirt and not being considered less as a woman. "One little baby step at a time, Donkey!"

Paris vs Stockholm - episode II (traffic and public transport)

So, let's continue. And as I indicated in the previous note; size does matter.

Traffic
Essingeleden, Friday around 2pm; “There are never so few cars on the periph ("Boulevard periphérique", ring road) , even 3am in the morning”. Or the traffic in the city centre, so silent, so smooth, hardly no horn at all. Not even an emergency warning light… I can’t remember if I’ve ever used the warning light in Sweden. The horn? I remember once when a kid was playing close to the road.

And I guess it’s an aside but in Stockholm people may turn their heads to see the emergency service vehicle. Or at least put the hands over the ears to protect them.

Public transport
Stockholm has exemplary proper trains, clean seats, and; ditto travellers. Is it a true picture, or do those who seek protection and heat in the metro stations in Paris go elsewhere in Stockholm? What does it say that I don’t even know?

But back to the transports. Whereas in Paris I get a feeling of disappointment every time I see “Prochain train: 4 min” or more, people in Stockholm are waiting patiently during up to 10 mins. This afternoon there was a cancelled train in my direction and the loud speakers announced “the train 17.26 from Kungsträdgården, 17.28 T-centralen, is cancelled due to damage”. Hey, there is an actual departure time?! And it is respected? The same comment in Paris would be “the traffic is disturbed due to an incident”.

My dear friend who recently moved to Stockholm from Paris said “I miss about 10-15 metro lines!” and I can agree. I heard some staff at the SL center talking about a German woman who was surprised she couldn’t take the metro from Sergels Torg to Cityterminalen. I can understand her astonishment; I’d say that distance is the average between two stations in Paris. No wonder the Swedes are relatively fit.

The first evening I got another proof; when arriving to the bus stop it was three minutes after the indicated departure. Well, only three minutes, and I didn’t see the bus on my way there. Hey, I’m in Sweden, buses arrive on time. Though, being in Sweden also means the next bus is in 30 minutes…

Paris vs Stockholm - episode I (size)

I’ve been living in Paris for more than a year now and I realize that every day I get more and more used to the city, the country, the people, and their habits; almost to a point when I no longer reflect on acts – and facts - I would have found extremely peculiar and odd only a couple of years ago. This becomes evident only when I return to my home country and meet my family and friends over here. I stroll along the streets in Stockholm and observe things I’ve never previously seen; still my eyes are watching the same picture as so many times before.

Everytime I try to write in English I do comment on my choice of language, and that I should abandon Swedish more often; still I haven’t done (but I evidently need to practice!). It may then seen astonishingly stupid to write some kind of comparative – though completely non-objective – chronicle between two cities, countries, cultures. I was once asked not to change language as it would require a significantly higher level of political correctness. Well, I wouldn’t say that I normally do too many serious blunders, but I’m certainly not the one to judge.

Anyway, I came to consider a few issues where these highly subjective observations and conclusions could result in short notes. So let's start today with the…

Size
When I was a kid, I considered Stockholm as an immense city; you could buy anything you wanted, there were people everywhere and there were subway train.

Paris, on the other hand, has never been a big city. Of course, when I first came here, I was well aware that within Paris and its suburbs live as many persons as in my whole country. I saw, and registered the size, but it felt all natural from the beginning. This surprises me, I frankly think there live more people on my street than in the village where I've spent most of my life so far (though only with a few years margin…I’m getting old).

When I last arrived to Stockholm, about two weeks ago, I wasn’t proud to hear the words: “Stockholm is actually a small city” slipping out of my mouth. Am I going snobbish, pretending to be urbane?

Several of the observations-to-come are tightly connected to the size but deserve their proper attention...and a mental note; this has all been written whilst in Sweden...

Befrielser

Hur beskriver man en begravning utan att det blir vare sig blödigt eller alltför distanserat? Farmors begravning innebar många känslor. Kistan med sitt gröna bårtäcke; de vackra, enkla blommorna, egenhändigt plockade direkt från naturen, precis så som hon önskat. Sångerna, vad kan som musik framkalla känslor? Ändå var de intet mot avskedet vid kistans kant. Ledsamma dagar med dess tårar, visst har de funnits förr. Men den våldsamma, plötsliga, sorg som liksom bara grep tag i kroppen och gjorde stegen åter till bänkraden så oändligt långa… nej, den var olik allt annat.

Men det får finnas någon måtta på ulvalåten. Begravningskaffet och allt runt omkring, det var annorlunda. Alla sörjde och saknade naturligtvis inombords, men den hjärtliga stämningen var ändå inte påklistrad. Vi var samlade tillsammans - i de fall inte fysiskt så i tanken - och vi mindes vår farmor/ mormor/ mor/ hustru/ syster/ vän med den glädje och värme som hon så gott som alltid utstrålade. Varför skulle vi då inte sitta i hennes kök precis som förr, och skratta åt samma skämt som då? Funderandes över om det praktiskt går att göra ris à la Malta själv, och hysandes försorg om att äldsta kusinen fick kaffe först (jag är dock rädd det misslyckades). Nej, vi kan aldrig låtsas att det blir likadant som förr, men vi kan ändå försöka bevara så mycket vi kan!

Så om begravningen kan sägas att trots att det var tufft i kyrkan, så var det en befrielse att vara med. Att få träffa de andra och att få ta ett avsked. Det är dags att gå vidare. Jag kommer knappast beröra farmors bortgång och begravning något mer här. Det betyder absolut inte att jag inte tänker mer på det, men livet går vidare framåt.

Vilket för mig till en annan, något världsligare händelse. En annan typ av befrielse; den från stödbandaget och mitellan. Idag plockades detta bort, efter två timmars väntan efter röntgen (det blev uppenbart att jag totalt missuppfattat det franska systemet eftersom jag har en naiv (svensk?) tilltro till att ett system ska fungera och att man därför inte ska motsätta sig det, t ex genom att resa sig från sin väntrumsstol och tala om att man är på sjukhuset för att träffa en läkare). Läkaren insåg sin patients intressen och underströk nogsamt vilka sporter som skulle undvikas; motionscykel är ok.

Det känns ofantligt konstigt att ha två (någorlunda) fungerande armar. På väg hem från sjukhuset gick jag ideligen och strök bak håret bakom vänsterörat, varefter jag stoppade händerna i byxfickorna, rörelser totalt otänkbara förut. Jag sitter nu och knappar på datorn med båda händerna, efter att ha tagit en dusch där jag kunde ta shampot i handen istället för direkt på huvudet och därmed kunde avgöra mängden istället för att halvdant massera in en månadskonsumtion i det stackars håret. Värmeljusen lyser överallt i lägenheten ty det var ingen konst att både hålla i tändsticksasken och dra stickan mot plånet med tillbörlig kraft.

Samtidigt går min stackars arm förmodligen mot sin farligaste tid i rehabiliteringen. Tidigare var jag rent fysiskt hämmad av bandaget och vissa saker gick som synes bara inte att göra. Nu är det mitt eget förnuft och smärttålighet som sätter gränsen. Då dessa inte alltd har visat prov på tillförlitlighet så jag för mobilisera någon annan sorts kraft…samvetet?

Lunch i Trollhättan

Finns det någon läsare kvar av denna stackars blogg, eller har de liksom författaren övergivit den? Men jag vill å det starkaste förneka just ett övergivande. Möjligen har det varit en längre frånvaro men tankarna har ofta funnits här. För allas vårt bästa (mitt, ert, bloggers lagringsutrymme), ska jag inte sätta dem alla på pränt.

Men jag är alltså i Sverige, dit jag anlände för en vecka sedan med armen i vinkel och... blicken i skyn. Eller nåt. Jag har börjat vänja mig och den första dagens instinktiva reaktion att vända mig och säga "jaså du är svensk?" så fort jag hörde modersmålet har försvunnit.

Förra helgen var en familjelg i Stockholm, något annorlunda än tänkt men mycket lyckad. Lunch på Kaknästornet med tre generationer kvinnor och två dito män, innan den äldste av de senare - fadern - tog med oss alla ut till hans fina stuga där han gjort ett imponerande jobb. Det blev en lugn eftermiddag, jag och bror min hann träffa vänner på varsitt håll innan tidig sänggång, i sympati med brodern skyllde jag också på jetlag (det vet väl alla att det rär på krafterna att flyga två timmar i nordlig riktning?!).

Helgen fortsatte i samma familjära och vänskapliga anda med flera kära återseenden; älskade ni vänner som alltid finns där; C, I, O*2, M*2, ...! C och jag kände oss mycket hippa som uttryckte vår fascination över assemblerkod under shoppingrundan.

På lördagkvällen hade fadern middag för att fira sin sextioårsdag, en mycket god meny där vi överraskades över att inälvsmat kunde vara så gott; han hade gjort en finfin laxpaté.

Söndagen var kulturell med Prins Eugens Waldemarsudde tillsammans med mor och mormor; A och jag letade febrilt efter blodröda skedtavlor men fann intet. Lars Lerins och Helmer Osslunds verk gick dock inte av för hackor.

Efter två nätter på hotell stod O för login och det var högst förnämligt det med. Tillsammans med inbjudna gäster fick jag mig lite svensk politik till livs, mycket trevligt. Min övertalningskampanj att få O tillbaka till Paris är bara i startblocken och man får inte skvallra för honom, men jag ska nog upprepa att där finns de där tiotalet tunnelbanelinjerna han saknar. Och det går att gå på teater en måndagkväll. Nu blev det i och för sig mycket lyckat med bio, vi valde en film som A och jag knappast skulle kunna se i vare sig San Francisco eller Paris och gick nöjda hem efter att ha sett Rallybrudar.

Mer än filmiskt Värmland blev det genom besöket hos morföräldrarna, det var så roligt att möta dem båda igen och härligt att dricka bryggkaffe med kanellängd efter skogspromenaden.

På onsdagen for jag till Trollhättan; när vi passerade Karlstad funderade jag på att skicka ett sms till K och liksom vinka virtuellt, men det kändes nästan dumt eftersom vi inte skulle hinna träffas. Och vem hoppar fram på perrongen i Trollhättan om inte just denna underbara vän? Hon skulle med tåget norrut tio minuter senare och vi hann utbyta några ord innan våra vägar skildes igen. Hennes stackars moder blev vittne till hur jag gick in på förarsidan i bilen; jag och mamma bytte dock snart plats när vi insåg att med den vinkeln på armbågen skulle jag omöjligen komma åt blinkers och högst näppeligen styra.

Så nu är jag alltså här och ska strax ut på en promenad efter att ha njutit av trådlöst nätverk hela morgonen. Djungeltelegrafen (alias mobiltelefonen) gör gällande att internet även kommit hem till mig nu. Det innebär också fast telefon, samma nummer som förr och som vanligt gäller att jag ringer tillbaka om ni ringer upp från fast telefon, kostar ju gratis. Hör nu Televerket, lyssna och lär!

Annars är det fint, armen gör sällan ont och idag på morgonen passade jag på att plocka bort skenan och sätta nytt fint plåster. Det är läskigt vad armen känns liten och lealös, musklerna i armvecket måste halvt ha förtvinat bort. Den vetenskapliga ådran ville naturligtvis ta kort på armen så mor; om du läser det här innan du kommer hem ikväll vet du vad du kommer få se, stanna nu inte borta för länge bara för det! Den avtagbara skenan fick jag förresten för en dryg vecka sedaan, jag var rädd att jag brutit armen igen och åkte in för röntgen. Ingen fara på taket, men jag blev av med gipset och fick en formgjuten, lätt sak. Stackars J som hellre sett att de gipsat ihop fingrarna så jag inte kunde använda handen blev lätt uppgiven över läkarnas till(miss-)tag.

På måndag blir jag av med även denna och då ska jag börja gå på gymmet på riktigt. Jag har försökt en gång med gipsad arm men sedan (obereonde av gymmet, I swear!) kom ju det onda och sen for jag hit. Men träningsabstinensen känns! En viss tröst att vi håller på att skapa samma tjejlag som i år inför LeMans 2009!

Jag skjuter upp det svåraste till sist. Anledningen att jag blev kvar i Sverige en vecka är ju farmors begravning imorgon. Det blir den närmaste begravning jag någonsin varit med och jag ser med bävan fram emot det. Jag tror att det är då jag kommer inse att hon är borta; hon var navet och många av de som är där imorgon har jag knappt träffat utan hennes närvaro. Det kommer att kännas, men jag är ändå glad att jag är här…

Short update

En liten kortis här från McDonalds för att helt snabbt meddela att

• jag mår bra
• flytten är överstökad
• gamla lägenheten ännu ej avstökad
• nya ännu ej instökad
• armen gnäller lite över flytten (jag försökte hålla den stilla)
• vi ringde och gnällde på Free i en halvtimme (0.34€/min!) men internet kommer ändå dröja minst 10 dar, varför jag är lågfrekvent på mailen...

puss å kram!

Lånta fjädrar

Jag surfar på lånta fjädrar från McDonald's då vår egen uppkoppling stängts av i och med flytten. Det är dock inte det enda lånta idag.

När jag tog studenten fick jag en bok av mor och far; “Den svenska högtidsboken”. Tryckt på psalmbokspapper finns där verser, texter och traditioner för såväl livets skeenden som årets gång. Då och då plockar jag fram boken, igår kväll för att bläddra fram till sidorna om Begravning – Minnesstund – Gravöl. Där fastnade jag för en text av Thomas Tidholm, ett för mig dittills okänt stycke. Rakt och okonstlat, samtidigt prosaiskt och poetiskt (vilket jag fått intrycket kännetecknar honom), beskriver den livet efter detta på ett sätt som tilltalar mig mycket. Kanske är den för andra redan känd, men jag tar mig friheten att återge texten och ber om överseende med eventuella upphovsrättsliga överträdanden.

När vi dör

“När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre, och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på femtiotalet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar där vi kan handla sill och strumpor, och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varann om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig, och ha mycket att berätta.
- Livet, kommer vi att säga till varandra, var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid, men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat.
- Att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bara var en tidsfråga innan det skulle ta slut, och man ville ju därför få ut så mycket som möjligt. Då var det naturligt att det blev ganska upphetsat.
- Jag för min del hade ganska tråkigt, kanske någon säger då. Tråkigt, även om det var på ett upphetsat sätt. Jag var direktör för en bilfirma och satt mest och tittade ut genom fönstret. Märket jag sålde var Skoda, men nästan ingen ville ha den. Och det förstår jag för dom risade ihop på några år. Jag vet inte varför jag satt där.
- Skoda, det var intressant, säger någon. Jag hade en sån en gång. Värdelösa stötdämpare men jag trivdes ändå hyfsat med den. Sen sålde jag den, och min fru och jag köpte en Saab, mest för att jag tyckte om ljudet. Men sen blev jag av med körkortet, idiotiskt nog.
När vi är döda kommer vi till ett land som liknar femtiotalets Västergötland och vi kommer att ha all tid i världen att prata om sådana saker. Allt kommer att vara lika intressant och vi kommer att bli stående i timmar utanför handelsboden. Då kommer vi att kunna skratta åt livet som var så litet och kort.
- Det liknade mest ett barnkalas, kommer vi att säga. Och saften spillde vi ut på duken.
Och så skrattar vi. Förnumstigt, men inte alls hånfullt.
När natten kommer drar vi oss in under träden. Där står vi och sover, förvedade och förvildade, utspridda i glömskan.
I husen larmar de levande.”

Ur “Friluftsliv i strandområden”, 1991

Tanken på att Farmor befinner sig i ett femtiotalets Västergötland känns betryggande. Kanske är hon inte den runt handelsbodarna som pratar mest. Men hon har mycket att lära oss som larmar i husen om hur man tar tillvara på det stora i det lilla och korta livet, utan att hetsa upp oss och spilla ut saften på duken (men möjligen en liten kaffetår).

När orden inte räcker till

En bruten arm kan låta allvarligt men den gör inte så ont. Är det på riktigt eller är det för att i perspektiv är det ganska futtigt?

Mark Levengood berättade i ett sommarprogram, på sin klingande finlandssvenska, att "Farmor hade ett stort hjärta. Det var då också dödsorsaken". Jag är inte så insatt i de medicinska orsakerna att jag vet om även den andra frasen är sann för min farmor. Den första är det definitivt. Eftersom minnet av Farmor är så starkt associerat med glädje och värme känns det inte makabert att citera ett skämtsamt uttryck. Inget kan ändå förta stundens allvar.

Ord blir lätt fula och klumpiga, men min far beskriver väldigt fint Farmors sista dag.

À la mode

Jag tittar allt som oftast in på Gipen-vännen L:s blogg, där mycket handlar om den kommande familjemedlemmen (passar på att gratulera här också!). Liksom sin syster för drygt ett år sedan skriver hon bland annat om inköp av mammakläder alltsom graviditeten fortskrider och kroppen förändras. Inspirerad av dessa båda visar jag här vad jag inhandlat för att svara på kroppens nya krav (jag gick till affären klädd i J:s tröja!), via internet då det minskar risken för stötar i trängseln framför klädhängarna:

Ser ni den röda tråden? Den bildliga naturligtvis, jag är fullkomligt medveten om att med dessa färgval får man leta efter röda trådar ;-)

Ropade hej innan bäcken

"Knappast något brutet", pyttsan… För att lugna kollegor, pojkvän, och ja, kanske litegrand mig själv också (erkänner), så gick jag förbi akuten i torsdags kväll. Akutmottagningen är i sig värld ett långt inlägg; jag har haft turen att sällan behöva besöka sådana, men jag kan nästan lova att här var annorlunda än på, säg NÄL. Under de timmar jag fick vänta passerade t ex nästan lika många poliser som patienter. Det var inte tant Märtas lårbenshals utan halvt sönderslagna hemlösa och andra i samhällets periferi, om jag får använda uttrycket.

Men som sagt, det är en annan historia. Jag fick efter röntgen veta att min handled visst var bruten och efter lång väntan på besked om operation fick vi veta att jag skulle tillbringa natten på sjukhuset i fortsatt väntan på, just det, operation. Vid lunchtid i fredags var det min tur, jag fick en lokalbedövning i armen som föregicks av elchocker vid vilka fingrarna hoppade lustigt. Läkarna undrade vad jag skrattade åt... Drygt en och en halv timme tog själva ingreppet under vilket de skruvade fast en platta med nio skruvar, varefter det blev gips och en liten lustig behållare för att samla upp blod. Den senare är borttagen, de två förra ska jag gå runt med i minst två år respektive tre veckor.

Det är väl just tidsaspekten som stör mig mest. Gips i tre veckor kunde i sig vara en sak, men inga inlines under tre månader; inte ens löpning med risken för fall! Det ligger ju i mitt intresse att ta det försiktigt, speciellt med tanke på skidveckan om knappt fyra månader, men ändå... Dock, det finns en speciell cykelmaskin på gymet som jag nog får jobba rejält för att ramla av från, den får det bli. En annan besvärande tidsaspekt är sjukskrivningen. Eftersom jag är högerhänt trodde jag inte det skulle bli så länge men läkaren ordinerade en månad. Själv tror jag nästan att det vore lugnare för armen på jobbet än hemma, speciellt med stundande flytt...

Sjukhusvistelsen var annars en positiv upplevelse; alla var snälla och vänliga (möjligt undantag: morgonduschen kl 05:30 för att säkert vara klar vid operationen...klockan 12) och jag fick lära mig många nya ord samt läste ut två böcker. Jag fick eget rum vilket naturligtvis var en uppskattad lyx. Sjukförsäkringssystemet visade sig väl fungerande och kalaset kostar inte skjortan. Förresten fick jag ha med mobilen på rummet och sms-kommunikationen gick varm. Då både jag och mina bröder bor i länder utan svensk T9 i mobilerna kunde lillasyster piggas upp (nåja, moralen är redan rätt god) med följande ordlek:
"Ouch. But it was the left arm, right?"
"Yes, the right arm is left untouched"

Och för att se det ännu mer från den ljusa sidan; jag slipper ju diska på tre veckor:)

Aïe aïe, eller hur förkylt band -> kylförband

Det är mycket synd om mig. Jag behöver hjälp med påklädning och jag får pilla in linserna med en hand. Allt pga idrott, denna odygd. Ambitiös och oklok som jag var ville jag köra inlines igår; det halsonda har gått över och jag ville ut och rensa bort snörvlet. Sisådär knappt halvvägs var jag rätt nöjd och var inne på att ta mig hemåt i sakta, eller till och med metro-, mak. Men så övertygade de andra så snällt att värsta backen var ju över och villiga knuffare och dragare trädde fram. Ja jo, men alltså det är ju roligt och halva gänget var också halvsnuviga vilket sänkte tempot.

I höjd med Boulogne, på en bro över Seine, fick jag erfara det jag i teorin visste; trötthet ökar riskerna. Eller så var det han däruppe som straffade somliga direkt. Knögglig asfalt räckte utmärkt för att göra mig till klantarsel genom att sätta mig på just ändan och stiligt ta emot med handen. Nog har jag handledsskydd men här stjälpte de nog mer än hjälpte ty där den hårda plasten slutar knyckte det till. Kylförband på kvällen och dito kräm idag.

Ok, jag kanske överdramatiserar lite, sådär våldsamt farligt är det inte. Knappast något brutet, fingrarna rör sig snällt. Och så var det ju vänster handled, mushanden är fri och kan glatt flytta LabView-ikoner.

Kulturutbyte

Den senaste veckan har varit övervägande afrikansk, vilket tagit uttryck i såväl gudstjänster som restaurangbesök. Två av dessa gudstjänster var i franska lantliga kyrkor, och liksom vid mina tidigare erfarenheter av katolska mässor kunde jag observera en hel del skillnader mot protestantiska dito. Jag utvecklar inte denna jämförelse vidare, men nämner det för att försöka ge lite perspektiv på den upplevelse som ceremonin i en afrikansk, men fortfarande katolsk, församling bjöd på i fredags kväll. Den skiljde sig markant redan från de "fransk-franska" så jag kände mig nästan vilsen, men framförallt mycket nöjd och glad över att ha varit med.

Efter detta fredags-inlinestur igen, förra veckan var den officiella turen inställd pga påvebesök. Vi körde förvisso i alla fall och i betydligt högre tempo än vanligt, men det var ändå roligt att vara åter i stafftröjan i fredags. Nu blir det dock ingen inlines på ett par dar, sport är utbytt mot snörvel och hosta.

Men så, åter till kulturutbytena. Det afrikanska i all ära, men ibland är det allt skönt med lite lagom svenskhet. Med en stundande flytt har jag lusläst IKEA-katalogen (repeterat de sidor jag inte redan kunde alltså), surfat kylskåp (om du läser denna blogg B så ska du veta att jag tänkt på dig många gånger i processen!), och konsulterat proffshjälp i köksbyggnad, alias mamma. Slutligen blev det så dags att ta sig ut till själva Varuhuset. Eftersom det även skulle diskuteras finansiering bad de om ID och kommentaren på min passtillhörighet var ofelbart "La classe!". Jag kom genast på god fot med den trevliga mademoisellen och inte blev det sämre när jag avslöjade att jag är medlem i IKEA Family i tre länder (eh jo det är sant).

Idag for vi tillbaka för att faktiskt köpa något och inte bara titta. I diskussionen med kökspersonalen frågar den nya mademoisellen plötsligt: "C'est pas vous la Suédoise? Ma collègue m'a parlée de vous". Jaha, då har man plötsligt blivit kändis på IKEA; budskapet om svenskan hade spridits mellan kollegorna. De var fascinerade att jag pratade franska, den enda svensk de stött på innan var enbart engelsktalande, och tog tillfället i akt att undra hur man egentligen uttalar "schtatt". Lätt oförstående fick jag be om att se "Ståt" och kunde så förklara ringen över a-et. Möjligen var löftet om 50% för svenskar enbart ett skämt.

Hur det så gick till slut i valet mellan Faktum och Värde och resten? Jodå, vi kom hem med såväl Ballerina- som Singoallakex vilket blev facit efter hela helgen. Äkta IKEA-besök helt enkelt.

Flytt ja, det nämnde jag i förbifarten. Om det till äventyrs skulle hända att en framtida hyresvärd läser jag borde jag vill inte säga att det är min trettonde lägenhet på åtta år (jag minns när jag skrev om den tolfte). Jag vill dock tillägga för att rädda mitt skinn att jag alltid betalat hyran i tid, att jag aldrig blivit utslängd någonstans ifrån och att hyresvärden för min förra lägenhet aldrig sett den lilla studion så ren som vid utflytt. Det senare kan förmodligen vara helt enkelt för att jag missat att fransmän städar när de flyttar till en lägenhet, inte från. Denna gång ska vi tvärs över gatan, några kvadratmeter större och lite närmare till restaurangen; dessvärre finns ingen mathiss i byggnaden...

Jobbmässigt ska jag få åka på konferens igen och presentera en poster. Gissa var? Paris! Om man skulle passa på att besöka Louvren?:-)

Editerat: Jag glömde ju en lördagskvällens patriotism, vi såg Mamma Mia på bio och nog var det något visst att se Rolf Anderssons (Stellan Skarsgårds) ståtliga båt, "...där fladdrade den svenska fanan i skeppets akterstäv...".

Absence

Jag har varit lite frånvarande på sistone, ursäkt för det (igen!).

Ett skäl till absensen (öh?) är den mycket lyckade OCT & AO - workshopen i Canterbury som jag just är hemkommen från. Turligt nog korsade vi La Manche innan olyckan var framme... 

Alldeles innan workshopen var det besök från modern, som var mycket lyckat och uppskattat från alla inblandade parter. Det blev inlinestur på fredagen (stackars modern i o-sulade inlines på kullerstenen), och vélib runt stan på lördagen. Vi hann med roller-utställningen i Hôtel de Ville, nummerlappsupphämtning vid Champs de Mars och lunch på georgisk restaurang, innan dagen avslutades med Resto du Cœur på Place de la République. Söndagen var så dags för La Parisienne och det får väl erkännas att ingen av oss var direkt nöjd med sin insats (själv hade jag längre km-tid på dessa 6 km än på Genève halvmara ifjol...), men roligt var det i alla fall! 

Imorgon är ett av få exceptionella tillfällen då Pari Rollers fredagstur är inställd. Påvebesök står på agendan och det väntas alltför mycket folk och korteger i stan ändå så vi får helt enkelt inte rum. Jahaja. Vi kommer dock inte stanna kvar för att övervara detta besök, utan far till Limoges och träffar vår alldeles egna vän prästen, samt tant M.

Jag höll på att glömma detta ack så viktiga: LHC-starten! Lite pirrade det i magen men med full tilltro till att jorden inte skulle slukas förberedde jag min presentation till i onsdags. Thanks to S for live reports from the spot:-)

I just can't help myself...

"Sweden is a small country in the middle of Europe, famous for it's tasty cheeses and delicious chocolate. Denmark, on the other hand, is a vaste country with deep forests and a hilly countryside, especially in the north where the highest summit reaches 2111 m ."

I'm alive!!

Det var längesedan som det var så längesedan jag skrev mitt senaste inlägg här på bloggen, när jag nu fattar tangentbordet igen.

Vid lång frånvaro tar det nästan emot att börja skriva för jag känner mig i det närmaste skyldig att rapportera om vad jag gjort, vad jag gör nu för tiden, varför jag aldrig hör av mig och varför det var så länge sen vi sågs här. Men ni ska veta att jag saknar det. Ofta tänker jag vad jag skulle kunna orera om men så kommer något ivägen.

Detta något skulle kunna vara jobbet; simulerat samplande, presentationskreerande och oscilloskopmätande. Eller träningen; den nyupptäcka simbassängen på gymmet, inlinesturer med tappad lins, eller intensivt PR-arbete för långfärdsskridskor. Inte för att det behöver jobbas så mycket, en av mina träningskompisar är heltänd på Vikingarännet.

Jag läser mycket nuförtiden också och skulle förmodligen kunna tillbringa en hel tågresa två säten ifrån en kollega utan att märka dennes sällskap förrän vi stiger av vid Le Guichet. Igår avslutade jag en underlig, men bra, roman om en steril man och en donator som för allt i världen inte vill ha barn men ändå inte vill lämna jorden med sin ohemula förmögenhet som enda märke. "Un objet en souffrance" av Didier van Cauwelaert. Efter den har jag attackerat en klassiker som stått oläst i bokhyllan i snart två år; "Le pont de la rivière Kwai" av Pierre Boulle som också skrivit "La planète des singes", båda filmatiserade.

Eller ett par ord om att modern kommer besök om en vecka, det ser jag mycket fram emot. Jag har börjat jobba på en liten lista med svenska varor jag önskar från ICA-butiken, och drog mig till minnes ett snarlikt blogginlägg jag skrivit för ett år sedan inför hennes besök i villan i Prégnin. Så insåg jag att det inte alls var ett utan två år sedan. Tiden går fort... Däremot är det faktiskt nästan exakt ett år sedan senaste besöket där, men då på 16 istället för 45 kvadrat. Jag hade vissa tankar på att be henne ta med min MTB hit, men just de där 45 kvadratmetrarna sätter vissa begränsningar. Om C eller m läser det här kommer ni inte alls förstå och jag förstår er till fullo, mina tankar går till m:s cykel i hallen me vår hall är så liiten. Hur gärna jag än skulle vilja:-)

Träningen inför moderns och mitt lopp har väl varit sådär; det hålls igång men mer gym och inlines än löpning när allt kommer omkring. Men jag ska göra mitt bästa!

Annars är det väl inte så mycket mer som händer. En tidig födelsedagspresent fick jag idag när jag läste anslaget om att metrons linje 6 drar igång redan den 2 istället för den 6 september, så att jag slipper myllret i Châtelet. Det lär för övrigt vara en av världens största järnvägsstationer. "Mesdames, messieurs, en raison d'importants travaux, le trafic sur la ligne 6 est interrompu entre Bercy et Place d'Italie..." blir en saga blott inom ett par dagar!

Hepp, nu ska jag sluta skriva strunt och byta om inför kvällens inlinestur med paus under Tour Eiffel.

Le Tour de F..Paris

Idag var det cykeldags! Min röda fara som inköptes för 15 € på landsbygden 100 meter ovan LHC lever än och rullar nu runt i Paris istället för att smyga in och ut ur EU ett par gånger om dagen. Idag fick den se sig om när vi bokstavligen tog oss runt huvudstaden; jag själv nyttjade flitigt vélibstationerna varvet runt. 33 km sägs det vara, en riktigt fin tur som erbjöd att se många av stadens färger. Högborgerliga västra delarna och mångkulturella norra. Uppförsbacke till Porte de Lilas och dito nedför till Bagnolet. Sisådär halvvägs var det biopaus, L'Empreinte de l'Ange som var en till en början märklig men allteftersom mycket fängslande historia.

I övrigt en relativt osportig långhelg. Den lediga fredagen till Jungfru Marias ära avslutades förvisso med en trevlig inlines-rando men annars lugnt. Pari Roller sökte folk bland oss i staff-gruppen att ställa upp som frivilliga funktionärer på 10km-loppet The Human Race den 31 augusti. Jag har länge velat göra något sådant på inlines så det är kul det blir av. Eller framförallt uppkom tanken inför Stockholm Marathon när jag desperat ställde mig frågan om de inte behövde inlinesåkare i täten av maran (funderar på hastigheten men tror det vore görligt). 

Resto du Cœur har startat för hösten igen och det är fint gå dit. Igår kväll pratade jag apropå ingenting svenska/norska, tyska, engelska och franska med en och samma person, som ändå inte var inne på sitt modersmål. Lika roligt tyckte vi båda.

..fortsättning

Den igår ännu inte avslutade boken är nu slukad. Jag nämnde aldrig dess handling, men det är en brevväxling mellan två främlingar som startade då han lämnade en diger beställning i hennes bokhandel. Mellan dessa två utvecklas en intim relation, baserad enbart på breven men med osedvanligt mycket innehåll mellan raderna, de refererar till romaner båda känner till och kan således sammanfatta idéer enbart genom detta. En bok som definitivt gav lust att läsa varenda ett av de omnämnda verken! För övrigt en mycket snabbläst historia, 150 sidor i brevform kräver inte alltför mycket tid. Hur den slutar kan jag dock inte avslöja i händelse den blir översatt (kanske finns den redan på engelska?) någon dag.

Och så sport; träningen inför La Parisienne har tagits upp och igår fick till och med inlines ge vika. Jag satte Louvren som mål för joggingturen och de andra såg mycket förvånade ut när jag dök upp utan hjul; "men, du ska väl byta skor?? Eller följa med på cykel i alla fall!"

Igår på snabbköpet (säger man så nuförtiden?) var det en man framför mig som köpte ett åttapack öl; en sexpack plus "två burkar gratis". Dock hade han inte nog med pengar så han var tvungen gå och lämna tillbaka sitt åttapack för att hämta ett sexpack av samma sort. Detta senare hade han råd med. Eftersom jag inte förstod vad jag inte förstått och rätt ska vara rätt var jag naturligtvis tvungen att fråga hur en kund inte kan ha råd med två gratis burkar. Kassörskan förstod inte alls vad jag menade, men det kan ju åter vara att jag pratar lite konstigt. Skam den som ger sig och när jag ändå kom att tala med en överordnad kassör (sk försäljare i det här landet) tog jag upp frågan och han förklarade att jo, kassörskan skulle minsann frågat för burkarna ska vara gratis men det gick inte in så i kassan, det var ett så kallat er-bju-dan-de. Jag minns hur jag en gång i en fransk affär nämnde ICA:s system med att de inte bara rättar till sitt fel utan även tackar den fel-uppmärksammande kunden med 25 kronor. Detta tycktes dem helt vansinnigt och jag kan förstå, de stackarna skulle bli ruinerade.

Slutreflektion: jag jobbar starkt på att bli en äkta gnällig liten tant. Snart fyllda tjugosju.

Lästips

Den är ännu inte avslutad men "Un homme à distance", skriven av Katherine Pancol, rekommenderas starkt*. Den har till och med orsakat ett stopp i läsandet av "Les Sirènes de Bagdad" av nya favoriten Yasmina Khadra; dubbelläsning brukar jag annars försöka undvika men då den förra tog mindre plats i väskan fick den följa med som tågläsning hem från inlinesturen. I jakt för att se om den finns översatt till svenska (hittade tyvärr ej hos Bokus) ramlade jag över denna fjärde bok av Mia Eriksson. När den kommer i pocket ska jag hålla ögonen öppna, till dess ska jag se till att ha läst även hennes tredje.

*Ett extra plus är att då den till stor del handlar om böcker presenterar den vidare lästips. Verkligen en bok enligt devisen "visa mig din bokhylla och jag ska tala om vem du är".

I Arla morgonstund...

...närmare bestämt 05.30, samlades vi ett gäng i morse vid Porte Maillot för en inlinestur Paris-Dieppe, 180 km. Varje människa med visst matematiskt sinne inser att jag inte kört 180 km på förmiddagen och nu sitter hemma vid datorn klockan halv två och bloggar om det. Nej, pga yttre omständigheter var jag bara borta under morgonen och vände redan efter 30 km. Men även om jag inte kommer till havet som de andra fick jag se vatten - dimtäckt sådant - då vi körde längs Seines stränder vid sjutiden.

Att jag är hemma möjliggör Hashing, samling om 35 minuter vid Château de Vincennes; trots att jag vet jag kommer få stressa sitter jag här och skriver klart. Time optimizing.

Arla är annars ordet för dagen. Häromdagen låg en avi i brevlådan för ett skrymmande paket, oviss om vad det var gissade jag på en nygjord bokbeställning. Eftersom jag har lite svårt att hinna till posten under dagtid skickade jag mitt bud för uthämtning och på frågan om vad det var: "nåt rött luddigt, typ nåt för barn, det ligger i bilen". Inte blev jag klokare av det men idag blev jag éclaircie i detta spörsmål. En röd Arlakossa! Min önskan har hörsammats, hjälpsamma släktingar har ätit grädde och nämnda mejeri har imponerat genom att bekosta frakten till utriket. Av erfarenhet vet jag att de skickar sina receptbroschyrer vilket är en trevlig fläkt från hemlandet (ack så svårt att få tag i Skagenpanna på Franprix dock), men jag vågade inte ta kossan för givet. Nostalgiskt förklarade jag kossans innebörd, t ex de första stapplande försöken att läsa på mjölkpaketens baksida. LP-skivan med Arla farm som jag förärades på en tävling i Alingsås för en herrans massa år sedan lämnade jag därhän med risk för att verka alltför insnöad... I alla fall, tack alla inblandade!

Och nu..rusa rusa till Hashingen!

??

Från DN: "Balken tålde helt enkelt inte den last som den var dimensionerad för."

Men...var den då dimensionerad för lasten??

* And as I am in an international mood today: "The beam did not support the load for which it was dimensioned" (there might however be a difference between the dimensioning and the actual construction that I'm not taking into account).

Back at work

The office is terribly empty except for me and B - who to my great pleasure is back - and it's not evident to find motivation for the paper to the next workshop, in Kent in September. However I'm looking forward to this event and it's undeniably easier to work with a concrete objective.

Well, as I'm at work; no more blogging, but writing! Though, during the holidays I thought about different subjects for small essays, such as French banks (an inexhaustible subject, a never ending story...), biking in the city, French women at the gym (hey, functional materials are so much better than cotton, but I guess it doesn't matter as they don't get transparent), some great days by the sea, etc...

And to finish I only want to say, wall-e. See it, it's an order! I promise I've never seen such a cute Extraterrestrial Vegetation Evaluator or cleaning robot before...

Vacances

Det är semestertider, ingen väckarklocka halv sju och ingen RER till jobbet. Det vore väl lögn att säga att själva avkopplandet kommer igång direkt när man har semester, vem känner inte igen fixa-allt-som-inte-hinner-fixas-när-man-jobbar-syndromet?

Men jag ska verkligen inte gnälla, ledighetskänslan börjar infinna sig. Den tillgängliga tiden har också resulterat i en tämligen sportinfluerad helg.

Till att börja med i lördags då det parisiska fotbollslaget* spelade vänskapsmatch mot ett belgiskt lag. Vi hade fått biljetter tack vare kontakter med den nye kaptenen och som följeslagare till dennes far fick vi inträde till VIP-läktare med drink innan match och i pausen. Jag är förvisso fotbollsintresserad men det blir ju inte sämre med en extraordinär inramning.

Söndagsmorgonen var planerad innebära en öppen träningssession med PUC Roller (Paris Université Club Roller) på planen framför Palais Royal. För den som känner Paris något står klart att detta är en tämligen liten plan, men så var det också teknikträning det handlade om. Riktigt roligt med olika övningar jag aldrig gjort på inlines; Va, ä dä int' bar' å åk? Nästa vecka ska jag se till att ha minst två väckarklockor för att kunna vara med på hela passet… För tillfället är den vanliga kajen längs Seine ockuperade av solbadande parisare och turister i och med Paris Plages, så vi avslutade teknikpasset med att sträcka ut några längder på kajen längs Rive Gauche. Klara déjà-vu:s från förra sommaren och det har verkligen gått ett år!

På eftermiddagen var det dags för målgång i Tour de France på Champs-Elysées. Sport gör sig många gånger bäst på TV om man vill hänga med i resultatet, men stämningen måste ju faktiskt upplevas på plats. Då mitt planerade åskådande regnade inne förra året tog jag denna gång tillfället i akt. Eftersom det handlade om en cykeltävling kunde jag ju inte vara sämre utan nyttjade vélib för att ta mig mot centrum. Denna idé var jag dock inte ensam om och jag är mycket tacksam om att jag strax innan blivit varse om extraminutrarna man kan få på sin hyrcykel om den tilltänkta avlämningsstationen är full (visste du det, Ola?). I vilket fall, jag fick skymta klungan flera gånger om. Fort fort. Till slut krånglade jag mig fram till nämnda aveny och väntade på klungan ännu en gång. Där kunde vi i publiken vänta och en liten australiensisk flicka var den första som fattade att de faktiskt redan gått i mål; "mum, I think it's over", och tydligen hade Sastre & co. krånglat sig i mål utan att vi uppfattat det. Nåväl, stämningen var det.

Vädret har varit olidligt varmt, för att inte säga tungt. Igår var det varning för höga halter av föroreningar och myndigheterna uppmanade alla att undvika bilåkande i mesta möjliga mån. Det blev mycket riktigt en svettig dag i tryckande hetta. Inte förrän sisådär tjugo över nio bröt åskvädret lös. Inte förrän vi kommit till sisådär Denfert-Rochereau på inlinesturen, och kunde leka "hur många inlinesåkare får det plats i en telefonkiosk?" i lönlös väntan på bättre tider. Borde rensa kullagren nu...borde.

Idag ska det bli turistande för min del; jag har köpt en guidebok för att upptäcka Paris på vélib och ska nu bli turiskt i min hemstad med denna i högsta hugg.

Som slutkläm vill jag flika in att artikeln i metro teknik blivit publicerad, för den eventuellt nyfikne.

*Utan att kunna underbygga mitt uttalande med något som helst bevis vill jag tro att PSG har ungefär samma roll i Frankrike som AIK i Sverige; enndast huvudstadsinnevånarna stödjer dem.

Idrottens träningslära

Så heter den bok, redigerad av Asbjørn Gjerset och Claes Annerstedt, som vi använde oss av i träningsläran på OL-gymnasiet i Eksjö. Jag läste den ganska flitigt; tyckte det var fascinerande med myoglobin och mitokondrier, att det gick att göra teori av det tidigare rent praktiska idrottsutövandet. Allt som gick att räkna på, skulle räknas på.

Idag ser det måhända något annorlunda ut vad gäller träning och det däromkring. Mer än en gång har jag påpekat här att min träning knappast skulle platsa i en fitnesstidning. Ta bara vårens långlopp som exempel. Det sägs* att maraton ska man göra max två per år och det har jag förvisso inte överskridit, men jag såg till att klämma in dem med mindre än två månaders mellanrum. Med en halvmara månaden innan det första. Nu behöver det kanske inte vara så dåligt om man är tränad för det, men min löpning låg verkligen på sparlåga under vintern.

För att hålla viss seriositet minns jag att vi åt pasta hela veckan innan Paris marathon, som för att kompensera för övriga brister. Vin blev det inte en droppe av i alla fall de två senaste kvällarna innan de 42 kilometrarna. Det gick faktiskt hyfsat och efter den negligerbara tiden av ett par veckor gjorde det inte det minsta ont att jogga. Löpmotivationen sjönk dock märkbart, och 75-minuterspasset tre dagar innan Stockholm maraton var det längsta jag sprang mellan de två loppen. Så gick det också som det gick i den svenska huvudstaden. Kanske hade han rätt ändå, idrottsläraren på högstadiet som spräckte det fina protokollet med att peta in en fyra i gympa**, strax innan studierna vid idrottsgymnasiet tog vid.

Men nu får jag se till att ta tag i löpträningen igen, på allvar! Det stundar nämligen ett nytt lopp, första söndagen i september avgörs La Parisienne, ett lopp på 6-7 km med start och mål vid Eiffeltornet. Det måste vara första gången sedan Vårruset vid Skräcklan i Vänersborg för en herrans massa år sen som jag springer ett äkta tjejlopp med ros till alla fullföljande, picnickorgar och förmodligen ett antal peruk- och lösbröstsbeprydda män på startlinjen. Men nu är det dags igen! Mor min har slutligen fått ledigt och vi ska ställa upp i klassen Mère-Filles där lagets placering baseras på den snabbaste dotterns resultat. Som enda dotter är det nu alltså mitt ansvar att få upp modern på prispallen i ett löplopp; hon nämnde själv att detta var hennes första chans till just det och inte kan jag väl svika? En viss oro infinner sig dock på grund av distansen. Särdeles snabb har jag aldrig varit och även om sex kilometer kanske inte klassas som som sprint är det definitivt inte en distans där uthållighet premieras. En glimta hopp är att de "riktiga" löperskorna håller sig undan tjejloppen. I vilket fall får jag nog se till att börja träna…med den glädjen!:-)

I Barcelona blev det annars mest löpning och när inlines kom på igår kändes det rejält i låren. Att knappa två veckors uppehåll kan göra sådan skillnad. Man kan inte beskylla mig för att vara begåvad med någon särdeles bra teknik, men även en hyfsad går att tappa av ett litet break. Därför gjorde det inte så mycket att vi missade avfärden för den gemensamma turen utan fick köra själva på slingan i Vincennes. På hemvägen stötte vi dessutom ihop med gänget, ett möte så glatt att vissa elementära trafikregler var nära att förträngas...

Vad gäller inlines fick jag faktiskt frågan efter Le Mans om jag inte var sugen på att börja träna seriöst och köra tävlingar. Detta var naturligtvis väldigt smickrande men ändå trivs jag rätt bra med den här idrottsnivån. Utan att dra jämförelsen till ens halva sin spets var min tränings- och livsfilosofi mer Gunde än Patrik den gången det begav sig, och jag har inte den ambitionen nu. Träning sisådär fem gånger i veckan får räcka, 24-timmarsidrottarens liv lockar inte längre. Ett par lopp ska jag väl försöka få in ändå, one-eleven har lagts på hyllan men i höst kommer det flera 6h-lopp som de andra tjejerna redan propsar på. Je suis partante!

*Nu är det ju väldigt mycket som just sägs inom idrotten, det finns lika många skolor som aktiva.

**Jaha, jag har minsann varit utomlands länge nog nu för att officiellt få nämna betyg. Kan i och för sig tycka att dryga tio år borde vara nog preskriptionstid även inom Sverige. Framförallt för högstadiebetyg för i sanningens namn; vad säger de??